Det går inte att dö.

Jag har en teori som jag gärna skulle vilja få synpunkter på.
Om vi utgår ifrån att tiden är oändlig, så skulle det innebära att allt som en gång har hänt kommer att hända igen. Teorin för det påståendet är enkel matematik, allt som kan inträffa har en sannolikhetsfaktor att det kan inträffa. Om man då har hur många chanser som helst, så spelar det ingen roll hur osannolikt det är, det kommer förr eller senare att inträffa.

Om vi fördjupar oss ytterligare i den teorin, så skulle man aldrig upplevelsemässigt kunna dö, utan alla som en gång har levt kommer alltid att uppleva att dom lever. Det går med andra ord inte att dö. Den enskilde individen kommer i samma stund kroppen dör, uppleva att livet startar på nytt.
Och detta för att vi vet att liv kan uppstå, och det ges hur många chanser som helst till det, om nu tiden är oändlig.

Sannolikheten för liv när man är död lär ju vara 0, och då spelar det ingen roll hur många chanser vi har, för det kommer ALDRIG att inträffa isåfall?

Allt som kan inträffa har en sannolikhetsfaktor att det kan inträffa, men vem säger att det ens kan inträffa?

Individen är ju en viss struktur av materia med vissa egenskaper. Denna materia kan bytas ut långsamt enligt ett visst mönster och fortfarande vara ganska konstant hela tiden, men individen överlever inte döden.

Om det redan har inträffat måste vi väl ändå vara överens om att det bevisligen kan inträffa.

Vad grundar du det på. Vad var du innan du fick liv?

Det här är ju en fråga om tro kontra vetenskap. Om vi förutsätter att varseblivning sitter i medvetandet som i sin tur är kopplat till hjärnaktivitet är sannolikheten för att du ska uppleva dig själv som levande 0, när du är död. Om du inte tror att medvetandet är kopplat till hjärnaktivitet utan att det handlar om något annat, som inte har en biologisk förklaring, så kan din teori stämma.

Medvetande är ett autonomt systems återspegling av universum. Individen är ett sådant autonomt system. Materien är förvisso "odödlig" i meningen att det alltid kommer att uppstå medvetanden enligt denna definition så länge som universum existerar.

Kanske det blivit ett missförstånd. Självklart upplever man inget när man är död. Det är där hela poängen är. Det kan vara hur lång tid som helst tills till nästa gång livet startar om, det märker ju aldrig den enskilde individen. Och att det startar om förr eller senare är grundat på att vi vet att det kan hända, och det finns oändligt med tid för att det ska hända, hur osannolikt det än är.

Tänkte ut en variant av denna. Att det bara finns ett medvetande som har förmågan att verka parallellt i tidsdimensionen!

Det vill säga att detta enda medvetande "upplever alla upplevelser". Både hemsk och rolig tanke...

Så när man dör så är man en annan person på jorden. Det lustiga med att leva idag är att det är sannolikt att man som människa skulle ha levt just idag. Vi har ju aldrig varit så många som vi är nu till exempel...

Detta är en liknande tankegång som jag haft. Dock är det inte frågan om sannolikheter. Den är absolut.

I ett oändligt rum med oändlig tid så finns oändliga konstellationer. Det innebär inte att man inte dör så som vi i vardagligt tal uppfattar kategorierna, dock bör medvetandet ha oändlig räckvidd. Exempelvis bör oändligheten leda till att man lever (dvs. bär på medvetande-agenten) som fisk, fågel eller mittemellan i oändlighet. Medvetandet som PuppetCitizen dör, men medvetandet i sig är oändligt. Eftersom varat är oändligt så kommer jag inte bara att återupprepa mitt liv exakt som det har blivit levt (plus oändliga variationer av det), jag kommer också att återuppleva samtliga medvetna liv som har funnits och kommer att finnas.

Hur angriper man denna tankegång logiskt?
Är denna tankegång solipsistisk?

Jag ser ett logiskt fel i ditt resonemang, nämligen det att du inte tar hänsyn till att olika sannolikheter kan förändras med tiden. Exempel: Livet på jorden, och i förlängningen vi själva, uppstod med en viss sannolikhet. Men om ett antal miljarder har förutsättningarna i kosmos troligen förändrats så att detta inte längre är möjligt.

Det hela påminner om Nietzsches idé om den eviga återkomsten.