2013-05-06, 22:37
#25
2013-05-06, 22:53
#26
2013-05-07, 02:22
#27
Träffar min mor någon gång i månaden, har telefonkontakt varannan vecka. Mestadels p.g.a att hon valde att gå en väg i sitt liv som jag inte kunde följa henne på. Slog mig loss från hennes grepp för ett år sedan och har aldrig mått bättre 
(köpte lägenhet i en stad längre bort).
Nu mår hon mycket bättre och har därav bättre relation med henne. Lillsyrran är fortfarande kvar hos henne så även det har tvingat mig att hålla bra koll och kontakt med dom.
Jag anser inte att jag har varit "kompis" med mina föräldrar någon gång. Dock har man med åren som har passerat börjat nyttja "vuxensaker" och tagit in nya erfarenheter som även dom har varit med om. Därav kan våra konversationer ha blivit mer "kollega"- artat. Även med tanke på att jag inte bor hemma längre så finns inte den hela "jag bestämmer över dig", hot samtalen kvar.
Jobbiga? Nej, inte direkt. Sa ifrån direkt att jag ville köra mitt egna race och mogna till mig när jag flyttade. Skötte allt från städning till matlagning direkt och blev tvungen att lära mig. Så inga jobbiga push om att dom vill tvätta åt mig eller så(vet att vissa ser detta som guldvärt, men jag kunde inte stå ut med tanken att bli bortskämd. Jag ville visa att jag kunde fixa allt) .
Börjar närma mig 25års åldern om det hjälper f.ö.
(köpte lägenhet i en stad längre bort).Nu mår hon mycket bättre och har därav bättre relation med henne. Lillsyrran är fortfarande kvar hos henne så även det har tvingat mig att hålla bra koll och kontakt med dom.
Jag anser inte att jag har varit "kompis" med mina föräldrar någon gång. Dock har man med åren som har passerat börjat nyttja "vuxensaker" och tagit in nya erfarenheter som även dom har varit med om. Därav kan våra konversationer ha blivit mer "kollega"- artat. Även med tanke på att jag inte bor hemma längre så finns inte den hela "jag bestämmer över dig", hot samtalen kvar.
Jobbiga? Nej, inte direkt. Sa ifrån direkt att jag ville köra mitt egna race och mogna till mig när jag flyttade. Skötte allt från städning till matlagning direkt och blev tvungen att lära mig. Så inga jobbiga push om att dom vill tvätta åt mig eller så(vet att vissa ser detta som guldvärt, men jag kunde inte stå ut med tanken att bli bortskämd. Jag ville visa att jag kunde fixa allt)
.Börjar närma mig 25års åldern om det hjälper f.ö.
2013-05-07, 02:37
#28
Jag har en god relation till mina föräldrar, jag kommer på besök till mina för fika nästan varje dag. Jag har ju ingen egen familj, den jag haft sedan barndomen är allt jag har.
Därför vet jag att mitt liv kommer att vara oerhört konstigt och tomt när dagen kommer och båda två inte längre finns. Det är i så fall konsekvensen, när man in i vuxen ålder står varandra nära och vanor som det innebär är inrotade i mitt liv, det kommer att bli svårt att en dag faktiskt bli ensam.
Därför vet jag att mitt liv kommer att vara oerhört konstigt och tomt när dagen kommer och båda två inte längre finns. Det är i så fall konsekvensen, när man in i vuxen ålder står varandra nära och vanor som det innebär är inrotade i mitt liv, det kommer att bli svårt att en dag faktiskt bli ensam.
2013-05-08, 09:51
#29
Lite sporadisk kontakt med farsan, vi trivs så, ingen kontakt med morsan (sedan tolvårsålder).
2013-05-08, 09:56
#30
Jag är 24, blir 25 i år. Mamma har jag alltid stått extremt nära och skulle inte kunna tänka mig att inte ha henne vid min sida. Jag ser henne inte som en bästa vän på det sättet att hon är min "kompis", utan hon är min mamma. Pratar med henne varje dag flera gånger oftast, träffar henne ofta minst en gång om dagen då vi både lunchar och tränar tillsammans. Känns inte påtvingat på något sätt alls, mer än att det är lite frustrerande att hon fortfarande ser mig som hennes "lilla tjej" och inte alls en vuxen kvinna. Men det hör la till!
Pappa träffar jag också hyfsat ofta, någon gång i veckan. Jag är dock helt säker på att han ser mig som en kompis då han vill att vi ska festa ihop, fika, fiska, grilla, ja helt enkelt mest göra saker och inte prata så mycket. Men att träffa honom någon gång i veckan känns helt lagom
Pappa träffar jag också hyfsat ofta, någon gång i veckan. Jag är dock helt säker på att han ser mig som en kompis då han vill att vi ska festa ihop, fika, fiska, grilla, ja helt enkelt mest göra saker och inte prata så mycket. Men att träffa honom någon gång i veckan känns helt lagom
2013-05-08, 10:06
#31
Citat:
Har väl upplevt i princip samma, håller med om att det känns fel, man liksom hamnar i en "barnroll" igen, på något sätt.
Ursprungligen postat av Grandma-Yetta
Om jag är och hälsar på henne så är det ju dock lätt att vi båda hamnar i samma hjulspår = jag är barnet och ska vara ompysslat och hon ska pyssla på, och det känns fel.
Citat:
Slapp också bråk när jag väl flyttade, men i min familj bråkar alla med alla (mest föräldrarna sinsemellan dock). Så varje gång jag kommer på besök är det alltid något nytt som bryter ut.
Ursprungligen postat av Vreemdtoolman
Är i 20 års åldern och träffar både min mor och far 2-3 gånger i veckan. Pratar med dom i tele lika ofta ungefär. Det är en bra relation skulle jag vilja påstå. När jag bodde hemma så bråkade jag och mor ofta så när jag väl flyttade (2 år sen) så vart våran relation bättre.
Citat:
Sådan är min far, får väl minst 2-3 förfrågningar i veckan om jag har slut på någon/några varor. Självklart trevligt att folk ställer upp på en , men man hade ju föredragit emotionellt /vänskapligt stöd istället för fysiska tjänster.
Ursprungligen postat av amandaa-
Mamma är jobbig när hon hela tiden erbjuder sig att hämta min tvätt, handla mat åt mig osv. Visst är det av ren omtanke, men jag klarar av att tvätta själv och föredrar att handla maten själv.
Citat:
Känner igen mig! Nu har inte min pappa pratat om något sånt som du nämnde, men han är riktigt otaktisk i det sociala på olika sätt.
Ursprungligen postat av lufttork
Jag undviker allra helst kontakt med honom då jag tycker han är obehaglig på något vis och har svårt att förstå sig på de sociala koderna.
Citat:
Håller helt med här. Känner du dig helt självständig nu när du flyttat? I mitt fall bor jag för nära dem för att jag ska kunna känna mig helt "fri".
Ursprungligen postat av fritjofkonkas
En sak är i alla fall säker- relationen till mina föräldrar blev bättre sedan jag flyttade hemifrån. Efter 18-årsåldern började det bitvis kännas jobbigt att leva så nära inpå dem, saknade ofta självständigheten.
Citat:
Jag anser inte att jag har varit "kompis" med mina föräldrar någon gång. Dock har man med åren som har passerat börjat nyttja "vuxensaker" och tagit in nya erfarenheter som även dom har varit med om. Därav kan våra konversationer ha blivit mer "kollega"- artat.
Haha, känner igen känslan. Känns nästan lite fånigt när det börjar närma sig den där formella gränsen.
Ursprungligen postat av Rosesred
Jag anser inte att jag har varit "kompis" med mina föräldrar någon gång. Dock har man med åren som har passerat börjat nyttja "vuxensaker" och tagit in nya erfarenheter som även dom har varit med om. Därav kan våra konversationer ha blivit mer "kollega"- artat.
2013-05-08, 11:30
#33
2013-05-08, 21:52
#34
2013-05-09, 00:01
#35
Är 30+ och har numer ett väldigt bra förhållande med mina föräldrar. Var betydligt värre när man var upprorsmakande tonåring och jag flydde hemmet innan jag var myndig... Mina föräldrar var långt ifrån perfekta, eller i vissa fall ens bra, men det enda man kan göra är att ta med sig deras misstag och se till att man inte upprepar dem.
Förhållandet med mina syskon är mycket bra och har alltid varit så. Slogs som en tok med brorsorna när jag var yngre, men det hör väl till
Nåt man kan göra nu som vuxen är att resa, gå ut och käka och festa med föräldrarna, det skulle jag inte gjort för 15 år sen.
Förhållandet med mina syskon är mycket bra och har alltid varit så. Slogs som en tok med brorsorna när jag var yngre, men det hör väl till
Nåt man kan göra nu som vuxen är att resa, gå ut och käka och festa med föräldrarna, det skulle jag inte gjort för 15 år sen.
2013-05-09, 00:17
#36
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
