Bortskämda barn ?

Har en dotter som är under 10, igår var vi på toys'r'us för att hämta en robot katt till henne som jag lovat henne.

Efter vi hittat den gick jag runt och glodde lite och hittade lite coola playmobil gubbar som jag tyckte hon skulle ha, sen hittade jag ett "klistra med färger" set som var ganska dyrt.

Så jag sa till henne "Du får välja en, gubbarna eller klister färgerna men katten får du i vilket fall"...

Så stod hon där och tänkte, och jag tänkte va fan.. spela roll.. så jag sa du får allt Redan i bilen på vägen hem visste jag att jag gjort fel och borde ha låtit henne välja.

Men i alla fall hon är sinnesjukt bortskämd ändå så jag har två enkla frågor:

1. Var du bortskämd? Vad är den egentliga faran med att skämma bort sitt barn? Att de inte uppskattar materiella saker, är inte det positivt?

2. Hur slutar man skämma bort sitt barn? Svårt att vara hård ibland och roligare att ge saker

jag kan ju tänka mig att hon kan få problem när hon är vuxen och flyttat hemifrån, eller tillochmed i tonåren när hon vill ha nya grejor och förväntar sig att du ska köpa det till henne eller att hon förväntar sig att allting är gratis...

Du kan ju kolla på ett avsnitt lyxfällan om hur det blir när man inte får lära sig sakers värde.

1 nej jag var inte särskilt bortskämd, medel/lite under medel typ. faran med att skämma bort dom är att dom en dag ska klara sig själva och får då världens shock nr dom märker att det inte går att få allt man pekar på!

2 tänka på att du bara gör henne en björntjänst när du skämmer bort henne. hon kommer fatta varför du inte skämde bort henne när hon är runt 12-14 år

Till er 3 som svarat: Är inte detta myten vi lever med att dom tror dom kan få allt dom pekar på?


De som hamnar i lyxfällan är ju just white trash som aldrig haft något, så fort de blev 18 och upptäckte krediter så slog det slint i hjärnan.

Känner ni någon som var bortskämd som det gick åt helvete för?

De jag kände som var bortskämda gick det bra för, en är direktör i ett stort svenskt företag.

Hon får förtjäna det plocka ur diskmaskinen då och då kanske?

1. Nej, jag fick köpa mina egna saker för veckopengen. Jag minns att första utbetalningen var på 1 krona och 25 öre. Jag vet inte vad faran består av, jag har aldrig träffat den typen av ungar som beskrivs här på Flashback.

2. Vet ej, har aldrig börjat så jag har ingen erfarenhet.

Jag börjar tro att det inte ligger någon direkt fara i att ha bortskämda barn.
Verkar vara den mest seglivade sosse "urban legend" som går i generationer.

Visst de kanske blir dryga, men vem bryr sig?

Omgivningen, ingen vill ge hen ett jobb. Ingen vill arbeta med hen.. T.ex

Jag var ganska bortskämd, men det hela slutade illa kvickt 1991/92 då ett litet inbördeskrig bröt ut i jugge land, Fick lära mig den hårda vägen att om du vill ha något så får du fan jobba för det själv.

Jag var bortskämd så tillvida att min mamma ville ge mig allt jag ville ha, men eftersom vi hade dålig ekonomi så tog jag en mycket måttligare hållning redan som barn. När morsan ville pracka på mig en glass eller en tidning i affären så svarade jag ofta att "Nej, det behövs inte". Ganska ovanligt beteende för en femåring kan jag tycka. Utöver det var jag väldigt sparsam med pengar jag fick och köpte istället dyra saker mer sällan.

Effekten av det blev att jag som nybliven vuxen hade svårt att inte spendera mina pengar. De brände i fickan och fick gärna gå åt till skivor, datorer och instrument. Jag tror att ett visst mått av bortskämdhet kan vara bra. Man ska inte växa upp med ett begär efter saker, och är man utan prylars stimulans så tar man nog med sig den längtan in i vuxenlivet. Dock uppfostrar jag mina barn med järnhand. De får mycket fina saker, men strikt då det finns skäl för det. Godis eller en tidning är okej, men bara på lördagar. Bilbanor och cyklar får de på födelsedagar och julafton. Jag upplever det som att de inte kräver gåvor i tid och otid, för de vet när det är dags för presenter, och dessutom kan man då och då få en chans att överraska med nåt fint mellan högtiderna. Lyckan som uppstår när ett nytt tv-spel kommer hem på en slumptorsdag är svår att beskriva. Men det är som sagt mycket sällan jag gör det. I övrigt får mina barn naturligtvis allt de behöver. Kläder och möbler och sånt uppskattar de inte ett dyft på grund av det.

Jag har aldrig behövt städa mitt rum, de gjorde alltid mamma. Jag fick det mesta som jag ville ha, kanske för jag kunde vara extremt tjatig.. Aldrig behövt göra några hushållsysslor osv men det straffade sig inte i längden ändå, för när jag flyttade hemifrån så var jag van vid att ha de kliniskt rent hemma så jag lärde mig städa på egen hand och sånt, vilket faktiskt var rätt roligt eftersom man inte gjort det förut. Ang materiella saker, så är de inte lika roligt längre, man uppskattar ingenting så mycket som man borde.