Ställ era random astronomifrågor

Det finns inga perfekta cirklar i universum. En ellips är en "misslyckad" cirkel. En planet eller måne kan helt enkelt inte bildas på ett perfekt avstånd med en perfekt hastighet kring en annan kropp. Och planeten/månen kan inte heller förbli i en perfekt omloppsbana om sen mot all förmodan skulle bildats i en sån. Minsta lilla påverkan från ytterligare en kropp oavsett om det är ett nedslag från en mikrometeorit eller inverkan av en gasjätte påverkar banan. Och, mycket riktigt, påverkar tidvattenskrafter också omloppsbanor.

Breakthrough Starshot kommer dröja ca 25 år, men det är i så fall frågan om någon av dessa laserseglande skepp överhuvudtaget når fram till Alpha Centauri, eftersom det är stor risk att de flesta av dem -- kanske till och med allihopa -- förstörs på vägen av att färdas så snabbt och krocka med olika väteatomer eller annat rymdmaterial. Därav har de tänkt skicka många för att faktiskt till slut få igenom en som lyckas nå fram, eller så kanske de hinner utveckla något rymdtåligt material tills dess som skyddar datachippen/kamerorna osv, typ någon vidaremodifiering av grafen eller något, fan vet jag.

Hur som helst, mellan 15% till 20% av ljusets hastighet på 4.37 år, motsvarar ca 25 år, lägg till på det 4.37 år för bilderna att färdas tillbaka och det blir minst 30 år, kanske till och med 35 år, innan vi får se närtagna bilder på planeterna som kretsar runt Alpha Centauri. Skulle dock inte förvåna mig om de sänker hastigheten till 10% av ljusets hastighet när projektet väl rullar igång, bara för att göra det säkrare för laserseglen, datorn osv. Så det kan ju ta ännu längre tid. Sedan är ju frågan om de överhuvudtaget lyckas pressa ner tekniken, kamerorna osv till så små nivåer, men det kanske inte behövs om de sänker hastigheten. Vem vet dock, tills dess kanske teleportering har blivit verklighet, då är det ju smidigare att bara teleportera en fullfjädrad satellit till Alpha Centauri, låta den stanna där och utforska, landa på planeter, ta prover efter bakterier osv. Detta skulle då innebära 8.74 år tills vi får svar.

Det FINNS helt cirkulär banor också inom astronomi. För en sådan bana balanseras tyngdkraften överallt precis av en lika stor centrifugalkraft.

Men säg nu att man har en satellit på ett visst avstånd från jorden som rör sig lite för långsamt för att centrifugalkraften ska räcka till för att balansera tyngdkraften. Vad händer? Eftersom tyngdraften är något starkare så börjar satelliten röra sig närmare jorden, dvs den faller samtidigt som den också rör sig framåt i sin bana. Pga fallet ökar dess hastighet, vilket ökar centrifugalkraften. Tyngdkraften ökar också (är alltid större närmare en planet eller en stjärna), men centrifugalkraften ökar snabbare. Till slut är centrifugalkraften lika stor som tyngdkraften, men eftersom satelliten nu har fått en viss fart inåt (samtidigt som den också fortsätter runt i sin bana), så fortsätter den falla längre inåt. Men eftersom centrifugalkraften nu är större än gravitationskraften så bromsas fallet, ända tills den inåtgående rörelsen stannar upp helt (samtidigt som satelliten fortsätter framåt i sin bana). Satelliten har nu fallit från sitt yttersta läge till sitt innersta, men där kan den ju inte stanna eftersom centrifugalkraften nu är större än tyngdkraften. Så nu händer den om omvända processen: Satelliten stiger igen. Vid ett visst avstånd är centrifugalkraften lika stor som tyngdkraften, men eftersom den redan har en fart utåt så fortsätter den stiga med inbromsande fart eftersom tyngdkraften nu är större än centrufigalkraften. Till slut avstannar denna rörelse utåt och då är satelliten tillbaka till sitt yttersta läge.

Satellitens rörelse har alltså två komponenter som pågår samtidigt. Dels rörelsen runt planeten, dvs hur vinkeln ändras. Och dels avståndet som varierar framåt och tillbaka mellan ett max och ett minvärde. Det är inte alls självklart att dessa två rörelser måste ha samma period, men för just krafter som varierar med avståndet på samma sätt som tyngdkraften så HAR de det. Dvs på precis ett varv så rör sig satelliten också från sitt yttersta läge till sitt innersta läge och sen tillbaka igen till sitt yttersta läge. Resultatet blir en perfekt ellips med planeten i den ena brännpunkten. Detta kan bevisas matematiskt och ingår mekanikkursen på universitet och tekniska högskolor.

Missade din edit! Både ja och nej. Tekniken som sådan går givetvis att använda för större farkoster, men då är det två problem som kommer i vägen...

1) Det behövs ännu starkare lasrar för att färda tyngre objekt, eftersom ett rymdskepp väger betydligt mer än ett litet microchip och solsegel material. Det är alltså en fråga om energiförbrukning. Jag har inte koll på matten här hur mycket energiförbrukningen blir i det fallet, men med tanke på att Breakthrough Starshot skeppen redan kommer kräva stora mängder energi, så lär ju en rymdstation eller liknande kräva rejäla mängder energi.

2) Det är inte rekommenderat att färdas så snabbt som 20% av ljusets hastighet eller snabbare, med ett rymdskepp eller liknande. Detta eftersom när man kommer upp i relativistiska hastigheter, då blir väteatomerna som finns lite överallt i rymden och mellan stjärnorna osv, bokstavligt talat dödliga och hade förstört större delen av utrustningen i rymdskeppen och ja dödat eventuella människor som finns i dem (strålning osv). Lite ungefär som att färdas igenom en atombombsexplosion.

Däremot hade man kunnat ställa in laserseglen på att färdas i 5% av ljusets hastighet och utrusta ett rymdskepp med riktigt stor yta (typ Stanford torus eller liknande design), simulera gravitation osv, och se till att invånarna i rymdstationen kan odla mat, har ett fungerande vattensystem där pisset återanvänds osv. Man skulle även kunna använda en viss del av energin från laserseglen för att simulera solljus i rymdstationerna.

Men allt detta är ganska meningslöst ärligt talat, och alldeles för invecklat och krångligt; ofruktbart helt enkelt. Det enda sättet för mänskligheten att kolonisera andra jordliknande planeter (såvida inte vi bemästrar teleportering i framtiden), är att skicka artificiellt intelligenta robotar som terraformerar atmosfären, börjar plantera växter, bakterier och svampar osv, och sedan har de även med sig utrustning för att klona människor och djur, och de har även med sig all rådata/loggfiler för mänsklighetens genomprofil och för alla andra djur/växter, och sedan börjar de klona på för fullt människor osv på de nya planeterna när planeten är färdigterraformerad.

Ha då i åtanke att terraformering inte är en snabb process, och kan dröja flera hundra år innan det är klart, kanske till och med tusentals år beroende på planetens förutsättningar. Och de mest jordliknande planeterna är ju inte direkt jättenära, så det är absolut inget vi kommer att få se under vår livstid, åtminstone inte ifall vi listar ut hur man gör telomererna oändliga och fixar odödlighet

Som när min mattelärare försökte rita en cirkel på svarta tavlan (som var grön då, sååå gammal är jag inte!) Gav upp, drog ett någorlunda rakt streck och sade:
"- Antag att detta är en cirkel... Vad är dess area om r är ett?
- Hur bre ä kritan?
- Vad är en 2:a i betyg?
- Om r ä ett så kan tu vara fem."

Så när månen cirkulerar runt så orkar den inte riktigt hålla i jorden pgr av hastighet eller annan gravitationell påverkan av typ en annan himlakropp? Typ som en bil sladdar när den svänger för snabbt i en kurva.

Skulle vilja se en film där man ser månen följa jordens kurva. Jag menar jorden snurrar ett varv runt sin egen axel på ett dygn men månen sitter fast på samma ställe? Den visar ju altid samma sida till samt rör sig över våran himmel, den borde vara i samma läge hela tiden?

Månen visar alltid samma sida eftersom den är så nära jorden, så kallad "tidally locked" effekt av gravitation. Förekommer även med planeter som kretsar nära röda dvärgar osv.

Tror jag rörde till det också efter som vårat klot snurrar är det såklart det ser ut som månen rör sig runt jorden.

Min första mening i mitt förra inlägg var inte menat som polemik mot dig. Jag talade egentligen om teoretiska lösningar, och då finns det ju även helt cirkulära. Men i praktiken har du ju förstås helt rätt.

Tack för svar,, förmodligen kommer jag vara död,, eller väldigt gammal. Förhoppningsvis så lever Ja när den första människan, går på mars,, kommer bli en häftig Upplevelse.. Kommer förmodligen.. Sända live precis som första månlandningen..Nu vet jag inte hur lång tid det tar för att skicka bilder ifrån mars,, 15-30 min? .....

Har vi tur så tar någon annan fredlig mer avancerad art kontakt med oss,,och delar med sig med sin teknik,, typ som i Star Trek där Volcaner som tar kontakt,, och hjäper människan att utvecklas.. Men det är väl inte troligt,,, då det kan bli konflikter.

Beroende på var mars befinner sig så är det mellan 3 till 22 minuter, och ett genomsnitt på 13 minuter.

Just mars är dessutom ingen lätt planet att terraformera, och även om vi hade kunnat terraformera mars så hade det tagit några hundra år till över tusen år, och även då hade det varit totalt bortkastade pengar eftersom det ändå inte hade gått att leva på mars eftersom planeten saknar magnetsköld och har för låg gravitation (vi hade varit tvingade att bo i isolerade byggnader som skyddar mot kosmiska solvindar och annan strålning, eftersom mars har för svag atmosfär för att hålla kvar någon större mängd syre i atmosfären, lägg till på det hälsoproblem av för låg gravitation). Alla planer kring marskolonier bör skrotas. Vi borde fokusera på att fixa miljön här på jorden istället för omöjliga önsketankar kring människor på mars, och bygga Stanford torus och liknande rymdstationer (Bernal sphere, O'Neill cylinder osv).

Kommer inte hända. Star Trek är fiction där utomjordingar faktiskt existerar, och det är liksom inte helt omöjligt att vi faktiskt är ensamma i universum, och om inte ensamma så är liv så ovanligt och intelligent liv så extremt ovanligt att det finns ingen anledning att anta att det finns någon utomjordisk civilisation som har kommit längre än oss, och även om de har det så innebär set inte att de kommer hitta oss (vi är bokstavligt talat svårare att hitta än en nål i en höstack) eller ens kan ta sig hit.

Mer sannolikt är att vi till slut kommer att bemästra strängteorin och enklare kunna terraformera mars genom att öka mars' massa/gravitation och storlek, fixa ett magnetfält på mars, och bosätta oss på mars (ungefär som "world engine" mackapärerna i Man of Steel). Men det under förutsättningen att vi faktiskt kan få till någon användning av strängteorin i praktiken, vilket inte är säkert. Och bemästrar vi strängteorin kommer vi nog också kunna ordna maskhål och kolonisera resten av universum också, men som sagt, osannolikt.

Ja jag vet att Star Trek är fiction😀😀. Och att utomjordingar skulle ta kontakt med oss och dela med sig kunskap kommer med stor sannolikhet aldrig hända., men man kan alltid hoppas att det händer... Ja tror absolut inte att vi är ensamma i universum........