Trovärdiga ögonvittnen från koncentrationslägren

We sat in the cell with him, night and day, armed with axe handles. Our job was to prod him every time he fell asleep to help break down his resistance," said Mr. Jones. When Höss was taken out for exercise, he was made to wear only jeans and a thin cotton shire in the bitter cold. After three days and nights without sleep, Höss finally broke down and made a full confession to the authorities.

Thanks to a document that I obtained from American researcher Mark Weber, who gave me a copy of it in Washington in September of 1983 (a document whose exact source I not yet authorized to indicate), we know that they were able to talk freely in the car that took them to Nuremberg. In that document, slightly more than two pages long, Schirmeister reports, as regarding the charges hanging over Höss, that Höss confided to him:

I ghettot fortsatte judarna sin överlevnadskamp med den godtyckliga terrorn. De upprepade massmorden gavs alltid ett skenbart rationellt motiv. T.ex. förklarade man att 700 äldre kvinnor massavrättats därför att en tysk soldat blivit beskjuten i ghettot. Senare bad tyskarna juderådet om ursäkt. Det hade rört sig om ett vådaskott som brunnit av när soldaten putsat sitt vapen. Av 35.000 judar i Slobodka överlevde bara några hundra kriget......

Stanken av död uppsteg dag och natt från det splitternya krematoriet i Stutthof. Lilly, som hörde till de yngsta i lägret, hamnade också en gång i dödskön, men bara några meter före gaskammaren skuffades hon ur hopen av Rosenbaums förra barnskötare, nu fånge med uppgifter i lägret, som räddade hennes liv.

När tåget slutligen stannade klev några i vagnen upp på andras axlar för att titta ut genom luckan. De såg fångar som arbetade utanför vagnen och frågade dem vart de hade kommit. De fick som svar: "Ta avsked av era fruar och barn, för alla går till himlen." De hade kommit till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Det var kanske juli 1944. SS-männen och -kvinnorna med sina hundar sprang omkring dem. "Kvinnorna var lika grymma som männen," minns Mayer. Efter några timmar fanns endast cirka en tiondel kvar av tusentals passagerare på tåget. De kvarblivna genomgick selektion, och så återstod ett par hundra. Efter duschen blev det ännu en selektion. En SS-man frågade varför Mayer var så mager. "Jag har jobbat hårt," svarade Mayer.

"---However, Höß apparently wrote in pencil a short letter to Dr. G. M. Gilbert, the Nuremberg Court psychiatrist, in which he said that the death total for Auschwitz was in the order of 1,135,000 (Letter dated April 24, 1946, copy in Rijksinstituut fur Oorlogsdokumentatie, Amsterdam. Cited in Reitlinger, Final Solution, p. 113). He repeated this figure during his Polish trial, and, contradicting his previous statements, declared in his report Die "Endlösung der Judenfrage" im KL Auschwitz that: "Ich halte die Zahl 2 1/2 Millionen für viel zu hoch." (cf. Kommandant in Auschwitz, p. 163) Another document may shed fresh light on this matter: a letter from Moritz von Schirmeister to Höß's wife. Von Schirmeister, the personal press attaché to Joseph Goebbels, had been arrested by the British. On March 31-April 1, 1946, von Schirmeister was taken in a car from Minden a. d. Weser to Nuremberg. Höß was in the same car (cf. Kommandant in Auschwitz, p. 145), and according to a letter from von Schirmeister to Höß's wife, he apparently confided to von Schirmeister: "Gewiss, ich habe unterschrieben, dass ich 2 1/2 Millionen Juden umgebracht habe. Aber ich hätte genausogut unterschrieben, dass es 5 Millionen Juden gewesen sind. Es gibt eben Methoden, mit denen man jedes Geständnis erreichen kann - ob es nun wahr ist oder nicht." ("Certainly, I signed a statement that I killed two and a half million Jews. But I could just as well have said that it was five million Jews. There are certain methods by which any confession can be obtained, whether it is true or not.") (cf. R. Faurisson, "How the British Obtained the Confessions of Rudolf Höss", The Journal of Historical Review, Volume Seven, No. 4, Winter 1986-87, p. 399; Faurisson testimony, SZTR, 30- 8449, 8450). The present writer believes the provenance and authenticity of Höß's letter to Gilbert have been established to no greater degree than those of Schirmeister's letter to Mrs Höß.---"

"---Die Zeugenaussage des Moritz von Schirmeister

Moritz von Schirmeister war während des Krieges der persönliche Pressereferent von Dr. Joseph Goebbels. Am 29. Juni 1946 wurde er vor dem IMG als Zeuge der Verteidigung für Hans Fritzsche vernommen. Seine Aussage war besonders interessant im Hinblick auf die eigentliche Persönlichkeit des Dr. Joseph Goebbels und auf die Haltung der deutschen Behörden angesichts der Welle von Greuelberichten, die von den Alliierten während des Krieges über die KL verbreitet wurden. Bei Kriegsende war Moritz von Schirmeister von den Briten festgenommen und in England in einem Lager interniert worden, wo er mit der politischen »Umerziehung« seiner Mitgefangenen beauftragt wurde. Um in Nürnberg aussagen zu können, wurde er zunächst von London nach Deutschland geflogen. Die britische Militärpolizei bewachte ihn vorübergehend in Minden a. d. Weser, dem Hauptvernehmungszentrum der britischen Zone. Von dort wurde er mit einem Pkw (31. März/1. April 1946) zum Nürnberger Gefängnis gefahren. Im gleichen Fahrzeug befand sich auch Rudolf Höss. Moritz von Schirmeister ist nämlich genau jener »aus London herübergeholte Kriegsgefangene, der Entlastungszeuge für Fritzsche war«, von dem Höss in seinen »Memoiren« (siehe oben) spricht. Auf Grund eines Dokumentes, das ich der Freundlichkeit des Amerikaners Mark Weber verdanke, der mir im September 1983 in Washington eine Kopie davon überreichte, eines Dokumentes, dessen genaue Quelle preiszugeben ich noch nicht befugt bin, wissen wir, daß sich die beiden Personen in dem Wagen, der sie nach Nürnberg brachte, frei miteinander unterhalten konnten. In diesem Dokument von etwas mehr als zwei Seiten berichtet Moritz von Schirmeister, daß R. Höss auf Grund der ihn drückenden Belastungen ihm folgendes anvertraute:

»Gewiß, ich habe unterschrieben, daß ich 21/2 Millionen Juden umgebracht habe. Aber ich hätte genausogut unterschrieben, daß es 5 Millionen gewesen sind. Es gibt eben Methoden, mit denen man jedes Geständnis erreichen kann - ob es nun wahr ist oder nicht.«---"

"Lilly, som hörde till de yngsta i lägret, hamnade också en gång i dödskön, men bara några meter före gaskammaren skuffades hon ur hopen av Rosenbaums förra barnskötare, nu fånge med uppgifter i lägret, som räddade hennes liv."

"De hade kommit till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Det var kanske juli 1944. SS-männen och -kvinnorna med sina hundar sprang omkring dem. "Kvinnorna var lika grymma som männen," minns Mayer."

"---En miljon människor var direkt inblandade i judeutrotningen. Då är deras familjemedlemmar inte inräknade. Det betyder att tio procent av tyskarna visste direkt vad som var i görningen. Därtill kommer alla de som visste om det ryktesvägen.

-Ändå trodde ingen på det. Medskulden från de allierades sida är en stor fråga, säger Sioma.---"

"---Enligt Millner var litauerna ofta till och med grymmare än tyskarna. "Tyskarna sade att litauerna var för hårda, eftersom de ville ta judarnas egendom. Största delen av mina släktingar dödades på stället, utan att ens föras till några läger." Millner minns hur litauerna samlade sig för att följa med hur judarna fördes i kolonner och förödmjukades. Många spottade eller kastade stenar på de förföljda. En stor del av lägerkommendanterna var litauer.

"Litauerna stenade judar redan innan tyskarna kom. När tyskarna letade efter judar, angav litauerna dem som gömde sig. Antisemitismen var mycket stark." Under kriget dödades 28 av Lillys släktingar, av vilka de flesta var förmögna. När man började återbörda egendom som rövats bort under sovjettiden till de forna ägarna, beslöt sig Millner att genom ambassaden höra sig för om möjligheterna att få tillbaka ens något av sin släkts egendom.---"

Booth beckoned me to offer Höss a cigarette from an open pack in front of me. I tried to do as he requested, but I couldn't get my hand to move. After a tense moment, Booth, muttering about insubordination, flipped the pack in Höss's direction. Höss reached for it, uttering a nearly inaudible "danke." Booth opened a manila folder, ceremoniously took out the top paper, scanned it, then handed it to Höss awkwardly, as if the paper weighed a ton.

"You told us that you would be willing to sign this," he said. Höss studied the document, then stammered, "Ja ... aber. ... "

"But?"

"Na ja, you see here," Höss began, "da stimmt was nicht," and pointed to a word on the second line.

"Something wrong?" Booth asked, raising his voice ever so slightly.

"Ja, right here," Höss replied softly running his finder across the pages as he read. "It says here that I personally arranged the gassing of three million persons between June 1941 and the end of 1943."

"Well, isn't that what you told us earlier?"

"Nein. I'm afraid not." Höss sounded almost annoyed. "I told you earlier that only two million were gassed. The others died of other causes,"

"Other causes?"

"Ja, das übliche, you know: malnutrition, dysentery, typhus." he hesitated, as if it were all so obvious. "Sie wissen doch, we had an awful lot of typhus cases in the camp."

"I see." Booth leaned back, sighing. "O.K. changed it then." He tossed a fountain pen across the shiny table.

Höss picked up the pen, unscrewed the top and crossed out the words "three million" and wrote "two million." I shall never forget the scratching sound that pen made. Then Höss scrawled his signature and blew on the paper to dry the ink. I don't quite remember what happened next. I don't even remember Höss leaving. Had the whole thing been a vision? But there was the signed confession, and the cigarette still smoldering in the ashtray.