2013-01-08, 01:26
#1
Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta öppet, jag vet inte egentligen varför jag gör saker egentligen i dagsläget. Nog mer för att jag vill veta av andra personer tycker om mitt patetiska liv och kanske kan känna igen sig och kanske har lite medlidande och förståelse.
Det är så här att sedan jag har varit fem år gammal har jag lidit av dödsångest, jag fick min första smäll av min far och mor min sa att jag fick skylla mig själv. För det var så att alla deras bråk var mitt fel, att dom gjorde slut flera gånger var också mitt fel. Att ekonomin gick snett, det var även mitt fel. Att sedan pappa dog 2002 var även mitt fel. Sedan efter pappas död så har jag fått veta av mina lärare att det är mitt fel att klassen inte går ihop, att det är mitt fel att lektionerna går segt.
Allting gick så snett att jag började ta självmordsförsök ett redan vid tolvårs ålder när jag skulle börja i sexan för jag var så rädd att jag skulle få veta där att allting är mitt fel. Och så blev det, jag har alltid varit ett svart får, inte ens för min familj utan för alla.
Upp till åldern sjutton år hade jag gjort upp mot minst ett hundratal av självmordsförsök men alltid blivit påkommen. Sedan maj 2006 bestämde jag mig för att ta ett sista försök av självmord men misslyckades igen för att polisen kom inklampades. Jag fick sitta på psyk till mars 2007 där jag inte fick någon hjälp utan fick massvis med mediciner. Jag tjatade om att jag vill prata med någon men fick anledningen av att dom bara höll människor inlåsta och habiliterade och gav mediciner. Jag blev alltså bara nerdrogad.
Mars 2007 fick jag komma till ett familjehem där jag trodde allting skulle bli bättre. Men redan vid första året på gymnasiet fick jag veta av läraren att jag är för dum för matte för att jag röker. Jag blev direkt kränkt igen. Det fortsatte under alla fyra år, det gick så lång att min klassföreståndare sa att jag måste vänja mig att bli kränkt.
Jag flyttade sedan till en annan stad för att börja på en högskola och trodde då att allting skulle bli bättre. Men nej, jag blev även där kränkt av mina lärare. Jag fick veta att jag behövde för mycket hjälp och dom hade inte tiden att hjälpa mig.
Sedan började på en ny högskola och skaffade även ett förhållande med en underbar fästmö som det tog nyligen slut med. Hon gjorde slut med mig på grund av att hon inte gillade att jag blev så paranoid av minsta lilla samtal vi hade. Men det var för att jag har blivit uppfostrat på det sättet att allting är mitt fel och direkt när vi bråkade var jag rädd att det skulle ta slut. Under hela tiden av vårt förhållande så kränkte hon mig, hon sa att det var mitt fel att hon mådde dåligt, att hon ångrade att vi förlovade oss, att jag skämde ut henne hela tiden, att jag inte klädde mig rätt, att jag pratade konstigt...osv....på ett dop jag gick med henne så skämde jag ut henne för att jag såg för uttråkad ut. Jag mådde så dåligt i det förhållandet att jag började få psykogena kramper och går idag på fem mediciner för att klara vardagen.
Jag har gått till psyk och bett att bli inskriven, har till och med hotat med självmord och jag har fått ett krampanfall framför dom men dom sa att det inte fanns något rum och skrev ut mer medicin till mig. Nu idag, vet jag inte vad jag sysslar med, jag vet inte varför jag går denna utbildning, jag vet inte varför jag fortsätter att ragga på tjejer, jag vet inte varför jag egentligen gör vissa saker. Jag handlar utan något sunt förnuft. Allt jag vill är bara sluta mitt liv och få slut på allt lidande, allt lidande att inte veta när ett krampanfall kommer, allt lidande att veta att allt är mitt fel. Ingen vill hjälpa mig, jag får bara ut nya mediciner. Jag vet inte om jag orkar längre. Är det någon som har varit med om något liknande och kan hjälpa mig, eller bara någon som har förståelse och vet hur jag ska komma ur denna depression jag har vart sen fem års ålder, någon?
Det är så här att sedan jag har varit fem år gammal har jag lidit av dödsångest, jag fick min första smäll av min far och mor min sa att jag fick skylla mig själv. För det var så att alla deras bråk var mitt fel, att dom gjorde slut flera gånger var också mitt fel. Att ekonomin gick snett, det var även mitt fel. Att sedan pappa dog 2002 var även mitt fel. Sedan efter pappas död så har jag fått veta av mina lärare att det är mitt fel att klassen inte går ihop, att det är mitt fel att lektionerna går segt.
Allting gick så snett att jag började ta självmordsförsök ett redan vid tolvårs ålder när jag skulle börja i sexan för jag var så rädd att jag skulle få veta där att allting är mitt fel. Och så blev det, jag har alltid varit ett svart får, inte ens för min familj utan för alla.
Upp till åldern sjutton år hade jag gjort upp mot minst ett hundratal av självmordsförsök men alltid blivit påkommen. Sedan maj 2006 bestämde jag mig för att ta ett sista försök av självmord men misslyckades igen för att polisen kom inklampades. Jag fick sitta på psyk till mars 2007 där jag inte fick någon hjälp utan fick massvis med mediciner. Jag tjatade om att jag vill prata med någon men fick anledningen av att dom bara höll människor inlåsta och habiliterade och gav mediciner. Jag blev alltså bara nerdrogad.
Mars 2007 fick jag komma till ett familjehem där jag trodde allting skulle bli bättre. Men redan vid första året på gymnasiet fick jag veta av läraren att jag är för dum för matte för att jag röker. Jag blev direkt kränkt igen. Det fortsatte under alla fyra år, det gick så lång att min klassföreståndare sa att jag måste vänja mig att bli kränkt.
Jag flyttade sedan till en annan stad för att börja på en högskola och trodde då att allting skulle bli bättre. Men nej, jag blev även där kränkt av mina lärare. Jag fick veta att jag behövde för mycket hjälp och dom hade inte tiden att hjälpa mig.
Sedan började på en ny högskola och skaffade även ett förhållande med en underbar fästmö som det tog nyligen slut med. Hon gjorde slut med mig på grund av att hon inte gillade att jag blev så paranoid av minsta lilla samtal vi hade. Men det var för att jag har blivit uppfostrat på det sättet att allting är mitt fel och direkt när vi bråkade var jag rädd att det skulle ta slut. Under hela tiden av vårt förhållande så kränkte hon mig, hon sa att det var mitt fel att hon mådde dåligt, att hon ångrade att vi förlovade oss, att jag skämde ut henne hela tiden, att jag inte klädde mig rätt, att jag pratade konstigt...osv....på ett dop jag gick med henne så skämde jag ut henne för att jag såg för uttråkad ut. Jag mådde så dåligt i det förhållandet att jag började få psykogena kramper och går idag på fem mediciner för att klara vardagen.
Jag har gått till psyk och bett att bli inskriven, har till och med hotat med självmord och jag har fått ett krampanfall framför dom men dom sa att det inte fanns något rum och skrev ut mer medicin till mig. Nu idag, vet jag inte vad jag sysslar med, jag vet inte varför jag går denna utbildning, jag vet inte varför jag fortsätter att ragga på tjejer, jag vet inte varför jag egentligen gör vissa saker. Jag handlar utan något sunt förnuft. Allt jag vill är bara sluta mitt liv och få slut på allt lidande, allt lidande att inte veta när ett krampanfall kommer, allt lidande att veta att allt är mitt fel. Ingen vill hjälpa mig, jag får bara ut nya mediciner. Jag vet inte om jag orkar längre. Är det någon som har varit med om något liknande och kan hjälpa mig, eller bara någon som har förståelse och vet hur jag ska komma ur denna depression jag har vart sen fem års ålder, någon?
