Konservativa filmer?

Forskningen pekar tvärtom på att det är spelandet som gör folk asociala. När de slutar spela blir de mer välfungerande igen. Serietidningar och rollspel är inte alls lika beroendeframkallande, de är inte likvärdiga exempel på nördsysslor, och TV-spelande är inte något exklusivt nördproblem heller.

Spelandet är alltså inte en flykt undan en jobbig värld, utan en orsak till att livet blir kasst. När man spelar regelbundet är det jobbigt att slita sig därifrån, men inte på grund av det hårda livet utanför, utan bara för att man har hamnat i ett missbruk. "Alfa" och "beta" har inget med saken att göra, har man sitt liv i någorlunda ordning behöver man inte vara ensam.

Det spelare och andra konsumtionsknarkare bör göra är att avinstallera alla spel, sluta att förhålla sig till Hollywood, och tända av genom att se konservativa europeiska filmer. Det finns t ex flera bra ryska filmatiseringar av den konservative Michail Bulgakovs pjäser och romaner: Flykten (1971), En hunds hjärta (1988), Mästaren och Margarita (2005).

Nördar fanns innan datorspel också. Men då sysslade de med fantasy, Star Trek, rollspel, serietidningar osv.

Det är inte bara nördar som spelar datorspel. Det är en jätteindustri, allmänt beroendeframkallande och drabbar alla möjliga människor.

Har du några konservativa filmer som du vill diskutera?

Det är ju bara en någorlunda förenkling att påstå att detta kan enkelt dela itu Världen i ÖST och VÄST, idealiserande filosofer har vi ju haft i Väst medan Öst haft extremt pragmatiska filosofer som genomsyrar hela samhället (Confuscius exempelvis).

Plato´s idealism är sedan något som påverkad Väst i nästan 2500 år, det blir ju lite svårt att sitta och spekulera om vad som känntecknar det originella europeiska tänkandet innan den, speciellt då än mer mystiska greker som Pythagoras var inne i än mer mystiska tankelekar innan Plato, eller Parmenides med sitt sökande efter den perfekta sfären. Allt detta uppkommer just i att ha upptäckt matematikens universalla "metavärld" och kanske ha en övertro på att detta kan komma att ge mänskligheten ett ideellt spegel från vilken vi kan jämföra oss med.

Sedan tycker jag att den typ av spirituell inre strid som du påstår vara icke-europeisk faktiskt redan finns i Homers Illiaden och Odyssey, två verk där hjältars existensiella kriser står i centrum för deras resa: Arkilles ifrågasätter själva heroiska dygden flera gånger (en feg man och en modig man behandlas lika av döden) och när Odyssey träffar den döde Arkilles i helvetet ifrågasätts hans livs gärningar “was all of my earthly kleos really worth anything?". Denna ständiga ifrågasättandet tycker jag är vad som kännetecknar europeiska tänkandet, och även den försokratiska europeiska kulturens begynnelsen.

Jag finner, tvärtom, att östasiatiska verk ofta är mindre ifrågasättande och har simplare och mer praktiska livsläxor som närmast pedantiskt lärs ut till läsaren. Vi har nu givetvis än evig paradox inom avancerade kulturer; hur kineser alltid befinnit sig i superposition mellan taoism och konfucianism, två religioner som på många sätt är varandras motsatser. Likaså inom hinduismen finner vi märkliga kontradiktioner i en besatthet i att dela in Världen i kategorier (och människor i klasser) samtidigt som allt ska vara en illusion och det där pantheistiska i att alla är del av en helhet, etc.

Dessa motsägningar som finns inom varje avancerad civilisation tycker jag gör det omöjligt att så enkelt dela in sätt att tänka i kategorier som "väst" och "öst".

Det märkligaste med sådan typ av besatthet i "ideell kulturskapande" är att man börjar röra sig mot samma tankebanor som djupt rationalistiska marxister som ville att all kultur skulle ha att göra med materiella produktionsrelationer mellan människor, alltså världsliga ting, social realism skulle vara enda formen av kultur. Den konservative regissören Tarkovsky skulle då vara mer felaktig typ av konstnär, då han just sökte besvara de själsliga frågor som genomsyrat rysk kultur sedan begynnelsen. Ska det då finnas utrymme för exempelvis Tarkovskys eller Dostoevskys existentiellt ifrågasättande antihjältar i din Värld?

Eller räknar du det som för österländsk?

Socialrealismen då, är det mer acceptabelt att komma med enkla förklaringen på människors lidande som en resultat av materiell fattigdom och ojämlikhet? Där har du ju mysterien helt avskalad, allt som finns kvar är ett ideellt ställningtagande som har konkreta världsliga konsekvenser. Kategoriserar du socialrealism som Västerländskt?

Har lite problem att göra det så enkelt för sig att man förlitar sig för mycket på att kategorisera.

Bergman är en ljus i mörkret för svenskar idag då han faktiskt beskriver de eviga, irrationella frågor som har med själen eller subjektet att göra, och just överdrivet tillit på rationalistisk tänkande är grunden till så många problem med den moderna svensken.

Människor som lever ut genom datorspel istället för verkliga livet är nördar. De män som har alfa-status och social framgång i livet lägger inte all fritid på datorspel.

Datorspel kan säkert vara beroende för vissa. Själv kan jag bara spela det högst två timmar innan jag får ont i huvudet. Vilket på sin höjd blir en gång varannan vecka.

Menar du att i feministiska länder (dvs. Västvärlden) har män ett större alfa-ideal?

Hur är det med Rocky och Rambo, är de konservativa filmer?

För att återgå till trådens ämne, konservativa filmer:

Jag skulle vilja lyfta fram En Officer och Gentleman och De sju samurajerna: Bägge handlar bl.a. om pliktuppfyllelse

Sedan finns det ju Hallmark Channel som står för pålitligt konservativa värden i sina filmer, de romantiska är garanterat heterosexuella och de har ett antal filmer som behandlar deckargåtor också om man inte känner för romantik.

Hur ser ni på Clintans filmer?

Clintan är ju konservativ och republikan.

Han brukar vara väldigt negativ till hippiekulturen i alla fall.

Europeisk kultur är inte skapad av filosofer. Filosoferna har alltid varit fripassagerare på en befintlig kultur, som t ex finns uttryckt hos Homeros, och som har förnyats då och då av klart icke-filosofiskt lagda människor.

Tvivel och moraldiskussioner är inte samma sak som att ha själen som kulturellt fokus. Bhagavadgita handlar också om såna saker, men är ett klart andligt, världstillvänt verk, typiskt för västligt tänkande. Det är inte själsfokuserat eller psykologiskt. De isländska sagorna handlar om moraliska frågor kring hämnd och blodsband, men är närmast aggressivt antipsykologiska - allt är handling, inget är själsvåndor.

Vi har ju uppenbart samma mål, men jag hävdar att du bara når halvvägs när du använder själens irrationella sidor som moteld mot rationalismen. Själen står nämligen inte i motsatsförhållande till förnuftet. Förnuftet är tvärtom en del av själen, och rationalismen är det yttersta uttrycket för en extrem själsmystik. I rationalismen har man ersatt hela den yttre världen med den abstrakta, rationella modell av verkligheten som man har i sitt inre - i sin själ. Utifrån denna abstrakta modell har man sedan byggt en hel värld, och påstår att det är den riktiga världen. Rationalistiska, utopiska ideologier är produkter av en överdriven tilltro till själens förmåga.

Själen är såklart verklig, men det överdrivna fokuset på den måste undvikas just för att det leder till rationalism. Platonismen är t ex inte i sig särskilt farlig - den tillåter en del irrationella inslag - men den är ett sluttande plan som leder mot rationalism. När man accepterar platonismens själsliga logos förlorar man möjligheten att legitimera ett yttre, andligt mythos.

Alltså: förnuftet är någonting som existerar i människans inre liv - i människans själ. Förnuftstro och fokus på själslivet hänger ihop.

Vill man bryta med rationalismen är det inte i första hand själen man ska fokusera på, utan den påtagliga yttre världen. Den yttre världen är väsensskild från den rationella modell av världen man har i sitt inre. Världen bryr sig inte om vår själ och vårt förnuft, den består bara av fenomen som vi människor har att förhålla oss till.

Tarkovskij var magisk realist, och estetisk elitist, vilket kanske kan räcka för att klassificera honom som konservativ. Det gjorde honom iallafall kontroversiell i Sovjetunionen. Mycket av det han gjorde är vackert, men väldigt navelskådande, och har därmed ena foten i en asiatisk tradition.

Socialrealism bygger på idéer om samhället snarare än fenomen i samhället. Det är därmed en genre som utgår från själen, alltså en asiatisk tradition som vi i Västerlandet sedan har dragit några steg längre. Men som med mycket annat finns det bra socialrealistiska verk, där själva den socialrealistiska idén kollapsar och ger vika för någonting mer intressant. Socialrealismen går ibland bort sig och övergår i nån sorts socialantropologi eller socialfenomenologi - Pietro Germi, Jean Rouch och Alan Clarke har t ex varit där och nosat.

Tre allmänt bra filmer om konflikten mellan själens idékonstruktioner och den påtagliga verkligheten:

https://www.imdb.com/title/tt0173024/
https://www.imdb.com/title/tt0052765/
https://www.imdb.com/title/tt0088083/

Clint Eastwood är amerikansk libertarian, alltså vänster men med självbild som höger. Det märks på hans individualistiska, romantiska hjältar. De framställs som tuffa högermän men är alltid hjälplöst ensamma. De saknar de rötter, det sammanhang och de hierarkier som är centrala för konservatismen. De är vilsna typer som kanske vill kämpa för ordning men inte riktigt vet vad ordning är.

Jag har inte sett Rocky-filmerna, men Rambo är i alla fall delvis konservativa. Där finns aspekter av plikt, mod och att göra det rätta även när rationalismen yrkar på ett beteende på tvärs mot det som är rätt. Sedan finns förstås andra aspekter som individualism och auktoritetsuppror som inte självklart rimmar väl med traditionell konservatism, så intrycket är inte glasklart.

Rambo visar hur jävla meningslöst och dumt Vietnamkriget var. Jag hoppas att du håller med mig om att USA har ställt till med en jävla massa kaos i världen.