Ja det kan låta som en konstig fråga eftersom man lätt tror att språken som talades för säg ett par tiotusentals år sedan var mer primitiva och outvecklade än vad moderna språk är. Dock så vet man ju att den naturliga utvecklingen i språk är att de går mot en större grammatisk förenkling och större regelbundenhet istället för tvärtom. Som exempel kan man ju jämföra dagens svenska med den fornnordiska som talades här på vikingatiden, och vi kan se att grammatiken har förenklats väldigt. Till exempel har vi gått från fyra kasus till två (pronomen dock tre), tre genus till två, personböjning på verben till en enda verbändelse, och så vidare. Gamla verb böjs ofta starkt (skära, skar, skurit), medan nybildade verb får en enkel, regelbunden böjning (maila, mailade, mailat). Listan över liknande exempel på språkets förenkling kan nog göras ganska lång.
Och det är ju inte bara svenskan där detta fenomen kan ses, utan språk som engelskan är lysande exempel på hur ett tidigare formrikt språk som fornengelska har omvandlats till dagens mycket formfattiga engelska där genus saknas helt och pluralböjningen för substantiv nästan alltid är "s". Överhuvudtaget verkar detta vara normen; att gamla språk är betydligt krångligare att lära sig än moderna. Ett gammalt språk som latinet är ju ökänt för att vara komplicerat och har fått mången student att slita sitt hår i förtvivlan, medan dess moderna ättlingar som spanskan och italienskan däremot anses vara ganska lätta att lära sig.
Tittar man på gamla "klassiska" språk verkar det som att de generellt klassas som "svåra", inte bara latinet utan även klassisk grekiska och arabiska, hebreiska och liknande. Så att språk förenklas med tiden råder det väl ingen tvekan om. Och om språk som talades för bara några tusen år sedan är så mycket mer komplicerade grammatiskt sett än moderna språk, hur komplicerade bör då inte de språk som folk talade på stenåldern ha varit, om man antar att förenklingen i grammatik skett någorlunda konstant? Är det så att de tyska grammatikregler och böjningar och ändelser man kämpade med hit och dit i skolan i själva verket är rena barnleken jämfört om vi skulle ha behövt lära oss något stenåldersspråk? Rent logiskt kan man ju tycka att det skulle kunna vara på det viset; till exempel att språk på den tiden inte ens skulle ha haft några regelbundna eller återkommande verbformer, utan varje verb hade sin egen högst unika böjning som man tvingades lära in verb för verb. Vad tror ni?
Och det är ju inte bara svenskan där detta fenomen kan ses, utan språk som engelskan är lysande exempel på hur ett tidigare formrikt språk som fornengelska har omvandlats till dagens mycket formfattiga engelska där genus saknas helt och pluralböjningen för substantiv nästan alltid är "s". Överhuvudtaget verkar detta vara normen; att gamla språk är betydligt krångligare att lära sig än moderna. Ett gammalt språk som latinet är ju ökänt för att vara komplicerat och har fått mången student att slita sitt hår i förtvivlan, medan dess moderna ättlingar som spanskan och italienskan däremot anses vara ganska lätta att lära sig.
Tittar man på gamla "klassiska" språk verkar det som att de generellt klassas som "svåra", inte bara latinet utan även klassisk grekiska och arabiska, hebreiska och liknande. Så att språk förenklas med tiden råder det väl ingen tvekan om. Och om språk som talades för bara några tusen år sedan är så mycket mer komplicerade grammatiskt sett än moderna språk, hur komplicerade bör då inte de språk som folk talade på stenåldern ha varit, om man antar att förenklingen i grammatik skett någorlunda konstant? Är det så att de tyska grammatikregler och böjningar och ändelser man kämpade med hit och dit i skolan i själva verket är rena barnleken jämfört om vi skulle ha behövt lära oss något stenåldersspråk? Rent logiskt kan man ju tycka att det skulle kunna vara på det viset; till exempel att språk på den tiden inte ens skulle ha haft några regelbundna eller återkommande verbformer, utan varje verb hade sin egen högst unika böjning som man tvingades lära in verb för verb. Vad tror ni?
. Förr gick det att förkorta meningarna, eller kasta om ordningsföljden eftersom det syntes på böjningen vad som menades. 
