Psykologi - Samhällets sanning?

Jag vill först och främst bara skriva att jag inte i någon mån kommer länka till källor då detta handlar om vad jag tänker om psykologi, jag föreslår att ni som skriver också utgår från er själva.


Jag har länge tänkt att samhället måste ha något att skylla, tro och framförallt hoppas på. Vi har länge haft religion som detta, gud skapade oss och har en plan med allas liv. Det var förutbestämt och gav oss en viss förståelse för vad som hände, samt något att skylla på. En massmördare var ond, någon som hjälpte var god. Till slut kom tiden när vi gick från ett primitivt samhälle till ett mer avancerat. Religion var inte längre något som personer trodde på, men längtan efter något att tro på var fortfarande kvar. Att säga att det bara hände var inget alternativ till att någon var ond eller demonisk.

Ur detta föds psykologin, läran om människans beteende. Inte bara är psykologi en vetenskap utan det är faktiskt något som vi dagligen upplever! Det blir självklart en "hit" och är nutidens sanning, ty de som begår brott har allvarliga funktionshinder. Breivik är psykopatisk, schizoid och en narcissist. Det blir en för stor uppgift för oss att faktiskt förstå att en person kan tro så otroligt mycket på sig själv, att ha en stark vilja av att genomföra sina tankar att vi inte kan acceptera detta.

Adam Lanza, 20-åringen som begick en skolmassaker. Inte kan han vara normal? Nej, i detta fallet är det en personlighetsstörning men autistiska drag. Han hade t.o.m. Aspergers Syndrom. Hela tre störningar fick plats hos denna person och alla dessa drev honom till att döda barn. För inte kan det väl vara så att han helt enkelt bestämde sig för att göra det? Nej, här ser vi ju att han har störningar. Hans utseende är udda, ser problematisk och allmänt ond ut.

Detta är bara två av ett antal personer som har begått brott. Gemensamma nämnaren är att de oftast har diagnoser, för inte kan personer faktiskt sträva efter att döda, att skada? Jag tycker personligen att det har blivit som en hypnos för folket att leta diagnoser hos personer, speciellt dem som ej begår accepterade handlingar. Vi har inga som helst bevis för att dessa diagnoser finns men likväl dömer vi ut en person så fort vi hör ens början på en diagnos. Då förstår de flesta!

Nej, jag tycker det är dags för befolkningen att vakna upp och inse att styrka, vilja och strävan kan driva en person långt. Långt längre än vad vi tror.

Till frågan: Vad tror du, är psykologin något som staten använder för att trycka ner oss och droga oss? Jag tror personligen inte det, bara att genomslagskraften av "hitta-diagnoser"-problematiken passar oss människor väl.
Fråga 2: Underskattar vi människans viljestyrka?

Är det inte new age som är den nya tron för de som inte är nöjda med verkligheten?
Dock håller jag med dig om behovet av att ställa diagnoser på allt och alla. Det är liksom inte acceptabelt att någon kan vara lite mindre intelligent (eller korkad som man brukar säga), eller ond eller förvirrad, utan allt måste ursäktas med nån bokstavskombination. Får känslan av att behovet av att vara politiskt korrekt i alla lägen kanske spelar in här.

Ja, jag håller med dig om allt du skriver. Att sätta diagnoser på människor, och gränser för när ett psyke övergår till något udda, är helt enkelt inte rimligt. Men det ligger i människans natur att söka förklaringar till allt, och ett tacksamt sätt att förklara något är genom att diagnostisera andra människor till att vara på specifika sätt (och ändå är det ju inte möjligt att veta vad det är som orsakat personens beteende, det kan bara personen själv veta).

Jag personligen tycker det är vettigare att beskriva människors psyken enbart utifrån symptom och inte diagnoser. T.ex. att man kan vara nedstämd, men inte för den sakens skull vara deprimerad. Att man kan ha koncentrationssvårigheter men inte ha ADHD. Eller varför inte att man har stora problem med sitt känsloliv, men knappast för det har Borderline.

Jag tycker diagnoser fyller en felaktig (och självuppfyllande) funktion att få människor att tro de är udda och speciella, trots att det inte behöver vara så.

Nu blir det lite kluddigt med två egentligen orelaterade frågeställningar i samma tråd, ev. överdiagnostisering av psykisk ohälsa respektive överrepresentation inom våldbrott av personer med sådan diagnos.

Då ev. överdiagnostisering är mer en fråga för medicinforumet så tittar jag på det andra.

Personer med vissa diagnoser, t ex schizofreni och autism är överrepresenterade inom våldsbrott, se http://fof.se/tidning/2005/4/mordare...psykiskt-sjuka bland intagna kvinnor är mönstret ännu tydligare, se http://www.kriminalvarden.se/sv/Pres...tagna-kvinnor/

En del psykiska åkommor, t ex bipolär sjukdom verkar dock inte medföra någon förhöjd risk för kriminalitet. Det behöver inte vara sjukdomen i sig heller som primärt utlöser ett brott utan i stor utsträckning är det relaterat till ett samtidigt missbruk. Då psykisk ohälsa och missbruk samvarierar så mycket så får det dock följden att personer med psykisk ohälsa hamnar högt i brottsstatistiken.

Ska man skilja ut en faktor som är extremt signifikant för just våldsbrottslingar så är det den rent biologiska åkomman att ha y-kromosomer, alltså att vara man. http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Valdsbrott/

Slutsats: Det finns många riskfaktorer som kan pekas ut för förhöjd risk till våldsbrott, psykisk ohälsa är i vissa fall en sådan.

visst vi sätter normen och visst kan man undra ibland över diagnostiseringen men jag tror nog att dessa exempel visar på att någon spärr som vi andra verkar ha, i alla fall i fredstid, saknas utifrån diagnoserna, man förstår inte det sociala samspelet. Sedan är det ju många med någon av dessa diagnoser som inte begår brott, i alla fall så allvarliga.

Jag tror inte staten försöker droga ner oss med flit men sedan finns det läkare som misstolkar, gör fel, är stressade eller själv har en diagnos.

Psykiatri är svårt för som jag har förstått det kan man inte bara ta ett blodprov och se den psykiska hälsan, mer forskning behövs.

Jag har aldrig nämnt att frågorna handlar om överdiagnostisering. Jag bad dessutom dig att utgå från dina egna åsikter och lämna dina källor någon annanstans, alternativt göra en egen tråd.

Frågorna återstår, för dig;
Används psykiska diagnostiseringar som ett medel för förtryck från staten, precis som religion gjordes?
Underskattar vi människors viljestyrka och känsla av utanförskap(skapad av denna diagnos)?
Tror du personligen att autism ger en större benägenhet för våld, i sådana fall varför?

Däremot är ditt tillägg om y-kromosom väldigt intressant. Dock handlar det snarare om vad samhället har för könsstereotyper, och det är inte något jag vill diskutera här.

Både psykologi och psykiatri är väldigt mycket mer än simpel diagnoskunskap. Diagnos är enbart till för att det ska bli lättare för psykiatern att välja behandling, det är den dumma massan som stigmatiserat allt vad psykisk ohälsa heter.

Men nu börjar vi nästan närma oss en punkt där så gott som alla får en diagnos eller två. Är det verkligen rimligt att så många av oss lider av psykisk ohälsa?

Jo, du mer än antydde att det rör sig om överdiagnostisering. Du skrev:
"Jag tycker personligen att det har blivit som en hypnos för folket att leta diagnoser hos personer, speciellt dem som ej begår accepterade handlingar. Vi har inga som helst bevis för att dessa diagnoser finns men likväl dömer vi ut en person så fort vi hör ens början på en diagnos. Då förstår de flesta!"

Det kallar jag att resa frågan om överdiagnostisering, var det inte det?

Utan källor kan man hitta på vad som helst. Jag utgår från vad jag vet och för att visa att jag inte snackar skit så bjuder jag på källorna vare sig du vill läsa dem eller ej, det är frivilligt och de finns där bara som referens och innehåller det jag skrev. Precis som det alltid ska vara.

Jag förstår inte riktigt kopplingen du gör till religion, hur är det relaterat? Över huvud taget tycker jag frågan är konstigt ställd. Kan du omformulera dig?

Även frågan om viljestyrka är märkligt formulerad, se om du kan uttrycka den annorlunda tack.

Om autism: Mindre hämningar, så enkelt tror jag det är.

Det vi kallar för lite obalans i psyket är ett naturligt tillstånd för människan och andra djur. Vi ska få en diagnos så vi kan få rätt medicin så vi kan bli arbetsföra igen så fort som möjligt. Vårt samhälle bygger på att så många människor som möjligt är arbetsföra och drar runt ekonomin, som i sin tur är uppbyggt på luft. Slutar vi, kollapsar den och luftslottet rasar.

Inte så mycket konspiration i det hela, det är så det fungerar. Den första som ber om en källa på modellen är redan hjärntvättad bortom reson.

Så sant så. Kanske ett sätt för individen att skylla ifrån sig på en "yttre" omständighet samtidigt som läkemedelsbranschen vill ha löpande prenumeranter av deras produkter.

Jag har aldrig pratat om nån konspiration heller. Vad jag frågar är varför det blivit i det närmaste modernt eller t.o.m. populärt att ge och få diagnoser. Se hur många avdankade kändisar som trätt fram i media på sistonde och berättar att - hurra! Nu har jag äntligen fått diagnosen adhd, nu förstår jag varför jag är sån här!
Sen tror jag i.o.f.s att internet har väldigt stor skuld till att många idag snöar in på smala ämnen. Har man ett specialintresse eller vinkling idag (mode/rasism/pedofili/andeväsen/whatever) så är det lätt att man söker sig till likasinnade (förstås). Det var självklart likadant före internet, men idag är det hur enkelt som helst att hitta hundratals likasinnade som sen kan sitta dag ut och dag in och bygga varandras intresse. Odla sitt gemensamma hat/beundran/förakt eller vad det nu är. Tjejer som bygger hela sin världsbild kring vilka kläder de och deras krets har på sig för dagen, killar som snöar in totalt på dataspel och judehat t.ex. (Ja jag vet att jag är könsstereotyp nu..) Breivik hade kanske begått samma vidriga handlingar utan internet, men jag skulle inte vara förvånad om internet hjälpte honom att bygga sin världsbild snabbare.