Vilken jävla diagnos har jag egentligen?

Alltså har svårt att sätta ord på hur det är fel på mig men jag ska göra så gott jag.

Jag har i många år nog (säkert sen 15-16 års ålder, och är idag 21) gått runt och varit nästan konstant deprimerad. Det har alltid legat latent känns det som och det händer väldigt lätt att jag blir deprimerad av småsaker. Hur svår depressionen är skiljer sig väldigt mycket. Mitt grundtillstånd är att jag tycker det mesta är tråkigt och ganska meningslöst. Ser inte fram emot saker och så vidare. Fine, jag är en deprimerad person, men det är inte här problemet ligger.

Även om min grundinställning är att vara deprimerad så går jag ganska ofta upp och blir väldigt glad helt plötsligt. Kan komma ur verkligen ingenting. Kan alltså gå från att vilja dö och planerar mitt självmord, till att jag bara helt plötsligt får framtidvisioner och ser fram emot saker. Hur länge dessa uppåt episoder pågår är väldigt olika. Kan vara allt från 1 dag till ett par minuter. Skiftningen mellan dessa lägen kan gå på någon minut bara. Alltid när jag kommer upp i dessa glada humör tänker jag att jag kanske äntligen har kommit ur min depression och kan äntligen börja leva livet ordenligt, för det finns ju faktiskt ingen anledning att må dåligt. Ibland blir jag mer hyperaktiv, utan att egenligen vara glad, utan bär på en sorg inom mig men är trots detta väldigt mycket uppe i varv.

Jag känner mig ofta ensam om jag inte är med folk, trots detta så kan jag ofta känna att något saknas även när man umgås med folk. Känns som om att det borde finnas fler människor eller nåt. Någon människa eller något saknas. Vet inte exakt hur jag ska förklara känslan. Är det detta man kallar tomhetskänsla, har inte riktigt fattat hur den känslan känns.

Dessa kraftiga svägningar har jag lagt märke till mycket tydligare de senaste månaderna, men har haft lättare svägningar tidigare också, bara inte i samma utsträckning.

Sen bortsett detta så har jag också fått någon sort social fobi. Dessa gäller enbart i sociala sammahang som klasser eller dylikt där man har någon sort relation till människorna, dock inte speciellt bra. Denna social fobi känner jag iprcinip enbart på jobb eller i skolan, aldrig när det kommer till fester och så, även bortsett alkohol.

Har säkert glömt något så lägger nog till lite i tråden sen. Men vilken diagnos skulle ni säga är mest rimlig? För det är väl ändå inte normalt att känna ungefär 3-4 gånger per dag att man inte längre vill leva för att sedan gå till att tycka livet är ganska eller t om riktigt trevligt?

Edit: Självklart går självförtoende, självkänsla och sånt upp och ner lika mycket som min livslust, alltså väldigt mycket.

Nej, det är inte normalt. Fan vad jobbigt för dig.
Har du fått behandling?

Nej. Pratat med kurator lite grann i gymnasiet, alltså inget seriöst alls. Funderat på seriös behandling och kommer nog få ta till det om inte läget blir bättre snart

Utan att ha mer än skummat genom hela så kan jag väl säga att det påminner om bipolär.


Genom min egna erfarenhet utav detta så kan det röra sig om

Bipolär RS MS klass 2.

Där RS står för rapid cycling och MS för Multi state.

Dvs att du pendlar väldigt fort och ofta kan det svänga enormt fort.. Det kan vara vara så att du upplever glädje och sorg samtidigt, sorg kan vara fel ord här men det är ju en motpart till glädje iaf..


Hur har du det med sömnen?

Går i perioder. Nu för tiden funkar det bättre än på länge. Men jag har perioder där jag har väldigt svårt att somna på kvällarna. Inget exeptionellt dock

Ingen som har några fler förslag???

Du har en obehandlad depression. Så om du inte kan ta dig ur det själv behöver du behandling.
Har själv lite liknande problem men får det att funka på något sätt. Får vara medveten om att jag har jäkligt lätt för att ramla ner. Blev inte så imponerad över den lilla kontakt jag haft med psykiatrin så jag lade om mitt liv och mår bättre i dag.

Hobbydiagnos: Tror som dig själv att du lider av en depression, kort och slätt, och ställer mig tveksam till om du lider av någon form av bipolär sjukdom. Är ju rätt stor skillnad på att vara smått upprymd gentemot att vara manisk. Men för att ta reda på om det är en depression (återigen, hobbydiagnos) måste du besvara om din nedstämdhet har en logisk förklaring (såsom dödsfall, dålig livssituation) eller om den tycks komma helt från intet. Du sade att du hade insomni, vaknar du tidigt (än innan du drabbades) på morgonen?

Men som sagt, sök hjälp och få ev. behandling vad än flashbackare säger. Lycka till!

Borderline..

Gå till läkare o gör en utredning.

Jag känner igen mig i det du skriver, varit deprimerad till och från sedan 10-års åldern (är 19 idag) och kan pendla mellan att vara upprymd och ha framtidsvisioner till att planera mitt självmord flera gånger per dag.

Den senaste tiden har det blivit mycket värre och med lite push från mina föräldrar så sökte jag hjälp. Psykologen jag träffar trodde först att jag var bipolär. Jag poängterade att mitt humör växlar oerhört fort och vad jag förstått efter lite googling så går det absolut inte så fort när man är bipolär. Hon sa att det är olika för olika personer men hon tog då hjälp av en psykiatriker för att ställa diagnos. Denne psykiatriker ansåg att mina "uppåt-perioder" inte var tillräckligt uppåt för att det skulle vara bipolär sjukdom, utan hon ansåg att jag har "borderline-drag" och skrev ut en medicin som enligt henne fungerat bra för borderline patienter.

Dessa växlingar som du beskriver, växlar dina känslor för hur du ser på dig själv och andra personer också? Har du svårigheter i nära sociala relationer? Har du lätt för att bli arg och har svårt att hantera denna ilska?

Om du upplever att detta är ett problem i vardagen så tycker jag absolut att du ska vända dig till din vårdcentral och få en remiss till vuxenpsykiatrin, de kan hjälpa dig bättre än vad Flashback kan

Samma här, jag har exakt samma problem sedan jag var 15 år. Jag kan vilja ta mitt liv, planera mitt självmord för att sedan vakna nästa morgon gå på en arbetsintervju och utföra den hur bra som helst.

Jag pendlar i känsloläget precis som du beskriver, från en dröm om självmord till att vara glad och helt normal på minuter/timmar. Det finns mycket att berätta och jag skulle gärna vilja prata mer med dig. Allt det du skrev stämmer in på mig iallafall, precis ALLT.

Jag har haft kontakt med psykiatrin till och från sen jag var 15, fick när jag var 22 diagnosen bipolär utan någon riktig utredning. Nu är jag 26 och har gjort en utförlig utredning med många inblandade där jag fått diagnosen borderline (emotionell instabil personlighetsstörning). Det är nog åt det hållet du också hamnar skulle jag tro, kika på:

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-o...ghetsstorning/

Eller om du är en kille så kan du titta på den här länken då denna diagnos är lite anourlunda för män.

http://www.examiner.com/article/bord...disorder-males

Jag trodde först att jag hade drag åt det hållet och visst allt är en gråskala. Men efter utredningen var klar så visade det sig att jag tveklöst hade borderline. Dam it tänkte jag då, 10 % tar livet av sig med den personligheten som man har vid borderline. :/