Döden - samlingstråd

Hur ser du på döden?

Hjärnan slutar fungera. Du kan ju inte tänka att du är död.
Så som många ovan säger. Icke-existens

Negativt eller positivt?

Negativ. Jag försöker uppnå något innan min existens tar slut. Gillar inte att bara... Försvinna?
Tanken är obehaglig...

Tror du på liv efter döden?

Nej.

Har döden en mening eller är döden det mest meningslösa av allt?

Finns ingen skala för hur "meningslös" döden är eftersom vi inte kan uppleva något som inte går att uppleva...
Döden är ett hinder. Så är det med det.

Hur ser du på döden?
Ja, jag är tvåeggad i mitt svar. Jag är dels agnostiker, alltså jag vet ine om det finns en Gud. Dels klassiskt kristen och förlitar mig på att Gud ta jand om mig när jag dör.

Just nu skulle jag svara negativt, jag tycker inte att jag ännu har levt mitt liv.

tror du på liv efter döden?
Både ja och nej.

Har döden en mening eller är döden det mest meningslösa av allt?
Döden borde inneha en mening, annars vore vårt liv här på jorden meningslöst.

Några snabba svar
Döden är både det mest naturliga och det mest absurda som finns. Tanken kan inte förstå icke-varat, samtidigt är det oundvikligt.
Positivt så till vida att utan döden tror jag inte vi skulle ha en riktig drivkraft att leva våra liv. Negativ eftersom jag inte vill att det ska hända just MIG. :P
Nepps. Verkar orimligt. Men inte omöjligt... Tron är ju en sann opportunist, svansar alltid som en hund runt det bord som verkar generösast.
Bådadera. Döden tvingar oss att leva livet som en negation av döden, och i negationen av det meningslösa kanske vi skapar det meningsfulla. Mening kan bara relateras tillbaka till livet, och såvitt livet påverkas av döden så har döden absolut en inverkan på det vi kallar meningsfullt.

En transformation; materia som övergår från en livsform till flera andra. En transformation som är nödvändig för livets fortgång.
Nej, men som sagt nödvändigt.
Jag tror på liv.
Mening och mening. Som sagt är den nödvändig för livets fortgång, och det kanske kan betraktas som en mening (en ganska så ädel sådan).

Kanske kan vara en idé att särskilja ens egen möjliga död
och Andras till synes oundvikliga död.
Logiskt sett går det inte att uppleva sin egen död,
men med hjälp av empati kan man uppleva sin död i Andra.

Man märker ganska snabbt att en sådan här intervju över internet blir snabbt ytligt statistisk istället för som en klassisk djupintervju. Det saknas följdfrågor, eller bara det att ingen som svarat utvecklat sina svar. Det är som att det fattas ett "varför" efter varje fråga.

Jag tror på liv efter döden. Ett nytt liv (eller liknande) i något helt annat. Ett ställe där inte samma fysiska regler gäller. En annan verklighet (inte himlen ).

Hur förklarar du att vi hela tiden blir fler då?

Om vi godkänner teserna att universum är oändligt stort och att tiden är oändlig så kommer jag med 100%s säkerhet att återfödas. På många olika sätt.


Däremot vet jag inte alls var medvetandet sitter. Vårat DNA? Beståndsdelar? I hjärnan och enbart i hjärnan som jag har just nu?

Om man kremeras då?

Jag hävdar att livet för dom flesta människor i alla tider är och har varit en mer eller mindre plåga. Dom stunder som är verkligt njutningsbara är mycket få. Detta gäller i lika hög grad även djur.

Att döden finns som fenomen är ju bara att tacka för. Tänk om vi inte hade kunnat dö? Om döden innebär att vi verkligen dör i medvetandet eller att vi lever vidare på något sätt säger jag inget om, men att vi kan komma ifrån den kropp och situation som detta liv innebär ska vi vara glada för. När kroppen slutar fungera genom en olycka, skadegörelse eller sjukdom så vore det ju inte annat än ett ofattbart helvete att behöva vara kvar vid medvetandet i all evighet och ständigt uppleva den smärta, tristess och plåga som en sargad eller svårt sjuk kropp (och sinne) innebär.

Poängen med mitt resonemang är att vi ska se döden som en skön befrielse till slut och inte vara så rädda för den. Sen att den inträffar "i onödan" och drabbar fel folk vid fel tillfälle är en annan sak. Det som skrämmer mig mer än döden är vad som händer efter...

Om det är reinkarnation som gäller så är du redan i helvetet med andra ord.

Tänk om allt blir värre efter döden då? Om det livet är pissigare än detta? Vågar du verkligen ta risken att inte leva detta livet fullt ut?