Citat:
Ursprungligen postat av SummaSummarum
Är man inte pro-vit, det vill säga för vita människors överlevnad och intressen, så är man anti-vit. Att vara likgiltig inför ett folks öde när de står inför en destruktiv utveckling såsom vita gör innebär ett ansvar precis som det innebär ett ansvar att gå förbi och ignorera när någon misshandlas på gatan.
Så kallade anti-rasister blir som bekant vansinniga och rabiata när någon vill värna om vita människors intressen. De vill inte att vi skall finnas som grupp, de vill inte att någon vit identitet skall finnas och de försöker inbilla folk att vår ras bara är en "social konstruktion". De gör inte samma sak mot andra folk och raser. De är anti-vita.
Det är större chans att de blir vansinniga om någon då även säger rakt ut att "jag vill värna om vita människors intressen"/"vi för en kamp för att bevara Sverige så vitt som möjligt".
Att ägna tid och utrymme åt det dagisaktiga "men du då"-argumentet "du är antivit", kanske för att det är ett mer bekvämt och mindre kontroversiellt sätt att formulera samma önskan om ett så vitt Sverige som möjligt, är däremot något som bara leder till hånskratt.
Vi måste inse att antirasisterna regerar debatten, det sociala spelet. Därför räcker det inte med att vara lite mer modiga än dem. Vi måste vara otroligt MYCKET mer modiga än dem, för att kunna vända på skutan.
Jag ser denna feghet även i detta att islam intagit en bisarrt stor del av migrationsdebatten. Man vågar inte säga att man vill se ett vitt Sverige. Därför väljer man att ventilera sig och ta ställning med en halvmesyr, det vill säga vara emot ungefär samma människor (PK-eliten), men genom att säga att man är emot islamiseringen. (Araber är araber även om de är kristna. Se på Södertälje.)
Då blir det snack om fläskkött istället för etnicitet. Då hånskrattar eliten. Då upplever den stora massan, de som man verkligen ska övertyga, att de som vill se ett vitt Sverige verkar chanslösa mot eliten.