Libertarianer, hur är ni "privatpolitiskt"?

Exempelvis finns det ju många libertarianer som lever väldigt konservativt. Dvs man förespråkar frihet men man utnyttjar inte den fullt ut.

En libertariansk livsstil föreställer jag mig ska innehålla bruk av droger, diverse försök att komma undan skatter och lagens långa arm, handlande med Bitcoins, att man 3d-printar sina egna vapen, osv. Ungefär som jag föreställer mig att TPB-anakata lever.

Vore även kul att höra om ni har en "libertariansk psykologi". Exakt vad det betyder kan vi ju diskutera, men en startpunkt är kanske att man verkligen ser sig själv som en fristående agent på det kognitiva planet och att man inte accepterar några ogrundade värderingar/begrepp utifrån (vad Rand kallar mysticism). Det finns ju faktiskt gott om exempel på libertarianer som inte direkt har en libertariansk psykologi (Murray Rothbard var väl katolik?), så jag anser att detta är av intresse.

Jag kan börja själv: jag är ganska politiskt ointresserad men har definitivt en sympati för libertarianska ideal om frihet under ansvar, individuell suveränitet, osv. Jag lever varken konservativt eller extremlibertarianskt, typ någonstans mittimellan. Rent psykologiskt står jag nog närmast objektivismen. Begrepp som "self-esteem" (som Rands akolyt Branden var pionjär inom), "living as Man qua Man", och "sense of life" är centrala i mitt eget liv. Jag har dock även andra psykologiska influenser, och är som sagt politiskt apatisk, varför jag inte är någon objektivist.

Jag skulle säga att jag lever ganska så konservativt. Jag tar inga droger, dricker med motta, håller mig i fysisk form, undviker skräp-serier på teve, läser mest klassisk litteratur, och klär mig ordentligt. Man kan säga att jag till stor del är libertarian just för att jag vill ha ett konservativt samhälle. För att främja sparsamhet, hårt arbete, frivillig solidaritet, familjens värde, goda dygder, redlighet, och anständighet, så krävs det att staten tar ett ordentligt steg tillbaka. Innerst inne tror jag människan vill vara just en människa, inte en hjärndöd robot som är slav under dekadensens och modernismens gissel.

Nope, [url=http://en.wikipedia.org/wiki/Murray_Rothbard#cite_ref-100]ateist[/url.

Det finns en liknande tråd redan: https://www.flashback.org/t1435894

Jag är väl lite lätt nyfiken på droger och har testat ett och annat men jag är också lite av en fegis, så jag har aldrig varit en ordentlig knarkare i ordets sanna bemärkning. Bryr mig på ett personligt plan inte speciellt mycket om skatt vilket jag tror beror på att jag bryr mig väldigt lite om pengar över huvud taget. Har jag så jag överlever och lite pengar över till att köpa alkohol är jag rätt nöjd. Bitcoins har jag inte mycket till övers för. Jag bryr mig helt enkelt inte. Att 3d-printa vapen är dock något jag ser på med viss fascination.


Tja, så var det väl någon gång i tiden. Nu har jag gott och blivit någon sorts nihilist och skrockar mest gott åt uttrycket "ogrundade värderingar". Jag är långt från ett fan av Rand. Jag är mer av uppfattningen att världen är fundamentalt mystisk och absurd, och att det är väldigt lite vi kan göra åt det.
Men på ett psykologist plan, visst känner jag väl på många sätt att jag brytit mig loss från tankar, värden, ideal som i dagens samhälle tas för givet. Men på ett mer ytligt, konkret plan är det väl inte mycket skillnad på mig och andra ungdomar. Det är nog nästan enbart intellektuellt och spirituellt.

Egentligen är jag nog ganska apolitisk. Jag vill ha ett libertarianskt ramverk på makro-nivå men vill också gärna skapa en kultur där människor uppmanas att bilda sina egna politiska sammanslutningar. Jag hade inte nödvändigtvis velat leva i en libertariansk politisk sammanslutning på en lägre, mer mänsklig nivå.

Droger använder jag inte alls, alkohol undantaget då. Bryter mot lagar som inte är legitima om de står i vägen för mig eller mina närstående, om inte risken att åka fast är alldeles för stor. Handlar inte med bitcoins och vill helst inte behöva äga något vapen.


Jag har inga förhoppningar om att bli helt "fri" på det kognitiva planet, så länge man har värderingar så har man bundit sig själv vid vissa principer som står i vägen för total "frihet". Dock så tror jag att jag i mångt och mycket har lyckats frigöra mig från den sortens reflexmässiga reaktioner som verkar styra så många människors liv, så att jag kan resonera fritt om saker som vi blivit uppfostrade att ha en särskild åsikt om bara för att "det är så det är".

Trivs bra runt kristna människor också, så länge de inte diskuterar sin religion så är de minst lika vettiga som alla andra. "Atheistkult" är ett fenomen som jag ser ned på.

Jag är väl som anakata då! Kanske inte lika dekadent dock. Jag vill ha frihet för att utnyttja den.

Dessutom så kan jag väl tillägga att jag privat inte är mycket för strikt äganderätt eller vad man ska säga. Folk får bo hos mig om dom vill, jag delar friskt med mig och förväntar mig detsamma tillbaks. "Paradoxalt" så har jag fått känslan att många libertarianer är väldigt givmilda medan mina socialistkompisar inte är det och vill ha tillbaks en skuld på 10 kr etc.

Jag är väl till stor del som Tradition. Jag vill ha en liberal stat eftersom det i stor utsträckning kommer göra det möjligt för mig att leva mer konservativt. Kommer barnen i framtiden hem och har drogat eller piercat sig i halva ansiktet, då blir jag inte glad. Däremot är jag väldigt mycket emot religion, även om jag kan uppskatta ställningstagandet att sätta familjen främst.

Gud ja! Människor som typ "The Amazing Atheist" och liknande är fruktansvärda. Folk som på något vis ser sig själv som klokare än andra för att de inte accepterar de abrahamitiska religionernas gud. Usch.
Med det sagt är jag inte superförtjust i traditionellt religiösa människor heller.

Utöver det kan jag känna igen mig själv i både Tradition och blown. Fast jag är nog långt mindre proper än Tradition i det vardagliga livet.

Då gillar du nog inte mig. Religion har jag inte mycket för, och folk som är religiösa har oftast noll koll på hur världen fungerar. Religiösa fysiker tex är otroligt sällsynta. Så även om ateism inte innebär att man är klock så innebär nog bannemig tro på de abrahamitiska religionernas gud att man inte har alla hästarna i stallet.

Det här med religiösa biten är intressant. Jag måste nog dessvärre erkänna att jag generellt ser ner på religiösa människor i ganska hög utsträckning, och det på grund av att de ägnar sig åt en stor mängd självbedrägeri. Med det inte sagt att jag tycker de i grunden är sämre människor, utan bara att de låter något så falsk genomsyra så mycket i deras liv.

Sen finns det givetvis såna som behöver kyrkan för den sociala biten, och där fyller kyrkan skor som jag inte tror någon annan organisation kan göra idag, men då med priset att man måste erkänna religionen.

Om man nu ska utveckla varför jag ser ner på dem så är det dels bristen på konsekvent tänkande och dess relation till religionen i övrigt. På ett plan har jag mer respekt för ortodoxa judar som lever i så stor utsträckning det någonsin går efter sin religion. Svenska kyrkan gör allt för att få sin stenåldersvärldssyn accepterad i dagens samhälle, och det innebär rent praktiskt att de i stor utsträckning vänder kristendomen ryggen.
Vad är en religion när man brutit ner alla värderingar, alla ursprungliga regler, tron på att världen verkligen skapades av en gud för några tusen år sedan under en vecka etc? Finns bara tron på kärlek kvar, så är epitetet "kristen" inte längre intressant. Hur många tror på skapelseberättelsen? Får man vara kristen om man inte tror på vad som står på bibeln?

Wall of text, sorry

Fast det är ju klokare att inte acceptera Jahves existens än att göra det. Han är ju trots allt bara ett fantasimonster massmördande ökenjudar hittade på på bronsåldern.

Jag brukade vara likadan, men efter att gång på gång i åratal fått samma reaktion (tom blick, famlande efter svar, dåligt relativistiskt svar, nedstämdhet) av att påpeka alla de självmotsägelser och den rena ondska man kan hitta i flera bibelpassager så har jag börjat se det på ett annat sätt. För vissa stackare sitter det så djupt inrotat att ingen utomstående kan göra något åt det, och så djupt att jag inte heller väntar mig att de ska kunna det. De är så tungt investerade i bilden av sig själva som "kristna"; deras uppväxt, stora delar av deras umgängeskrets, att det blir en livslögn. Någon som påstår sig vara vetenskapligt lagd borde rimligtvis inse vilken effekt sådant har på en ung människohjärna.

Det har kommit till en punkt där det bara känns som att jag sparkar nedåt när jag angriper kristendomen. Min egen barndom var helt fri från kristendom, utöver de delar som tillhör "den svenska kulturen" förstås, så jag kan knappast ta någon cred för att ha lyckats med något som de kristna har misslyckats med. Det blir lite som att kritisera handikappade barn för att de ritar fulare och räknar långsammare än andra barn. Och när kristendomen de facto helt saknar påverkan på hur trevligt jag kan ha med någon som är religiös så ser jag helt enkelt inte varför jag ska bry mig.


Det är dagens svenska kristendom. Jag har ställt exakt samma frågor till kristna personer; svaret man får är oftast något halvdant om att bibeln kan tolkas på så många sätt, varpå personen går iväg för att dela ut gratis pannkakor på stan, arrangera innebandycup för mellanstadiebarn, samla in pengar till välgörenhet och allt vad de olika samfunden brukar hitta på. Visst, debattören i mig blir vansinnig över denna ignorans, men samhällsmedborgaren njuter.