35 år och evig singel, hur onormal är jag?

Hur har det gått? Jag tänker att du kanske hunnit få lite bättre erfarenheter under åren som gått? Självklart finns det nämligen en för (nästan) alla därute...

Tyvärr är situationen oförändrad! Jag har iofs haft "turen" att inte träffa någon sådär jättesärskild på väldigt länge. Det har varit flörtar men inte av den kaliber som förekom förr. Jag har fått högre murar kring mig, helt klart. Har testat lite dejtingsajter och även tinder.. Har skrivit en tråd som är igång just nu, om varför killar inte kan säga som det är när de inte vill gå vidare med en, och att de ghostar en istället. Bara försvinner utan ett ord. Man känner sig helt värdelös. Antar att alla dessa negativa erfarenheter gjort mig mera reserverad och kanske kyligare med åren, vilket ju inte är så bra direkt..
Men jag kan svära på att om ni hade sett mig hade ni inte kunnat tro att jag har detta problem.

Känner du av någon stress? med det biologiska fruktbarhetsfönstret som stänger snart?

Stort problem redan där, automatiskt partiska vänner som säger det du vill höra, men i själva verket kanske inte stämmer.

Nu säger jag inte att du är skitful och tråkig, jag har ingen aning. Men "nära vänner" är inte någe vidare att få sån här bekräftelse ifrån.

Aldrig varit ett fan utav att boosta vänners ego på det här sättet. Ex: En vän gör en låt, den är kass, men man säger ändå "duktig du är, riktigt bra!". Nu tror vännen i fråga att h*n är bra på det h*n gör och fortsätter producera skit. Eller så är man en schysst vän, säger att det är trash och varför det är trash, så att h*n kan förbättra det och börja producera bra saker.

Exakt det här är problemet. Det är svårt att ha ett förhållande med någon som inte riktigt tycker om sig själva eller kan bära upp saker som dom borde vara stolta över. Min erfarenhet säger att det oftast beror på diverse trauman, något som du mycket riktigt själv har varit med om. Det spelar rätt sällan någon roll om man ytligt sett är en elvapoängare om det är så att man under ytan tycker att man är kass och värdelös. Det lyser liksom igenom.

Det beror på, om jag får gissa, på att dom inte låter dessa saker tynga ner dom.

Har du pratat med någon "professionell" om att du känner så här? Jag tror att du behöver hjälp av någon annan att reda ut varför "det blir som det blir".

Finns massor av olika orsaker till varför det inte funkar
1 ) En del människor kan säga saker i all välmening och
överdriva saker t e x att du ser skitsnygg ut
2) Med en taskig barndom kan det följa ett problem
med anknytning till andra människor
3)Du kan upplevas som desperat av männen,en tjej blir mindre
och mindre intressant ju äldre de blir
4)Du kanske är tråkig, tar inga initiativ e t c ( även om du skulle vara
snygg)
5) Har du analyserat vilka killar du har dejtat, har de likheter?
Det kan ju vara så att du väljer fel typ helt enkelt
6) Precis som du är inne på så kan taskig självkänsla vara
påfrestande och oattraktivt för andra.
Har du en tendens att vara negativ,slå ner på dig själv inför
andra ?

Är du helt kass i sängen? Kan faktist vara en faktor. Jag har själv avslutat dejtandet med tjejer pg av sex när de är tråkig/dåliga.

1. Jag vet, men det har även hänt att jag varit på hemmafester och efteråt fått höra att den och den sagt att jag var jättesnygg osv. Det händer ibland att jag är ute och käkar med jobbet på lunchen, går man då på ställen där det förekommer killar i 35-årsåldern typ bankfolk, kontorsfolk mm så märker jag ju hur de kollar på mig. Är ej inbillning.
2. Ja helt klart. Jag har gått i terapi i flera omgångar, men det har inte hjälpt. Jag har kommit till insikt om en mängd grejer dock, men någon riktigt förändring har inte skett.
3. Måste säga att jag har svårt att tro att jag skulle upplevas som desperat.
4. Jag visar intresse och tar initiativ, men har mkt svårt att tro att det skulle uppfattas som desperat faktiskt. I så fall är de oerhört känsliga och tål inte att kvinnor tar någon som helst initiativ alls. Om de tycker jag är tråkig - ja det kan jag ju inte uttala mig om men de har inte ens varit i kontakt med mig tillräckligt länge för att ens hinna uppfatta om jag är tråkig eller ej! Som sagt är mitt längsta förhållande 3-4 veckor och det var för 13 år sedan (!!!) och det kallades dessutom inte ens för ett "förhållande". Pga den killen var så kallat "polyamorös" och ville inte "definiera" någonting..
5. En likhet de har, är att de alla inledningsvis verkar vara trevlia och sjyssta killar, okomplicerade och icke-störda. De verkar ha ganska gott självförtroende och självkänsla, iaf i sociala sammanhang. Utseendemässigt har de varit allt ifrån 3r till 10r.
6. Att upptäcka att någons självkänsla inte är på topp är inget man kan märka på så kort tid som jag pratar om, särskilt inte när man bara skriver till varandra. Jag är dessutom väldigt bra på att täcka över det.
Jag antar att en del av kärnan till mitt problem består i att jag har svårt för att vara "mig själv" med killar jag är intresserad av. Rädslan för att inte duga kickar in rätt tidigt för min del. Blir då kanske tråkig(-are) än jag "egentligen" är.

Kan även tillägga - vad gäller nivån på mitt utseende - att då jag varit utomlands (inte i medelhavsländerna och de trakterna där alla kvinnor får höra komplimanger) så händer det varje dag att män ger komplimanger, kommer fram till mig och säger att jag ser "totally gorgeous" ut osv. Det har tagit tid för mig att ta in detta, att de inte bara säger det till helt random folk.

Jag reagerar på att du skriver om förhållande när det längst du träffar en person är 3-4 veckor. Alltså menar du 3-4 veckors kontakt med en och samma då? Eller 3-4 veckor som ni setts irl och gjort saker ihop? För om du syftar på 3-4 veckors kontakt så är det absolut ingen tid alls. Jag kan ibland kommunicera med tjejer i månader innan det kommer på tal att vi ens ska ses, och när man väl gör det, så dröjer det oftast ännu längre innan det ens kommer på tal om någon slags relation eller förhållande.

Om du pratat med en person i 3-4 veckor och tror att ni är i ett förhållande, då är du fel ute. Om du ens antyder att du vill börja begränsa någon, att han inte får träffa vem han vill, att du ska veta allt han gör osv, då sticker vem som helst.

Men jag antar att du stöter på problem redan innan det? Typ att när de skriver till dig/träffas och du visar vem du är, så försvinner dem? Då är det ju något med dig som de helt enkelt inte diggar. Svårt att säga vad, när vi inte vet hur du för dig eller vad du berättar.

Som jag skrev så har det varit "inledningar" där man ses ofta och gör saker ihop (inkl sex), och som varat några veckor i bästa fall. I de kortare fallen har det inte varit något sex. I exemplet från långt tillbaka i tiden, umgicks vi i princip dagligen i några månader, varav mot slutet 3-4 veckor av dessa var precis som ett "förhållande", förutom att det då framkom att han ville kunna ha andra vid sidan om.
Så som det är nu, med dejtingsidor och Tinder osv, verkar det som att många vill chatta men få vill träffas IRL. Jag själv ser inte poängen med att hålla på och kommunicera i skrift i månader, poängen är ju att man vill träffa nån och varför då inte ses IRL för att se om man har nån kemi. Jag orkar inte hålla på med det där spelet där man bara chattar. Det ger mig inget, och dessutom bygger jag bara upp en bild av nån som kanske inte alls är så som jag tror i verkligen. Bättre då att man träffas irl.
Ja slutsatsen blir nog att det är något allvarligt fel på mig, helt enkelt. Frågan är bara vad. Förutom att jag antagligen är ful då..