Det går inte att dö.

Så du menar alltså att:

Mitt (och alla andra organismers) liv borde återupprepas oändligt många gånger eftersom tiden är oändlig.

Men:

1. Dessa upprepningar (framtida "jag") måste vara EXAKT identiska med ens liv för att de ska räknas som upprepningar.
2. D.v.s. att alla upprepningar ska ha fullständigt identiska upplevelser.
3. D.v.s. att alla upprepningar ska ha sett EXAKT lika många grässtrån under deras liv, EXAKT lika många snöflingor falla som faller på EXAKT samma sätt. Och ens lärare ska säga EXAKT samma ord i EXAKT samma tonläge och haft EXAKT samma frisyrer. o.s.v. o.s.v..

4. det skulle vara typ 10000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 0000000000000000... år emellan dessa identiska liv.

Jag tror att du istället åsyftar "upprepningar" som är snarlika ens liv och inte exakt likadana. Och då måste du börja dra gränser för hur olik dig dessa "upprepningar" får vara för att räknas som "en upprepning".

Ok visst finns det en chans att händelser återupprepas, men även om det någon gång i framtiden föds en exakt kopia av dig så är den väl egentligen inte du? Det verkar som att du förutsätter att individen har en själ som bevaras när kroppen dör för att sedan återfödas i framtiden. Vad är det egentligen som är du?

Allt du skrivit, plus alls som kunde ha hänt istället borde ske och har skett oändligt många gånger om tiden nu är oändlig. Ska man dra en gräns någonstans, måste man väl ändå utgå ifrån att tiden tar slut och allt stannar upp.

ja, även från en materialistisk ateistisk synvinkel så är det ganska logiskt att livet fortsätter nån gång efter döden, om tiden är evig... men sen i verkligheten så finns det ju själar, andevärldar och sånt där också, så vi behöver inte ens "vänta" googol år på att återfödas, utan det räcker att vila i 1000 år.

men ateister har en felaktig självbild, vilket får dom att tro att dom inte fortsätter finnas efter döden, om dom föds i en annan kropp. ateister tror att om de föds i en annan kropp så skulle de vara ett annat medvetande, och de skulle inte vara sig själva, utan sina minnen, kropp, personlighet och sånt, men det stämmer inte, eftersom medvetandet är inte någon av dom sakerna.

Så vad är medvetandet då? Vi kan utföra ett tankeexperiment. Försök att hitta ditt medvetna jag genom att först plocka bort allt som inte är du - skilj medvetandet från de fenomen du är medveten om. Du är inte dina minnen, tankar och känslor ty dessa är flyktiga; du är inte heller dina synintryck ty du kan existera även utan syn; och du är inte heller något av de andra sinnena.

Vad finns kvar när vi plockat bort allt detta, exakt vad är det som bevaras när kroppen dör?

Nej, jag förutsätter ingenting. Jag utgår bara ifrån att jag idag kan uppleva, känna, tänka mm. Och det är väl ändå ett bevis på att det kan inträffa. Vad talar då emot att det kommer att hända igen, om vi nu har hur många chanser som helst på oss?

Jo, det verkar väll rimligt. Med mitt inlägg menade jag dock bara att eftersom ens liv är så ofattbart unikt så kommer det ta biljoner biljoner biljoner biljoner osv år innan mitt liv återupprepas in i minsta detalj. Även om utvecklade organismer existerar på biljoner planeter.

Fast sen så kan ju universum vara oändligt stort och då så borde det existera oändligt många jag som just nu skriver exakt det här i exakt samma takt, men det känns ju lite flummigt

man måste börja med att definiera

1 levande
2 död
3 medvetenade
4 du/jag/individ

jag kom fram till att alla av dem är mänskligt påhittade strukturer

allt är en konstant puls

tiden finns inte heller då den vrider och vänder på sig
man kan heller inte utgå från universums lagar då även de förändras

jag tror man inte ska bita sig fast i att leva är det ända som finns och värt att vara/göra/va en del av

självklart tycker vi att det är det ända nu just för att vi har det perspektivet

Jo men om det nu inträffar igen, med dig som upplevare, då måste det väl finnas en själ? För vad är det annars som har hur många chanser som helst på sig? Vad är det som väntar på att återuppstå?

Har jag missat något?

utan att enas om gemensamma definitioner på de ord ni använder kan ni aldrig förstå varandra
när det handlar om filosofi

Det är där jag tycker att din tes fallerar. Hur vet vi att detta kan hända? Om man är av den empiriska läran, skulle man kunna påstå att sannolikheten är 0 eftersom vi har hitintills aldrig har fått något bevis för att det skulle vara så. Ingenting som har med våran framtid är säkert om man utgår från empirin.

jag tänder ett ljus det uppstår en låga som ser ut på ett visst sätt
jag släcker ljuset lågan slutar att finnas
jag tänder ljuset igen

börjar lågan existera igen?

slutade den någonsin existera

vart blir människan anorlunda änn allt annat i universum?