Depression!

Vet inte riktigt om jag befinner mig i en djup depression, men jag mår allmänt dåligt. Jag tycker att det mesta känns hopplöst och ser nästan allt i svart. Jag tänker mycket på livet, och hur kort det är och hur mycket som jag vill hinna med att göra. Det känns som att allt handlar om att tänka framåt, så att man glömmer att leva i nuet. "Imorgon måste jag gör det här.." osv.

Vet inte riktigt vart jag ska finna glädjen någonstans eftersom jag har varit med om en hel del saker i mitt liv som har tyngt ner mig. Jag har helt enkelt fått stå på egna ben sen jag var liten, så det känns rätt jobbigt att klara av saker. Känns som att jag inte vet riktigt vem jag är , någon som har haft eller har den känslan?

Seriösa svar uppskattas.

Känner så jag med

Har du nån sysselsättning om dagarna..?
Pojkvän/flickvän?
Socialt umgänge?

Alla går vi igenom svackor i livet...det sägs att det bara ska göra en starkare, vilket kanske stämmer i många fall, men har man ingen att riktigt prata med...då kan det bli svårt att "ta sig ur bubblan"

Har den känslan lite av och till!

Jag tror det bästa är att ha någonting att göra, så att man måste koncentrera sig på något speciellt! Man hinner inte tänka så mycket på livet osv då!

Skönt att känna att man inte är ensam. Ibland känns det som alla runt om kring en går runt och är så jävla lyckliga hela tiden. Jag tror aldrig jag har känt mig lycklig...

Det är konsekvensen av det liv vi lever. Människosynen är så snäv och allt går så fort. Är du för planerande har du autism, är du för spontan har du ADHD. Vi ser alla dessa idéer i filmer/media, ideal vi vill uppnå och leva efter. En slags omöjlig "medelmåtta" som få lyckas hamna i.

De som väl lyckas hamna i medelmåttan har dödat sin personlighet och mentala väldmående genom att stimulera sig med alla dessa manicker. iPods, iPads, datorer, massmedia med mera är som ett opium för folket. Allt görs för att fly längre och längre ifrån våran sanna ontologi som människor, från våra "omöjliga" drömmar och önskningar för att sedan indoktrineras. Slutligen så passar vi in i dessa stadgar som etablissemanget upprätthåller med kulturmarxismen som råder och finner en gemenskap.
Denna gemenskapens lagar är just denna opersonlighet som råder mellan människor. En hel befolkning har blivit introverta och så karriärsinriktade att man kämpar som djur för att fly ifrån våra mest banala behov som människor.
Umgänge för umgängets skull, lycka och tillfredställelse är alla "bara" känslor. Det finns inget ändamål, inget produktivt med känslor längre. Vi kan lika gärna börja poppa benso dag ut och dag in, känslor, idéer och en känsla av etik behövs inte längre, och kan i själva verket vara hämmande för din egna utveckling inom den aktuella diskursen i samhället.

Etablissemanget är väl medvetna om detta, och använder det som ett skydd. De behöver inte ens utöva makt, folket sinsemellan fryser ut oliktänkare till den grad att de blir helt förstörda och ensamma, depriverade från all social kontakt.

TS verkar ha en existentiell kris. Det är det livet vi lever i, 2013 Sverige. I all hysteri kring teknik, produktivitet och förblindning genom denna absurda humanistiska agenda så glömmer vi bort det minsta vi behöver för överlevnad. Vi har mat, dryck, tak över huvudet och biologiskt mår vi toppen, men som tänkande människor är vi utbytbara, strippade på all våran betydelse som individer och bara en siffra i statistiken.

Ja jag går en utbildning på heltid så har rätt mycket att göra.. Mitt mående har blivit sämre sen jag slutade med träningen eftersom jag har så mycket i skolan just nu. Nej jag har ingen pojkvän, svårt att hitta någon som man passar med. Har bra socialt umgänge. Det är svårt att förklara hur jag känner men jag känner inte mig deprimerad på det sättet att jag bara ligger hemma och inte orkar göra något. Jag är ute och gör saker hela tiden, men fortfarande har jag en känsla inom mig som tynger ner mig, jag överreflekterar saker, och blir ledsen när jag tänker på alla "Måsten" som finns i samhället. Det är mycket som går runt i mina tankar.. Känns ibland som att jag inte lever alls. som allt bara är en dröm eller inbillning. låter kanske flummigt men det är min verklighet så att säga..

suck

Vännen.....sluta med alla måsten!

Gör det DU vill göra. Inte vad du TROR att andra vill att du skall göra....

Jag reflekterar så mycket över hur samhället ser ut, hur vi alltid strävar efter att passa in, går man sin egen värld blir man oftast inte accepterat, den där jävla konformiteten finns där ständigt. Jag har alltid varit lite "annorlunda" så att säga, står ut från mängden, så för mig känns det extra jobbigt i vardagen. Jag förstår mig inte på samhället vi lever i, hur folk bemöter varandra, hur man ska leva sitt liv. Det känns så meningslöst att sträva efter normer och konformitet när man ändå lever en så kort tid på den här jorden.

Snart får jag väl kortslutning i hjärnan

Äta och sova!! Du vinner också på att inte göra någonting. Planera in "vila"

Det låter mer som du skulle behövt ventilera dina tankar hos någon, det spelar liksom ingen roll om du sysselsätter dig varje vaken sekund om dygnet, är du trasig på insidan så gör det liksom ingen nytta på utsidan...om du hajjar vad jag menar?

Mitt i prick!
Samhällets norm....hur skall det ändras om alla tror att det skall vara på ett speciellt sätt?

Du lever ditt eget liv och sätter dina egna mål.