hittar "tecken" på att någon ska dö

jag har så länge jag kan minnas haft problem med obefogade katastroftankar. t.ex. att det ska börja brinna eller att, ja, vad som helst. you name it. men just nu, alldeles nyss, såg jag ett historieprogram på tv. inget speciellt, men det första jag såg var en ung kvinna som begravdes i en ritual. och det första jag tänkte var att det var ett "tecken" på att någon av mina syskon kommer dö snart. detta låter helt absurt, men det händer ofta. att jag ser, hör eller läser något och så får jag en enormt olustig känsla i kroppen och tolkar detta som ja, ett "tecken". det här är extremt jobbigt och i nuläget har jag gråten i halsen, så orolig är jag. någon som har något tips på hur jag kan hantera detta? att säga "skärp dig, det kommer inte hända" hjälper inte. för det VET jag ju någonstans (eller, hur kan jag egentligen veta säkert?) att det inte är så. men ändå. såna här tankar tar ibland upp extremt mycket av mitt huvud och det skapar väldigt mycket ångest. tar tacksamt emot alla tips!

du är bara väldigt paranoid av dig, uppsök psykvård!

jättebra råd. verkligen. eh, inte. har haft kontakt med psykvården i x antal år. jag är fullt medveten om min extrema paranoia, det var inte att få det bekräftat jag bad om.

Brukar dina misstankar falla in? Jag kan också få för mig saker, men det slår aldrig in. Därför slår jag bort det ganska så snabbt igen =) Gör det du med!!! Att oroa sig i onödan är ingen idé...

då borde dom väl ha givit dig bra råd redan?

Observera tanken utan att fördömma eller bli fångad i tanken.
Se på tanken som en hund som går förbi.
Där kommer tanken....och där går den.
Se där kommer den igen...:-)
osv
osv

Tankar kommer och går. Men det betyder inte att de är sanna eller har någon kraft.
Analysera inte tanken utan observera den bara.

Om du har haft dessa problem länge, eller om de inte försvinner självmant, så bör du definitivt kolla ditt lokala psykiatriska. Är det riktigt svår ångest så kan terapi i samband med medicin vara det mest aktuella.. Och det är inte så illa om det låter, att söka sådan hjälp.

Kommer ihåg en gammal lärare som jag hade, han ansåg att alla ungdomar borde söka tid hos psykolog och prata ut åtminstone någon gång under adolescensen. Tycker att det ligger någonting i det.

jag har gått en del i DBT och detta är just vad min terapeut säger också. jag försöker ständigt med detta, men misslyckas hela tiden. just för att rädslan tar över. det där "men tänk om".




jag har hjälp, har medicin. har ventilerat det här en del i min DBT jag har gått, men det har liksom inte hjälpt. jag vågar inte riktigt släppa taget eftersom rädslan är så enorm.

[quote=neonbodystyle]jag har gått en del i DBT och detta är just vad min terapeut säger också. jag försöker ständigt med detta, men misslyckas hela tiden. just för att rädslan tar över. det där "men tänk om".

Det är okej att bli fångad av tanken med.
Vem är det som definierar att tanken vinner för att rädslan kommer.
Observera rädslan med.
Det är som att stå stilla fast man vill fly.
Du kan till och med möta rädslan.

Se allt som en övning:
Se där nu blev jag fångad igen.
Se det som mentala pushups som du gör varje dag och fångas varje dag.
För varje gång blir du lite starkare och håller ut lite längre.
För varje gång blir tanken lite svagare.

Pröva att se vilken färg och form rädslan har och hur den ser ut på baksidan.

Är din terapeut och psykiatriker medvetna om detta?

jadå. min terapeut har gett en del bra råd, i stil med det här med att observera tanken. jag försöker och försöker, men rädslan tar över. hoppar på mig tills jag blir galen. min psykiatriker säger bara "OH PARANOIA, MER HALDOL!!!" typ.

självklart inte. men jag kan haka upp mig på det ännu mer just för att det aldrig har slagit in. typ "ja men DEN HÄR gången kommer det slå in för att det aldrig har gjort det tidigare...." och så maler jag bara på och det blir som en tvångstanke. jag vet att det inte är någon bra idé att oroa sig i onödan.