Ställ era random astronomifrågor

Såg en doku om neptunus. Men blir så fundersam, hur tusan kan man veta eller ens anta hur gasjättarna (eller alla andra planeter för den delen) ser ut på insidan, hur stor kärnan är och av vilka material de olika skikten är. Verkar ju helt omöjligt utan att borra?

Man vet inte, man räknar och gissar.
Det man kan räkna ut är planetens massa, genom att se på månarnas omloppsbanor.
Sedan kan man räkna ut densiteten.
Sedan vet man vilka ämnen som finns i atmosfären och kan därefter göra en kvalificerad gissning på hur mycket som är fast kärna och hur mycket som är i vätskeform och gasform.
Felmarginalen är förmodligen ganska stor.

Har någon tolkning av kvantmekaniken börjat dominera över köpenhamnstolkningen bland forskarna?

Läste i en artikel i Nation geographic att man hittat typ 40 "potentiellt beboliga" planeter(som skulle kunna ha liv) av typ 4000.

"Poteniellt bebolig" verkade endast vara att de ligger på ett sådant avstånd från stjärnan att det inte är för varmt eller kallt.
Men förutom detta finns det ju finnas en massa andra saker som ska stämma. Planeten ska vara solid, ha rätt atmosfär, behöer finnas en rad olika grundämnen, magnetfält som skyddar mot stjärnans strålning etc etc.

Kan det vara så, att antalet planeter där mer avancerat liv kan uppstå, helt enkelt är sjukt få?

Vi har lärt oss en hel del om gasjättarna genom att observera de. Vi vet att de är stora, vi vet att deras atmosfärer består av lätta ämnen som väte och helium mm. Vi vet vad deras massor är genom studera deras månar osv. Och vi vet att t. ex Jupiter har ett enormt magnetfält. Kunde man se det så skulle det vara den näst största strukturen i solsystemet efter solen. Vad kan orsaka det? Vi vet att Jupiters densitet bara är något större än vattens. Vatten är inte magnetiskt. Inte väte heller. Eller helium och ammoniak. Och Jupiters massa är för låg för att samma processer som skapar jordens magnetfält skapar Jupiters. Vi vet ju att Jupiters inte består av sten. Den består mest av väte. Här började någon klura på det faktum att väte är i samma grupp i den periodiska tabellen som metaller som natrium och kalium. Borde då inte väte ha lika lätt att ge ifrån sig sin enda elektron i vissa situationer och uppföra sig som en metall? Matematiska modeller visade att det skulle kunda hända. Och det under de tryck som råder djupt ner i Jupiter. Metalliskt väte förklarar Jupiters magnetfält galant. Och det trots att vi inte ännu observerat metalliskt väte på jorden. Men det kommer göras väldigt snart.

Ja absolut. Men det kan också vara så, att antalet planeter där mer avancerat liv kan uppstå, är sjukt många.

Konstaterade exoplaneter har faktiskt bara kunnat observeras i relativ nutid, så det finns inte mycket att vara säker på.
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Histogram_Chart_of_Discovered_Exoplanets_as_o f_2017-11-26.png

Men fördelningen visar ännu inga avvikeser från förväntningarna på hur vanligt det är att lagom stora stjärnor faktiskt har planeter och att de då även kan befinna sig i galaxens och stjärnas lämpliga zoner.

Då blir "en på hundra" och även en på en miljard, ett sjukt stort absolut antal planeter.
Sannolikhetskalkyl på astronomiska antal är ofta överraskande...

Ok, men jag tänker att man först o främst räknar bort planeter i andra galaxer. Sedan måste man förstå om alla delar av Vintergatan har varit "beboliga" så länge de funnits.
T.ex. kolliderade galaxen med en annan galax för några miljarder år sedan.

Får erkänna att jag inte riktigt vet vad detta innebär; dvs om planeter krockade med planeter, fick nya solar etc eller om avstånden mellan materia i en galax är så stora att det endast blev några fler prickar på stjärnhimlen..

Är rumtiden med dess expansion på något sätt bunden till hur pass jämnt utspritt dess energi kan fördelas? Låt säga att vårt universum når ett antaget gränsvärde för sin undre entropiska maxgräns. Kan då väven, oavsett om vi väljer att fokusera på vårt observerbara universum, en hypotetisk omslutande barriär (för semantisk förenklings skull), eller hur relevant en tidsmässig aspekt ens är i detta skede, fortsätta att utvidgas även därefter?

Jag har också fortsatt funderat lite kring det här med hur expansionen verkar tillta, enklast uttryckt, i takt med att det blir mer rumtid som ger utrymme för mer expansion. Återigen så kan man ju leka lite med en "yttre gräns", även om det kanske är bättre att tala om någon form av brytpunkt för vår förståelse vad gäller detta, men att det enkelt uttryckt blir mer yta längst ut som skapar en attraherande kraft från sitt läge, vilket på allt däremellan då verkar på ett omvänt sätt. Eller varför inte bara kalla det för en omvänd krökning?

Detta är mycket möjligt en helt vilseledande analogi, så vad säger de lärde? Jag föreställer mig en studsmatta som blir utsträckt uppåt (och utåt?) som i rådande läge har massa och energi som skapar gropar här och där, för att göra en tvådimensionell liknelse.

Vart går defintionen av "outer space" och finns det något "inner space"? I exempelvis The big bang theory så pratar Howard ofta om att han varit i outer space när han varit på ISS. Beräknas outer space som ett visst antal planeter/distans från solen, eller någon annan centralpunkt? Jag tänker att det känns så märkligt att han varit ett par kilometer upp genom atmosfären och det bedöms som yttre rymden. Jag menar, den relativa skillnaden bara till vår närmsta planet är astronomisk.

I kultur- och fictionsammanhang och kanske astronomi blir det ju mest en filosofisk fråga.

Inom rymdfart är det mer en ingenjörsmässigt krass syn som gäller, på hur avstånden praktiskt medför omständiheter som inte får/bör ignoreras - Några exempel:

I atmosfären finns syre som kanske kan/bör utvinnas till nytta för färden. Där finns ochså en gradvis avtagande mängd 'gas'-molekyler som utgör ett hinder vid höga hastigheter.

Runt Jorden finns också dels en mängd "rymdskrot" som kan utgöra fara, samt ett magnetfält som man inte bör bortse från varken för en ev. levande last eller elektronik/navigationsinstrument.

På ännu större avstånd finns fortfarande gravitationskrafter från avreseplaneten och andra himlakroppar som måste beaktas vid beräkning av önskad färdväg.

Om vi placerar en rymdsond i omloppsbana runt Pluto: Befinner den sig då i "yttre rymden" ?

Jag skulle personligen kunna tänka mig att definiera Yttre Rymden som de områden av universum där yttre gravitationskrafter helt kan försummas för planering av färdväg med 'rymdskepp'. *
Men då blir ju samtidigt det rätt ointressant att utforska yttre rymden...


*) - off topic:

Jag är med i ditt tankesätt, men samtidigt tänker jag att det är är en väldigt relativ beskrivning, det pratar ju snarare om avsaknaden av närliggande stora himlakroppar istället för distans. Låt säga, enligt din definition så blir yttre rymden någorlunda nära när man rör sig vinkelrätt ifrån vintergatan, men så småningom kommer man närma sig en annan galax/ stora himlakroppar. Blir de då inre rymden igen, iom att gravitationen börjar gälla? Det måste ju finnas en definition, annars får jag maila NASA.

En viktig detalj är också vart i galaxer planeten ligger, men ja, det ingår ju i den beboliga zonen. För långt in är strålningen för hög för att stjärnorna ligger för tätt, för långt ut är grundämnena för lätta men det kanske du redan visste.