Är inte det mesta i livet rätt överskattat och romantiserat?

Har en sån riktig down-kväll idag. Ligger och filosoferar över allt möjligt, och började tänka på vad "vanligt folk" ser som det bästa i livet, och gillar och göra (många gör).
Äta god mat, sex, resa, myskvällar - Den mesta goda maten tröttnar man rätt fort på och vet hur den smakar.. vid en ålder av 20 bast hade jag personligen tröttnat på i princip all mat, och att äta nykter (föredrar röka cannabis sen äta) är inte så jäkla fint heller direkt.
Sex - samma sak här, visst skönt ett litet tag men mest långtråkigt.
resa - kan likaväl googla o kolla hur ställena se ut, eller åka dit om man vill uppleva sämre levnadsstandard än sverige



är inte det mesta i livet rätt banalt och tråkigt? jag behöver de där magiska, maxade ögonblicken. Därför jag ofta sökt mig till narkotika, men samma sak här, blir rätt trött på även de efter ett tag. Typ bara kola och ecstacy som jag fortfarande gillar, eller en bra tripp.

Håller någon med?

Jo, så är det.

Vet inte om jag är likgiltig, men att förflytta sig till en annan punkt på jordens yta ger mig ingenting. Stekt ägg med peppar smakar bättre än middag på en Michelinkrog.

Det enda som kan rädda oss är oförutsägbara ting i vardagen, t.ex. ögonblicket när en berusad strippa klättrar in genom fönstret. Men hur ofta händer det?

Visst är det så. Hela Schopenhauers filosofi och hela buddhismen bygger för övrigt på tanken att livet antingen är plågsamt eller trist.

Idag när jag promenerade på stan fick jag en känsla av att världen är så fruktansvärt tom och kall. Inte för andra kanske, förmodligen inte. Men för mig. Jag kände att jag inte är en del av gemenskapen som människorna har. Jag kan promenera genom stan om jag vill men jag är aldrig delaktig i livet, bara promenerar igenom det. Och det känns som jag är dömd att ha det så för resten av livet. Tänkte ett tag på självmord. Jag menar, inte så att jag fick lust att ta livet av mig, utan jag bara tänkte på det. Inte självmordstankar alltså.

Nachträge zur Lehre von der Nichtigkeit des Daseins

Om det mesta i livet känns överskattat beror väl det antagligen på att man har satt förväntningarna för högt.

När man tänker till så blir det så som du beskriver men under perioder jag lyckas vagga med i det vanliga livstramset och tro att jag och min omgivning är så jävla meningsfulla så blir det lite lättare.
Det är rätt otäckt här i livet på jorden faktiskt. Oftast men inte alltid.

Det är det på grund av hur du ser på 'det bästa i livet' som du känner som du gör. Vad är det som gör dessa 'magiska stunder' så fantastiska, med undantag för att det är sådant som människor förväntas uppskatta i sina liv? Om samhällets förväntningar varit annorlunda, hade du kunnat uppskatta andra saker? Om så är fallet är det inte omöjligt för dig att finna lyckan där ingen annan letat efter den.

Du är den som bestämmer vad det bästa i livet är -- det finns inget objekt utanför dig som bestämmer vad som är värdefullt och vad som inte är det. Världen är endast full av lidande om du väljer att se den på det sättet.

Väl talat. Vi måste tala uppriktigt, överskattade ting härrör ifrån att, ett eller flera ting inte besitter de egenskaper som man trodde att de hade, alltså faller dilemmat tillbaka på det subjektiva felberäkningsprocessen.

Nja, alltså vad jag försöker säga är att livet inte känns "häftigt". Som det gjorde när man var mindre, den där goda pizzan som man fick äta en gång i månaden var magisk, det där första sprutet i en brud, allt blir bara banalt sen. Man vet hur allt känns nu, och inget är egentligen särskilt fantastiskt. Folk får det att låta som det, dem kanske funkar annorlunda än jag, men jag har svårt att tro det.

Jag vill ha mer, varje dag ska vara en fest, för snart är det över. De här små njutningarna som folk åtnjuter kan väl knappast göra allt slit och möda med arbete o andra vardagssysslor värda att stå ut med?

Det förflutna är förbi. Använd dina erfarenheter för att härleda något mer av livet, istället för att återvända till något mindre. Jag tror att jag hörde någonstans, att i livet, även om den första akten alltid är spännande, är det vid den andra som djupet kommer in.

Jag tror att jag förstår dig bättre nu. Egot måste bli något - befogenhet som "en fin karl" eller något sådant, och det kräver en "ockupation" som identitet - "en artist/läkare/ingenjör" till exempel. TV, böcker och all annan underhållning är då en distraktion vid sidan av sedan från tomheten för att vara ingen särskild eller det bättre alternativet till att leva i underhållningslös sfär. Så jag tror att de flesta fyller sitt liv med att vara ockuperad/upptagen genom att fylla det ytliga tomrummet med stimulering och adopterar konceptet; tillräckligt är tillräckligt.

Har man ett dåligt liv om man inte njuter av det som förväntat 'borde' ge njutning ?
Har man ett dåligt liv av att lida eller vara ledsen eller dämpad ?
Måste livet vara extas ?

Tänkarna gå nu lite till Sixto Rodriguez,
Jag tror den mannen njuter av det liv han lärt sig leva.