Ställ era random astronomifrågor

Det beror främst på att det är så mycket lättare att detektera planeter som har för stor massa för att vara jordliknande. Det är en urvalseffekt.

Jämför med att du räknar upp alla amerikaner du känner till namnet på. En löjligt stor andel är artister, politiker och i bästa fall framstående vetenskapsmän. Men det är inte representativt för de 327 000 000 amerikanerna.

Expandera på det. Vad för slags åkommor skulle en planet uppbyggd av lättare grundämnen lida av? Menar du att främst gasplaneter skulle kunna bildas? Jorden är inte uppbyggd av de tyngsta grundämnena. Aluminium, kisel, syre är inte tyngst. Det lär finnas även längre ut i galaxen. Det krävs inte mycket grus för att bilda en planet. Men Mars har lägre densitet än jorden och Venus och mars är en död planet pga det. Men skulle maes vara död även om planeten bara varit mer massiv?

Åkomman är att planeten inte bildas alls, annat än som ett moln av väte och helium för litet för att gravitationen ska pressa fram en fusionsprocess i kärnan. Med "tunga" grundämnen menar astronomer allt som är tyngre än helium. Astronomerna kallar t.o.m. alla tyngre grundämnen för metaller. Detta för att de bara är små spårämnen jämfört med väte och helium, det är en ärvd terminologi som inte tar någon hänsyn till kemi. Två av dagens nobelpristagare i fysik fick det för att de upptäckt den första planeten (en slags super-Jupiter) runt en stjärna med hög metallicitet, alltså någon procentandel mer spårämnen av sånt som är tyngre än helium jämfört med Solen som är av samma typ i övrigt. Det handlar om astroterminologi som är stolt över sitt historiska arv (av att ha haft fel om så mycket att korrigeringarna gör det svårt för studenter att hänga med i astrofysiken utan att förstå dess historia, vilket jag tycker är mycket sunt för den vetenskapliga attityden!)

Det bildas bara stjärnor med andra ord. Som i klotformiga stjärnhopar där det än så länge bara verkar finnas stjärnor. De är galaxernas verkliga utbölingar med väldigt låg metallicitet. Och än så länge har vi inte hittat några planeter där. Det verkar finnas en lägre gräns för metallicitet och planetbildning. Annars vore det en fascinerande tanke med planeter kring de äldsta stjärnorna i universum.

Men om man skapar en planet med just precis så mycket metaller som krävs för att det ens ska bli en planet, hur skulle den skilja sig från jorden? Den skulle ha lägre densitet så klart. Den skulle inte behöva var en gasplanet. Den skulle bestå av silikater likt jorden men inte alls som jorden ändå. Inga tunga, radioaktiva ämnen i kärnan, ingen järn/nickelkärna som ger magnetfält osv. Vad mer? Skulle en lågdensitetsvärld automatiskt vara död som Mars?

Men stämmer det verkligen att det det finns en beboelig zon i en galax på samma sätt som det finns beboerlig zon i förhållande till en stjärna?

Planeter består väl av skrot och korn som blev över vid en stjärnas bildande?

Medan galaxers centrum är farliga och våldsamma platser så är jag inte övertygad om att det vore svårare för planeter att bildas längre bort från centrumet än nära centrumet. Det finns inte mindre andel metaller längre ut utan det är i spiralgalaxernas utbuktning just nära centrumet som är metallfattiga och fyllda med väldigt gamla stjärnor. Längre ut, och speciellt i galaxens armar, är det gott om materia och det bildas hela tiden nya stjärnor och, med de, planeter.
Galaxers centrum har supermassiva svarta hål. Det innebär strålning av flera sorter. Svarta hål kan få våldsamma utbrott när materia faller i de. Man vill inte vara för nära. Och det är ganska tjock med stjärnor. Man vill inte finnas på en planet med en supernovakandidat för nära. Här ute, där vi är, är det ganska glest med stjärnor och därmed ganska lugnt. Inga våldsamma svarta hål eller stjärnor som planerar att explodera inom obehagliga avstånd. Jag skulle vilja säga att det är mer fördelaktigt för en planet att bildas inom behörigt avstånd från centrumet men att det inte är problematiskt för en planet att bildas allra längst ut. Ingen yttre Guldlockszon alltså, bara en inre.

Men det finns olika sorters galaxer. Vi finns i en spiral/stavgalax med armar som har ansamlingar med materia som ger upphov till stjärnor och planeter. Elliptiska galaxer, däremot, har inte samma struktur. Det är som moln av slumpmässigt bildade stjärnor och stjärnbildningstakten är långsam. Då metaller bildas genom fusionen i stjärnorna så har de mindre andel metaller i sig. Lite grann som i det klotformiga stjärnhoparna som omringar vår galax.

Solsystem består mycket riktigt av en stjärna + bråte (planeter). Men det verkar som att det måste finnas en viss minimimängd med metaller i stjärnnebulosan för att det ska bildas planeter tillsammans med stjärnan. Stjärnor kan bildas med väldigt låg andel metaller. Inte så med planeter.

Det kanske är lite ovanligare i en galax yttre områden om stjärntätheten är i lägsta laget. Stjärnorna behövs och behöver explodera för att sprida tyngre grundämnen omkring sig. Större stjärnor är ju snälla nog att explodera så fort de börjar fusionera järn. Tyngre saker kommer sedan ut ur själva explosionen. I ytterområdena kanske det är lite för glest mellan dessa större stjärnor för att en ny generation stjärnor av soltyp med lagom mycket skräp omkring sig ska bildas.

Elliptiska galaxer kanske. Spiralgalaxer har sina spiralarmar där densitetsvågor ger större täthet och stor stjärnbildning. Spiralgalaxer är i regel röda mot centrum och blåa i armarna och ytterområdena. Rött tyder på gamla stjärnor och blått tyder på unga stjärnor.

Om man observerar exoplanetära spektrallinjer av skrot och korn, då kan man vara väldigt säker på att där bedrivs såväl industri som jordbruk.

Tror ni de är mycket vi ”vet” om rymden som inte alls stämmer och är som vi trodde?

Big Bang. Är inte insatt men kan inte tro på den teorin... hur ska något kunna skapas från inget? Det är helt omöjligt. Det ända möjliga är att universum alltid har funnits, va säger ni?

Big bang-teorin behandlar enbart hur universums rum expanderat från en punkt. Teorin bygger i stort på bakvänd extrapolation av galaxers observerade rörelser samt experiment under högenergiförhållanden. Big bang-teorin säger alltså noll och inget om hur universum skapats endast hur det utvecklats.

En parallell är evolutionsteorin som heller inte behandlar livets skapelse utan bara dess utveckling. Bägge dessa teorier misstas ofta för skapelsemodeller så jag förstår din förvirring. De är helt enkelt i dagsläget de mest övertygande modellerna i sina fält och bygger på otaliga observationer samt vår nuvarande förståelse av fysik.

För universums skapelse får du leta efter en annan teori, personligen är jag rätt oinsatt i dessa teorier så kan tyvärr inte hjälpa dig där. Slutligen så "vet" vi inget genom vetenskap vi kan bara styrka vissa modeller mer än andra. Visar det sig senare att modellerna inte stämmer så korrigeras detta med ny kunskap.
Som svar på din fråga om saker vi "vet" så gissar jag på att våra teorier kring mörk materia och mörk energi är de som kommer skrivas om mest. Detta baserar jag på att vi (eller kanske bara jag?) "vet" förhållandevis lite om dessa fenomen utöver diskrepanser i våra modeller om galaxers interna rörelser samt rummets expansion.