2005-06-02, 13:37
#1
Läs dessa två kolumner och begrunda. De publicerades i Metro samma vecka. Den första kommer från Carlos Rojas Beskow, som återigen gnäller över hur illa han behandlats för att han är invandrare - denna gång gäller det domen för piratkopiering. Stackare...
Citat:
Några dagar senare skriver Jan Kallberg denna krönika:
Att diskriminera ska vara smärtsamt
Ja. Du blir diskriminerad för att du är mörk, har ”fel” dialekt eller ”fel” namn. Det är sällan av andra anledningar du diskrimineras i dag i Sverige om du är blatte. Jag hör ofta folk som nästan ursäktar dem som diskriminerar dem och förklarar att de inte är rasister, att anledningen till att de inte fick jobbet var att företaget sökte ”något annat” eller någon med andra meriter.
Att krogen inte släppte in dem för att det var skorna det var fel på, fastän de blänkte i tusenlappsklassen lång väg. Eller att läraren bedömde rätt när han eller hon gav svenskeritreanen VG i stället för MVG, som blondinen som skrev likadant på samma prov fick.
Jag tänkte själv först att det måste ha varit någonting annat när jag nyligen fick höra att en 30-årig Leffe fick böta en fjärdedel så mycket som jag för ett likadant brott som det jag hade begått, fastän han gjort det i mycket större skala och trots att han hade fast jobb till skillnad från mig, som gick i gymnasiet då. Det handlade om piratkopiering och inte mord eller skattefiffel och jag vill verkligen inte vara paranoid eller martyr, men jag förstår faktiskt inte. Framför allt vill jag inte vara dum. Skulle han ha fått böta mindre för att han hade lån att betala tillbaka? Barn att försörja? Min rumpa. Jag är faktiskt säker på att det hade att göra med att hans profil som familjeförsörjande whiteboy från någon finförort var lättare för domarna att få sympati för än min profil som betongförortsunge med jobbigt namn.
Ja. Du blir diskriminerad för att du är mörk, har ”fel” dialekt eller ”fel” namn. Det är sällan av andra anledningar du diskrimineras i dag i Sverige om du är blatte. Jag hör ofta folk som nästan ursäktar dem som diskriminerar dem och förklarar att de inte är rasister, att anledningen till att de inte fick jobbet var att företaget sökte ”något annat” eller någon med andra meriter.
Att krogen inte släppte in dem för att det var skorna det var fel på, fastän de blänkte i tusenlappsklassen lång väg. Eller att läraren bedömde rätt när han eller hon gav svenskeritreanen VG i stället för MVG, som blondinen som skrev likadant på samma prov fick.
Jag tänkte själv först att det måste ha varit någonting annat när jag nyligen fick höra att en 30-årig Leffe fick böta en fjärdedel så mycket som jag för ett likadant brott som det jag hade begått, fastän han gjort det i mycket större skala och trots att han hade fast jobb till skillnad från mig, som gick i gymnasiet då. Det handlade om piratkopiering och inte mord eller skattefiffel och jag vill verkligen inte vara paranoid eller martyr, men jag förstår faktiskt inte. Framför allt vill jag inte vara dum. Skulle han ha fått böta mindre för att han hade lån att betala tillbaka? Barn att försörja? Min rumpa. Jag är faktiskt säker på att det hade att göra med att hans profil som familjeförsörjande whiteboy från någon finförort var lättare för domarna att få sympati för än min profil som betongförortsunge med jobbigt namn.
Citat:
Behöver jag säga att jag håller med Kallberg, och tycker att Rojas Beskow är jävligt gnällig?
Invandrare, sluta se dig som offer
Här är min trestegsraket för integration, och den fungerar garanterat, för den har jag testat som invandrare: Håll käften, lär dig språket och skaffa dig en relevant utbildning. Då har du snart en framtid under tillväxt.
Det går inte att se sig som offer ständigt. Vilka är det som lyckas i Sverige? De som följer trestegsraketen. Vilka är det som misslyckas i integrationen i Sverige? De som gör motsatsen – genom att tjafsa om allt som inte råkar vara perfekt, vägrar lära sig språket och envisas med att en uzbekisk examen är relevant på en svensk arbetsmarknad. Det är den inte. Den behöver kompletteras. Relevant utbildning behöver inte vara akademisk, det viktigaste är att du kan något som efterfrågas, och om det sedan är kärnfysik, köra långtradare eller vara ljudtekniker är helt ointressant. Det måste gå att köpa dina tjänster om du ska få ett jobb. Folk köper inte tjänster som det saknas behov av. Fokusera på att komma in i samhället genom att minska friktionen inledningsvis, och sedan, när du kommit in i samhället, kan du ställa krav.
Livet är inte gratis. Man måste bjuda till.
Jag förvånas över att man i lilla homogena Sverige lyckas se så många problem på en så liten befolkning. Problemen är så stora att det är en hel yrkeskår av yrkesimmigranter som i massmedierna bara ältar hur besvärligt det är i Sverige. Försök vara invandrare i något annat land så inser du snabbt att Sverige måste vara ett av de mest respektfulla länderna när det gäller invandring. I Sverige får man svar på brev från myndigheter inom rimlig tid, i USA får man vara tacksam om man får svar på ett brev till invandrarverket efter ett år – om det inte tappats bort under resans gång.
Invandring är alltid besvärligt, man kan inte språket och den tid man lagt ned på en utbildning blir mindre värd eftersom man är utbildad för ett helt annat samhälle, men invandring är ett frivilligt val. Då får man vackert finna sig i att det finns saker man måste kämpa sig över. Man kan få finna sig i att det man utbildade sig för i hemlandet kan man inte jobba med i det nya landet.
Det är en global upplevelse vare sig man flyttar till Sverige, Kanada, Australien eller Japan. Jag har en svensk juristutbildning. Den kan bara användas i Sverige fullt ut. Är det Japans fel att jag har en nationell svensk utbildning? Självklart inte. Det är mitt ansvar att se till att jag har erfarenheter och utbildning som det finns en marknad för. Det samhället kan göra är att underlätta. Det gör Sverige.
Det kostar ingenting mer än böckerna att läsa på svensk högskola, det finns en uppsjö av bidragsformer för att understödja en anpassning till det nya samhället och Arbetsförmedlingen erbjuder yrkesutbildning, men om man valt att invandra, vilket är ett frivilligt val, finns det även ett individuellt ansvar att göra något. Invandring är svårt för alla, över hela världen, men Sverige är inte så dåligt som det utmålas.
Här är min trestegsraket för integration, och den fungerar garanterat, för den har jag testat som invandrare: Håll käften, lär dig språket och skaffa dig en relevant utbildning. Då har du snart en framtid under tillväxt.
Det går inte att se sig som offer ständigt. Vilka är det som lyckas i Sverige? De som följer trestegsraketen. Vilka är det som misslyckas i integrationen i Sverige? De som gör motsatsen – genom att tjafsa om allt som inte råkar vara perfekt, vägrar lära sig språket och envisas med att en uzbekisk examen är relevant på en svensk arbetsmarknad. Det är den inte. Den behöver kompletteras. Relevant utbildning behöver inte vara akademisk, det viktigaste är att du kan något som efterfrågas, och om det sedan är kärnfysik, köra långtradare eller vara ljudtekniker är helt ointressant. Det måste gå att köpa dina tjänster om du ska få ett jobb. Folk köper inte tjänster som det saknas behov av. Fokusera på att komma in i samhället genom att minska friktionen inledningsvis, och sedan, när du kommit in i samhället, kan du ställa krav.
Livet är inte gratis. Man måste bjuda till.
Jag förvånas över att man i lilla homogena Sverige lyckas se så många problem på en så liten befolkning. Problemen är så stora att det är en hel yrkeskår av yrkesimmigranter som i massmedierna bara ältar hur besvärligt det är i Sverige. Försök vara invandrare i något annat land så inser du snabbt att Sverige måste vara ett av de mest respektfulla länderna när det gäller invandring. I Sverige får man svar på brev från myndigheter inom rimlig tid, i USA får man vara tacksam om man får svar på ett brev till invandrarverket efter ett år – om det inte tappats bort under resans gång.
Invandring är alltid besvärligt, man kan inte språket och den tid man lagt ned på en utbildning blir mindre värd eftersom man är utbildad för ett helt annat samhälle, men invandring är ett frivilligt val. Då får man vackert finna sig i att det finns saker man måste kämpa sig över. Man kan få finna sig i att det man utbildade sig för i hemlandet kan man inte jobba med i det nya landet.
Det är en global upplevelse vare sig man flyttar till Sverige, Kanada, Australien eller Japan. Jag har en svensk juristutbildning. Den kan bara användas i Sverige fullt ut. Är det Japans fel att jag har en nationell svensk utbildning? Självklart inte. Det är mitt ansvar att se till att jag har erfarenheter och utbildning som det finns en marknad för. Det samhället kan göra är att underlätta. Det gör Sverige.
Det kostar ingenting mer än böckerna att läsa på svensk högskola, det finns en uppsjö av bidragsformer för att understödja en anpassning till det nya samhället och Arbetsförmedlingen erbjuder yrkesutbildning, men om man valt att invandra, vilket är ett frivilligt val, finns det även ett individuellt ansvar att göra något. Invandring är svårt för alla, över hela världen, men Sverige är inte så dåligt som det utmålas.
