2005-05-25, 19:43
#1
Läsvärd artikell av Lasse Wilhelmson,
svensk författare med judisk släktbakgrund. Mellanösterndebattör och författare till bland annat ”Demokrati eller folkmord” i SVD Brännpunkt den 3 juni 2003 och medförfattare till ”Isolera apartheidstaten Israel” den 30 juni 2004 i DN Kultur.
------------------------
Att kritisera Israels ”misstag” går an. Men att ifrågasätta Israel som Judisk stat vars rasistiska apartheidsystem gör icke-judar till andra klassens medborgare - det går inte an. Det spelar liten roll om det sker på saklig grund. Få är de som utan judisk släktbakgrund offentligt vågar detta. Det beror på rädslan för att bli anklagad för att vara ”antisemit”.
Många pratar om vikten av att avväpna länder som har kärnvapen. Inte USA eller de med USA lierade, men väl de så kallade skurkstaterna, särskilt Iran som ännu inte har några. Nästan aldrig nämns att Israel sedan länge förfogar över kärnvapen. Än mindre att detta skulle utgöra något hot mot omvärlden, trots långt gångna planer på att bomba Iran. I dagspressen förekommer hård kritik av olika religioner, i första hand islam, men aldrig av judendomen. Katolsk maktutövning genom lobbying eller påvens uttalanden i politiska frågor är helt legitimt att diskutera och kritisera. Boernas makt i tidigare Sydafrika bekämpades av en hel värld. Inte för att de är en ”ras” med icke önskvärda egenskaper, utan för att de var den sociala grupp som i eget intresse skapat och förvaltat ett rasistiskt apartheidsystem. Liknande kritik drabbade de så kallade roddarna i tidigare Rhodesia.
Alla sociala, religiösa eller etniska grupper av olika slag värnar om sina särintressen. Det uppfattas som helt legitimt att deras företrädare gör sitt bästa för detta, liksom det är helt legitimt att kritisera dessa särintressen, i synnerhet om de strider mot allmänintresset. Men så snart man kritiserar judiska organisationer och dess företrädare, är den legitimiteten så gott som bortblåst. Om man nämner ”judisk makt” sätter de flesta hjärtat i halsgropen. Att diskutera ”zigensk makt” eller snarare maktlöshet, går dock bra. Det ”judiska” har blivit tabu. Det gäller i synnerhet kombinationen av begreppen ”judisk” och ”makt”. All slags makt må genomlysas och diskuteras, ifrågasättas eller förkastas - men inte den judiska som regelmässigt framställs som icke-existerande. Denna förnekelse är den fördolda baksidan av förnekelsen av lägren för utrotning av bland andra judar under andra världskriget.
Inom Palestinarörelsen i Sverige sprider sig en ängslan för att använda ”judisk” som prefix till bosättningarna, staten Israel, eller dess apartheidsystem, trots att detta är det korrekta. Till exempel är bosättningarna ”judiska bosättningar” just därför att endast judar får bo där. De är inte israeliska, då icke-judiska israeliska medborgare inte får bo där. De är inte heller sionistiska, då många sionister inte är judar. Det har nu gått så långt att en ledande palestinier i Sverige energiskt förnekar att det alls finns några motsättningar mellan judar och palestinier, trots att lagen om återvändande gör alla judar i hela världen till presumtiva fiender till palestinierna. Har man en judisk mor har man därmed rätt till det land som tagits från de fördrivna palestinierna. Det är svårt att tänka sig en mer fundamental motsättning. Själva blodsbandet gör att den dessutom är rasistisk.
Oviljan mot att diskutera judendomens betydelse för sionismens olika uttrycksformer i dagens Israel, gör att det blir omöjligt att förstå varför Israel inte kunde nöja sig med först 50 och sedan 80 procent av Palestina. Varför en socialdemokratisk premiärminister kunde beordra sina soldater att knäcka benen i kroppen på stenkastande barn. Och hur förstår man varför judar i Jerusalem kastar sopor på sina palestinska grannars bakgårdar och gator, spottar på palestinier, eller varför maskerade judiska bosättare under pågående ”vapenvila” organiserar pogromer på obeväpnade palestinska bönder, kvinnor och barn. Eller varför den israeliska ”fredsrörelsen” och ”vänstern” inte ifrågasätter det judiska apartheidsystem, utan vars omvandling en rättvis och varaktig fred är omöjlig. Få tror att allt detta beror på att judar är en ”ond ras”. Men, om man inte kan förklara detta på annat sätt, ökar risken för att de få blir många. Ett sådant rasistiskt grundat judehat gynnas av den ”antisemitism” som smetas på så gott som all israelkritik - för att inte tala om kritik av judendomen.
Sionismen är idag den dominerande uttolkningen av världsjudendomen, genom sina judiska församlingar. Denna uttolkning innebär en renässans för den medeltida nationalreligiösa judendomen som med sitt lagsystem Halaka är extremt fientligt till icke-judar, som inte betraktas som riktiga människor. Detta ses som en positiv förnyelse av så gott som samtliga judiska församlingar världen över, vilka kräver en aktiv och positiv inställning till den judiska staten av sina medlemmar. Endast i det perspektivet kan ovan nämnda beteenden förstås. De flesta judar i diasporan är dock ”lyckligt” omedvetna om detta och är därmed utnyttjade av sina sionistiska ledare och rabbiner.
Politik och religion är idag sammansmälta i staten Israel. Därför anklagas de som förespråkar att Israel skall vara en sekulär demokrati i stället för en judisk stat för att i själva verket vilja ”kasta judarna i havet”. De flesta judars identitet är idag förbundna, inte med Israel, utan med dess karaktär av judisk stat. Detta leder till en grundläggande motsättning i de flesta judars identitet: Att stödja den judiska apartheidstaten och samtidigt förespråka demokrati i de länder de själva lever. Att förneka eller släta över Israels politik blir då ett sätt att bevara identiteten intakt. Våldsamma ogrundade angrepp med ”antisemitismen” som vapen på allt som blottlägger denna motsägelse är den metod som används. Ett världsberömt exempel på detta var när Israels förre ambassadör i Stockholm vandaliserade konstinstallationen Snövit förra året.
Risken för att bli stämplad som ”antisemit” om man är icke-jude, eller ”självhatare” om man har judisk släktbakgrund, skapar en självcensur hos de flesta som är kritiska mot Israels politik eller mot effekten av judiska och kristna sionisters framgångsrika lobbying i USAs utrikespolitik. Det är de så kallade israelvännerna, främst ledande företrädare för de judiska organisationerna, som påtagit sig rollen av att vara de främsta uttolkarna av begreppet ”antisemitism”. En roll få vågar ifrågasätta, just för risken att själv få denna smet kletad på ryggen. Begreppet ”antisemit” utvidgas hela tiden. Numer räcker det med antydningar som ”nästan antisemitisk” eller ”antisemitiska beröringspunkter” för att självcensuren skall slå till. Att påvisa dessa förhållanden anses ofta vara ”farligt”, då det kan leda till att ”antisemitismen” ökar. Detta i en västvärld där islamofobin är ett betydligt större problem.
Judar är med rätta stolta över alla de stora framgångar som judar nått inom så gott som alla samhällsområden. Det gäller inom konst och vetenskap, men inte minst inom massmedia och politik. I israeliska tidningar kan man läsa om den framgångsrika ”likudiseringen” av bushadministrationen och förtjusningen över att den israeliske ministern för diasporan är Bushs nya favoritförfattare och tomte i Vita Huset. Där frukosterar flera av de ryska oligarkerna som också har israeliskt medborgarskap. Det finns även en skrytkultur kring detta bland judar. Men så snart en israelkritiker påvisar exakt samma förhållanden blir denne omedelbart anklagad för att saluföra ”antisemitiska konspirationsteorier” och omedelbart utdefinierad från all diskussion.
Religiöst har judarna sedan länge haft totalentreprenad som ”Guds utvalda folk” med ”biblisk rätt” till Palestina. Politiskt har sionismen lyckats reducera nazisternas krigsförbrytelser till ett Holocaust för judar. Genom att framställa sig som mänsklighetens största (och enda?) ”offer” förutsätts man ha särskilda moraliska rättigheter. Detta är den framgångsrika metod som används för att rättfärdiga och dölja folkmordspolitiken gentemot palestinierna.
”Antisemitismen” används för att hindra kritik mot Israels fullföljande av sionismens mål att göra hela Palestina till en Judisk stat. Men först skall ”fred” skapas med några inmurade – snart förtvinade – palestinska reservat på 10 procent av det ursprungliga Palestina. Vi är nästan där nu.
svensk författare med judisk släktbakgrund. Mellanösterndebattör och författare till bland annat ”Demokrati eller folkmord” i SVD Brännpunkt den 3 juni 2003 och medförfattare till ”Isolera apartheidstaten Israel” den 30 juni 2004 i DN Kultur.
------------------------
Att kritisera Israels ”misstag” går an. Men att ifrågasätta Israel som Judisk stat vars rasistiska apartheidsystem gör icke-judar till andra klassens medborgare - det går inte an. Det spelar liten roll om det sker på saklig grund. Få är de som utan judisk släktbakgrund offentligt vågar detta. Det beror på rädslan för att bli anklagad för att vara ”antisemit”.
Många pratar om vikten av att avväpna länder som har kärnvapen. Inte USA eller de med USA lierade, men väl de så kallade skurkstaterna, särskilt Iran som ännu inte har några. Nästan aldrig nämns att Israel sedan länge förfogar över kärnvapen. Än mindre att detta skulle utgöra något hot mot omvärlden, trots långt gångna planer på att bomba Iran. I dagspressen förekommer hård kritik av olika religioner, i första hand islam, men aldrig av judendomen. Katolsk maktutövning genom lobbying eller påvens uttalanden i politiska frågor är helt legitimt att diskutera och kritisera. Boernas makt i tidigare Sydafrika bekämpades av en hel värld. Inte för att de är en ”ras” med icke önskvärda egenskaper, utan för att de var den sociala grupp som i eget intresse skapat och förvaltat ett rasistiskt apartheidsystem. Liknande kritik drabbade de så kallade roddarna i tidigare Rhodesia.
Alla sociala, religiösa eller etniska grupper av olika slag värnar om sina särintressen. Det uppfattas som helt legitimt att deras företrädare gör sitt bästa för detta, liksom det är helt legitimt att kritisera dessa särintressen, i synnerhet om de strider mot allmänintresset. Men så snart man kritiserar judiska organisationer och dess företrädare, är den legitimiteten så gott som bortblåst. Om man nämner ”judisk makt” sätter de flesta hjärtat i halsgropen. Att diskutera ”zigensk makt” eller snarare maktlöshet, går dock bra. Det ”judiska” har blivit tabu. Det gäller i synnerhet kombinationen av begreppen ”judisk” och ”makt”. All slags makt må genomlysas och diskuteras, ifrågasättas eller förkastas - men inte den judiska som regelmässigt framställs som icke-existerande. Denna förnekelse är den fördolda baksidan av förnekelsen av lägren för utrotning av bland andra judar under andra världskriget.
Inom Palestinarörelsen i Sverige sprider sig en ängslan för att använda ”judisk” som prefix till bosättningarna, staten Israel, eller dess apartheidsystem, trots att detta är det korrekta. Till exempel är bosättningarna ”judiska bosättningar” just därför att endast judar får bo där. De är inte israeliska, då icke-judiska israeliska medborgare inte får bo där. De är inte heller sionistiska, då många sionister inte är judar. Det har nu gått så långt att en ledande palestinier i Sverige energiskt förnekar att det alls finns några motsättningar mellan judar och palestinier, trots att lagen om återvändande gör alla judar i hela världen till presumtiva fiender till palestinierna. Har man en judisk mor har man därmed rätt till det land som tagits från de fördrivna palestinierna. Det är svårt att tänka sig en mer fundamental motsättning. Själva blodsbandet gör att den dessutom är rasistisk.
Oviljan mot att diskutera judendomens betydelse för sionismens olika uttrycksformer i dagens Israel, gör att det blir omöjligt att förstå varför Israel inte kunde nöja sig med först 50 och sedan 80 procent av Palestina. Varför en socialdemokratisk premiärminister kunde beordra sina soldater att knäcka benen i kroppen på stenkastande barn. Och hur förstår man varför judar i Jerusalem kastar sopor på sina palestinska grannars bakgårdar och gator, spottar på palestinier, eller varför maskerade judiska bosättare under pågående ”vapenvila” organiserar pogromer på obeväpnade palestinska bönder, kvinnor och barn. Eller varför den israeliska ”fredsrörelsen” och ”vänstern” inte ifrågasätter det judiska apartheidsystem, utan vars omvandling en rättvis och varaktig fred är omöjlig. Få tror att allt detta beror på att judar är en ”ond ras”. Men, om man inte kan förklara detta på annat sätt, ökar risken för att de få blir många. Ett sådant rasistiskt grundat judehat gynnas av den ”antisemitism” som smetas på så gott som all israelkritik - för att inte tala om kritik av judendomen.
Sionismen är idag den dominerande uttolkningen av världsjudendomen, genom sina judiska församlingar. Denna uttolkning innebär en renässans för den medeltida nationalreligiösa judendomen som med sitt lagsystem Halaka är extremt fientligt till icke-judar, som inte betraktas som riktiga människor. Detta ses som en positiv förnyelse av så gott som samtliga judiska församlingar världen över, vilka kräver en aktiv och positiv inställning till den judiska staten av sina medlemmar. Endast i det perspektivet kan ovan nämnda beteenden förstås. De flesta judar i diasporan är dock ”lyckligt” omedvetna om detta och är därmed utnyttjade av sina sionistiska ledare och rabbiner.
Politik och religion är idag sammansmälta i staten Israel. Därför anklagas de som förespråkar att Israel skall vara en sekulär demokrati i stället för en judisk stat för att i själva verket vilja ”kasta judarna i havet”. De flesta judars identitet är idag förbundna, inte med Israel, utan med dess karaktär av judisk stat. Detta leder till en grundläggande motsättning i de flesta judars identitet: Att stödja den judiska apartheidstaten och samtidigt förespråka demokrati i de länder de själva lever. Att förneka eller släta över Israels politik blir då ett sätt att bevara identiteten intakt. Våldsamma ogrundade angrepp med ”antisemitismen” som vapen på allt som blottlägger denna motsägelse är den metod som används. Ett världsberömt exempel på detta var när Israels förre ambassadör i Stockholm vandaliserade konstinstallationen Snövit förra året.
Risken för att bli stämplad som ”antisemit” om man är icke-jude, eller ”självhatare” om man har judisk släktbakgrund, skapar en självcensur hos de flesta som är kritiska mot Israels politik eller mot effekten av judiska och kristna sionisters framgångsrika lobbying i USAs utrikespolitik. Det är de så kallade israelvännerna, främst ledande företrädare för de judiska organisationerna, som påtagit sig rollen av att vara de främsta uttolkarna av begreppet ”antisemitism”. En roll få vågar ifrågasätta, just för risken att själv få denna smet kletad på ryggen. Begreppet ”antisemit” utvidgas hela tiden. Numer räcker det med antydningar som ”nästan antisemitisk” eller ”antisemitiska beröringspunkter” för att självcensuren skall slå till. Att påvisa dessa förhållanden anses ofta vara ”farligt”, då det kan leda till att ”antisemitismen” ökar. Detta i en västvärld där islamofobin är ett betydligt större problem.
Judar är med rätta stolta över alla de stora framgångar som judar nått inom så gott som alla samhällsområden. Det gäller inom konst och vetenskap, men inte minst inom massmedia och politik. I israeliska tidningar kan man läsa om den framgångsrika ”likudiseringen” av bushadministrationen och förtjusningen över att den israeliske ministern för diasporan är Bushs nya favoritförfattare och tomte i Vita Huset. Där frukosterar flera av de ryska oligarkerna som också har israeliskt medborgarskap. Det finns även en skrytkultur kring detta bland judar. Men så snart en israelkritiker påvisar exakt samma förhållanden blir denne omedelbart anklagad för att saluföra ”antisemitiska konspirationsteorier” och omedelbart utdefinierad från all diskussion.
Religiöst har judarna sedan länge haft totalentreprenad som ”Guds utvalda folk” med ”biblisk rätt” till Palestina. Politiskt har sionismen lyckats reducera nazisternas krigsförbrytelser till ett Holocaust för judar. Genom att framställa sig som mänsklighetens största (och enda?) ”offer” förutsätts man ha särskilda moraliska rättigheter. Detta är den framgångsrika metod som används för att rättfärdiga och dölja folkmordspolitiken gentemot palestinierna.
”Antisemitismen” används för att hindra kritik mot Israels fullföljande av sionismens mål att göra hela Palestina till en Judisk stat. Men först skall ”fred” skapas med några inmurade – snart förtvinade – palestinska reservat på 10 procent av det ursprungliga Palestina. Vi är nästan där nu.
![DAGGER[X]s avatar](https://static.flashback.org/img/avatar/3/12696.jpg)
