sådär 3-4 år gammal hade jag en liten "period".
Om mamma bad mig hämta saker/göra saker blev jag skogstokig och skrek "varför skulle jag slava för dig?" och såna saker. Mamma fattade inte vad det var med mig. Jag hatade även att vara ute i solen för det var "så fult att vara brun". Mamma fattade ingenting. Själv är hon soldyrkare, liksom resten av familjen.
Jag berättade för mamma att innan jag kom till henne så bodde jag i afrika, (har även en fin teckning jag ritat när jag skulle förklara) och jag hade många bröder och jag fick göra allting. Sen dog jag av "sömnsjuka" efter att jag hade druckit vatten.
Mamma blev nyfiken, hon har alltid varit öppen för såna här saker, och hon pratade med ett medium. Hon bad mediet att berätta för henne om mig, och om något eventuellt tidigare liv. Mamma sa ingenting om vad jag hade berättat.
Grejen är att mediet berättade att jag hade bott i afrika, att jag hade haft 10 syskon, och att jag hade dött av nåt som hon inte visste vad det var, men hon trodde att det hette sömnsjuka.
Mamma blev lite psycho ett tag, hon berättade inte allt det här för mig förrän jag var kanske 12-13 år gammal.
Självklart kollar jag på nätet vad sömnsjuka är för nåt (vet inte om det är samma artikel jag hittade när jag var 13, men iallafall, jag sökte på wikipedia på "sömnsjuka" och klickade vidare, här är artikeln
http://sv.wikipedia.org/wiki/Trypanosomiasis
Dock spreds den via tsetseflugorna, och inte vatten som jag hade sagt.
Detta tycker jag är lite häftigt! I och med att mediet inte visste vad jag hade sagt till mamma.
Jag har även en afrikansk (eller mörkhyad) lång, skranglig och gammal man med vitt skägg som sitter vid min säng och hjälper mig att sova. (det har han gjort sen jag var liten, också något samma medium berättat för mamma. Jag har varit en lättsovare jämt, alltså vaknar av minsta ljud)
Han finns fortfarande kvar, men jag tycker att det är lite obehagligt så jag brukar be honom att komma tillbaka någon annan gång. Då försvinner obehagskänslan och "iakttagen"-känslan.
Sen när vänner har haft problem och mått dåligt, så har jag alltid pratat med dem. Länge.. Grejen är att jag bara öser ur mig saker, det bara kommer till mig, och sen är det som att jag "vaknar" och slutar prata, och är jättetrött. Då brukar vännen säga "Gud vad bra sagt!" och jag minns inte alls vad jag sagt. Hopplöst! Detta har resulterat i att jag, när orden inte kommer till mig, blir helt handfallen och inte alls vet vad jag ska säga.
Ska se om jag kan leta fram den där teckningen på mig i afrika, jag vet att mamma har sparat den någon stans.