Citat:
Ursprungligen postat av Surmumlan
Alltså, jävlar vad mycket skit du får ta. Jag tycker ärligt talat lite synd om dig. Men e.g. inte för allt du går igenom utan för att du verkar ha en egenskap som jag är rädd blir ditt fall: stolthet. Jag antar att det är alla dessa motgångar som ger dig bränsle, som får dig att kasta upp näven ännu högre i luften och vägra att ge dig... Men samtidigt: var kommer ditt barn in i bilden? Tre år av att ha en mamma som kämpar sig blå för att ha rätt att hora typ? För är det inte e.g det du slåss för? Att ingen ska klanka ner på ditt yrkesval?
Jag vet inte allt om dig, men av det du insinuerar så kan jag bara göra mina egna antaganden. Sen då? När du om ytterligare tre år har vunnit kampen? När alla rättegångar har lagts ner och du sitter där, lite tilltufsad men ändå mamma till ditt barn i samhällets ögon. Var det värt det? För att få upprättelse för ett jobb som i andra mäns ögon gör dig till ett objekt.
Jag jobbar med ungdomar som är jävligt besvikna på sina föräldrar. Som hittar sätt att straffa dem på olika sätt, för att de inte sett deras behov, eller varit där för dem. Tror du att din son tackar dig för att du fortsätter jobba med det du gör, av principskäl för att ingen ska kalla dig "hora" på ett nedsättande sätt? Tror du han uppskattar all den tid du lägger ner på att försvara din egen stolthet? Eller skulle han önska att du bara la ner ditt jobb, använde din intelligens till något som han också kan känna sig stolt över en dag, och la din energi på att vara närvarande för honom istället för att stå på barrikaderna för ingenting?
Jag vet inte allt om dig, men av det du insinuerar så kan jag bara göra mina egna antaganden. Sen då? När du om ytterligare tre år har vunnit kampen? När alla rättegångar har lagts ner och du sitter där, lite tilltufsad men ändå mamma till ditt barn i samhällets ögon. Var det värt det? För att få upprättelse för ett jobb som i andra mäns ögon gör dig till ett objekt.
Jag jobbar med ungdomar som är jävligt besvikna på sina föräldrar. Som hittar sätt att straffa dem på olika sätt, för att de inte sett deras behov, eller varit där för dem. Tror du att din son tackar dig för att du fortsätter jobba med det du gör, av principskäl för att ingen ska kalla dig "hora" på ett nedsättande sätt? Tror du han uppskattar all den tid du lägger ner på att försvara din egen stolthet? Eller skulle han önska att du bara la ner ditt jobb, använde din intelligens till något som han också kan känna sig stolt över en dag, och la din energi på att vara närvarande för honom istället för att stå på barrikaderna för ingenting?
Tack vare RA så har jag kunnat behålla min stolthet genom hela processen. Jag har hela tiden hållt mig sakligt till sanningen när jag suttit i domstolar och på socialkontor, och det ser jag snarare som en värdighet. Jag prövade ljuga och dra snyfthistoria. Det höll inte, jag pallade inte i längden. Då hamnar jag i en rävsax. Vad gör jag nu? Jag bestämde mig för att istället säga som det var, och helt enkelt se vart sanningen bar mig.
Debatten som förts nu har varit om sexarbetares lämplighet som förälder. Det är inte topic, utan i sådana fall stigmatiseringen kring föräldrar och deras barn. Det är jag, och moderatorn, som har låtit dig hållas. Jag hade kunnat ignorera off topic och bett dig starta en ny tråd, men ämnet ligger mig lite varmt om hjärtat så jag vill gärna pröva argumenten, läsa motargument.
Som så många andra har sagt så fortsätter du med blajj och upprepningar istället för argument. Du må vara lenare i truten än Claudia - men hon är iaf tydlig och rak med argumenten. Det går att debattera, att föra en diskussion. Du däremot, bara flamsar runt med en massa känsloargument. Jag kan besvara vart och ett av dem, med värderingsargument tillbaka. Men jag tror att du kan de utantill vid det här laget, för du har upprepat dig så många gånger och fått samma svar så lika många gånger.
Jag skulle kunna trösta dig och Claudia med viss information, men väljer att inte göra det - för att debatten i sig är viktig. Och om jag då får stå som fiktivt exempel based on a true story så låter jag det vara så. Jag skulle tvärtom kunnat göra diskussionen lättare för mig.
Vem vet om jag ångrar mig. Jag kanske blir som Claudia, vänder om kappan helt och får helt andra värderingar. Idag kan jag bara utgå från de värderingar jag har idag. Jag tror inte på din domedagsprofetia. Skulle allt gå åt helvete och jag och mina barnen blir den paria som du målar upp så får vi väl flytta utomlands... Såväl jag som barnen har rötter i andra länder, så det vore knappast en katastrof. Dessutom är det politiska klimatet skittråkigt här, och klimatet likaså. Nu tror jag knappast det behövs, men om det blir så som du förutspår...
