Vilken jävla diagnos har jag egentligen?

Du kan möjligtvis lida av kronisk depression (dystymi). Symtomen är inte lika svåra som vid en vanlig depression men de kan sitta i mer eller mindre hela livet

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystymi

Dam it, skulle vara kul att samla en grupp med BPD och försöka dela erfarenheter och försöka hitta eventuella lösningar för ett bättre liv. T.ex. chatt av något slag. Någon intresserad?

Jag skulle absolut kunna tänka mig det. Men i så fall mer för att reda ut om jag nu lider av BPD, har BPD drag, eller bara är en obalanserad person. Fortfarande osäker och har inte riktigt orken att gå och reda ut detta hos en psykolog. På de senaste 1-2 veckorna har de typiska borderline symptomen avtagit något och jag är lite mer stabilt deprimerad. Inte riktigt lika deprimerad som tidigare när jag var deprimerad, men samtidigt så har jag inte alls dessa "upps" på samma sätt. Bara tillfälligt kanske... Kommer snart ramla dit och bli alkoholist känns det som. Känns allmänt hopplöst för tillfället och farligt nära att börja ta till alkohol för att dämpa denna känsla.

Precis så tänkte jag med, att jag bara var en obalanserad person. Men efter flera månaders utredning av olika personer på psykiatrin så hade jag klockren borderline. Men alla är ju olika så det ter sig på olika sätt. Har du problem så du känner att din personlighet gör att du får problem i samhället osv?

Personlighetsstörning

Det är detta som jag inte vet riktigt. Vad räknas egentligen som ett problem?. Har bara byggt upp bilden av, pga uppväxt och lite allt möjligt, att jag inte kan vara sjuk. Att mina problem egentligen inte är några problem som behövs fixa till. Jag har ju klarat skolan och så helt okej. Aldrig på riktigt försökt ta mitt liv. Samtidigt känns livet allt för tungt för att det skulle vara såhär för alla. Men sen kommer vi dit igen. Hör från föräldrar och allt möjligt att alla har sina "upps and downs", och får då för mig att jag i själv bara är mesig och inte inser att alla känner som jag. Dock vet jag innerst inne att folk överlag mår så dåligt som mig. Men sen återkommer jag ännu en gång med att jag faktiskt funkar socialt osv. Jag har lärt mig att funka och inte visa mina känslor, och får då för mig att kan jag gömma mina känslor och så så är det inte tillräckligt allvarligt för att faktiskt vara en sjukdom. (Får dock utbrott och så emellanåt för småsaker, och ibland så nere att jag inte förmår prata med någon riktigt, och ibland så exalterad att jag beter mig allmänt märkligt) Men så är vi ÄNNU en gång tillbaka till att jag kanske bara innbillar mig och egentligen är en mes och att alla känner som jag.

Däri ligger mitt stora dilemma. Att jag vet inte om jag egentligen mår dåligt eller om jag bara mesar mig. Vet liksom inte hur en vanlig människa mår. Vad är sjukdom och vad är normalt? Är de flesta människor olyckliga och miserabla, eller är det bara jag? Dessutom har jag stabila perioder som dessa 1-2 veckorna nu där jag mått mer stabilt dåligt som sagt. Sen hade jag några dagar jag faktiskt kände mig normal.

Hur har du uppfattat det som att de flesta människor mår i förhållande till dig? Har du någonsin haft de tankar jag har? Hur är upps än downs för normala människor? Hur mår en normal människor en normal dag? Är de flesta olyckliga för det mesta eller är det bara jag?

Det är svårt att säga när det räknas som ett problem. Men jag var precis som dig, jag har klarat av skolan, rest och jobbat utomlands, haft vanliga jobb och studerat en ingenjörsutbildning. De flesta ser mig som en vanlig kille. En kille som ser bra ut och fastnat i singellivet och är utåtriktad och rolig.

Jag har aldrig heller försökt ta mitt liv (än), dock har jag köpt de komponenter som behövs. På grund av att allt har gått åt helvete för mig på senaste för att jag är så knäpp. Shit alltså, jag upplever det precis som du beskriver. Jag fungerar socialt och de på mitt jobb samt kompisar ser mig som en helt vanlig kille. Men när jag är själv och inom mig är det ett helvete emellanåt som bara mina absolut närmaste känner till. Typ tjejer jag träffat och min familj och kanske någon riktigt nära vän.

Jag vet inte om du har borderline, men du sa att du kände igen dig på den där länken jag skickade? Men det är lätt hänt att man identifierar sig med diagnoser, du får göra en seriös utredning hos psykiatrin. Det är inte jobbigt eller pinsamt, det är rätt intressant tycker jag. Sen är det i princip gratis i Sverige så vi har det rätt bra, dock en jävla väntetid hela tiden. I USA vill inga försäkringsbolag hjälpa borderlinepatienter då de kostar för mycket och är för svårhjälpta. Men här finns det hjälp i princip gratis, ta till vara på det om du känner att du inte mår bra och beter dig "konstigt".

Redan för 10 år sedan i gymnasiet så märkte jag att jag hade dåliga och bra dagar som skilde sig mycket åt, mer än vad det gör för andra. Sedan med åren så började jag märka att jag var deprimerad i perioder för saker som de flesta hanterar utan några större problem osv. Fick från dag till dag humörsvängningar som jag inte kände var normalt, men jag har aldrig varit några dramaqueen så jag har inte visat det. Jag kontaktade min mamma och kanske någon god vän istället så dom fick all ångest.

Jag upplever inte att dom flesta människor mår så dåligt som jag gör, jag menar vem vill ta sitt liv och mår så fruktansvärt dåligt över saker som är en del av livet. Slut med tjejer, arbetslöshet osv. Jag har aldrig haft en tjej, jag är aldrig nöjd, jag kan inte känna känslor, jag irriterar mig på saker hos tjejer och ser ner på dom ena stunden för att sedan tycka dom är världens bästa. Jag behöver bekräftelse och är en riktig charmör som får tjejer på fall, jag har säkert legat uppåt 100 tjejer. Älskar att ragga brudar, det är som en hobby för mig. Jag är sexmissbrukare, eller ja jag missbrukar allt som ger mig lust och glädje. Luststyrd helt enkelt. Jag kan inte ta kritik. Jag har narcisisstiska drag, är extremt självupptagen och kan inte känna känslor. Jag har en konstant tomhet inom mig, söker efter drömtjejen, drömjobbet, drömlivet, men jag finner det aldrig. Väldigt svårroad och ja jag har märkt att jag har stora problem helt enkelt.

MYCKET av det du skriver här känner jag igen mig i. I perioder blir jag väldigt narcisitisk, alltså helt sjukligt, som att jag kommer bli typ världens rikaste man osv. Är alltså helt övertygad om detta och att det bara är en tidsfråga. Vet att jag kommer bli det. Det råder ingen tvivel om det. Men precis som hela sjukdomsbilden så pendlar den. Jag har vissa perioder på några veckor ungefär där jag inte känner av så mycket variationer i humör och sånt, men sen kommer det igen där jag verkligen känner att något är fan i mig inte rätt. Det är i sådana perioder där jag "bara" är deprimerad som jag tvivlar på någon annan diagnos än depression. Går det ens att ha borderline när man har symptomfria perioder?

Sen när det kommer till detta att vara svårroad är som mitt i prick på mig. Samma sak att missbruka saker som ger glädje. Eftersom ytterst lite i vardagen ger mig någon glädje överhuvudtaget så har jag en förkärlek till alkohol och andra droger, men håller mig vanligtvis mest till alkohol. Blir även sjukt uttråkad vanligtvis och tycker det mesta är tråkigt. Egentligen tycker jag det mesta utan rusningsmedel känns ganska meningslöst. Känner inte att jag får ut något av att göra saker, förutom att ta droger då.

Jag kan precis som du inte heller känna mig nöjd. Jag har accepterat det och insett att jag alltid kommer vara missnöjd och vela ha mer.

Jag känner igen igen mig i både Syltbralla och THE.BAD.TOUCH, och jag är bipolär II RC. Jag fick diagnosen december 2011 och har haft tur! Det kunde ha slutat mycket värre än vad det har gjort om man läser de värsta historierna. Nu går jag på Lithium, har gjort så sen februari och har aldrig mått stabilare. Skillnaden mellan bipolär 2 RC och borderline är inte så mycket förutom att, nu tolkar jag ganska fritt, borderline påverkas mera av sin miljö än bipolära. En borderline kan få vredesutbrott när denne har blivit dåligt behandlad, en bipolär kan få det helt utan anledning, i mitt fall håller jag ilskan inom mig.

Det här du, THE.BAD.TOUCH, skriver om narcissism är nog inte narcissism, det är nog HYPOmani. Det är en lättare version av mani, det gör att man känner sig oövervinnlig, vilket gör att man mår väldigt bra men kan också göra mindre kloka grejer som att såra sina vänner, starta bråk med främlingar och spendera överdrivet mycket pengar.

Jag är lätt med den där chatten ni pratar om, det finns bipolär.forum annars för att träffa fler likasinnade.

Har ni varit djupt deprimerade en längre tid?

Inte läst hela tråden, men efter att ha läst din beskrivning tänkte jag att det kan vara värt att kolla upp sjukdomar i det bipolära spektrat för dig. Typiskt sett brukar det inte svänga fullt så snabbt vad jag förstår, men det finns ju olika varianter, rapid cycling eller mixed state kanske? Kan vara värt att kolla lite närmare på iaf.