Citat:
Ursprungligen postat av
Carlbom
Känns som jag går under om jag inte får stimulans och utmaningar. Tycker inte 40 h/vecka är för mycket att ”ge upp”. Räcker jag är sjuk eller ledig några dagar för tristessen ska smyga sig på.
Fast det där handlar mer om att du inte har särskilt många hobbies, intressen eller andra sysselsättningar. Utöver att du jobbar 1/3-del av din vakna tid under 5/7-delar av veckan tillkommer förberedelse inför arbetsdagen (dusch, bre mackor, åka till arbetsplatsen), efterarbete (hemfärd, handlande inför kvällsmålet, tvätt av arbetskläder) som ytterligare suger upp tid från den andra tredjedelen av dagen som egentligen är benämnd fritid. Avslutningsvis så måste du sova sju-åtta timmar vilket förbrukar den sista tredjedelen. Kvar att vinka på blir kanske tre-fyra timmar som bäst, vilka vanligen kantas av dåsighet och en vilja att bara få ligga ifred framför TVn.
Du har, om du är som Svensson i allmänhet, inga direkta hobbies eller intressen och hur ska du kunna ha det? Jobbar man 1/3-del av ens vakna tid under 5/7-delar av veckan så blir det inte särskilt mycket tid över till att odla fram hobbies och utöva sina intressen? Tro fan att du börjar klättra på väggarna när du råkar bli sjuk och måste vara hemma några dagar. Du har ingenting att göra eftersom du saknar förmågan att sysselsätta dig själv då du vanligen har en packe med arbetsuppgifter som är upplagda för att ta större delen av din dag i anspråk och som du vanligen bara har att följa. Det enda du kan tänka dig att göra är hushållsarbete som gräsklippning, disk eller tvätt vilket inte är att njuta av ledigheten utan snarare handlar om att arbeta hemma istället för att arbeta på jobbet.
Det absolut värsta är att den här typen av livsstil anses som "normal" i den västerländska civilisationen trots att vi inte hade behövt jobba så mycket som vi gör för att likväl leva hyggligt. Det är den förbannade överkonsumtionen som är orsaken till att vanligt folk är slavar under åttatimmarsoket. Två vuxna individer med delad ekonomi och ett par barn behöver inte 40-50 tusen i månaden för att leva hyggligt. Det handlar istället om andra orsaker till varför man lägger ner så pass stor del av sitt liv på att göra något man huvudsakligen gör för att erhålla monetär ersättning. Jag köper inte heller resonemanget att "jag älskar mitt jobb" som många kör med. Om man älskar något och sysslan är ens stora intresse så skulle man kunna utföra sysslan utan ersättning (det är nämligen den punkten som skiljer hobby från lönearbete). Hur många personer med vanliga yrken som undersköterskor, lärare, bilmekar, butikspersonal och busschaufförer skulle med handen på hjärtat kunna säga att man skulle fortsätta att arbeta kvar på sin arbetsplats gratis? Självfallet inte särskilt många. Folk jobbar för att få lön, en lön som man sen kan lägga på statusmarkörer som egen villa, ny bil, resa till Thailand, platt-TV i varje rum, den senaste smartphonen och whatnot.
Folk arbetar för att hålla uppe en fasad av att vara normala, att vara framgångsrika och att vara lyckade. Detta kräver prylar och resor som man sedan kan skryta inför vänner och bekanta med. Detta kostar stora pengar, pengar som man säljer delar av sitt liv för att komma över. Det är sinnessjukt. Det är inte bara sinnessjukt att så många medvetet hoppar i konsumtionsfällan, det är även sinnessjukt att människor som ställer sig utanför ekorrhjulet och hyser andra värden än de rent monetära betraktas som särlingar av den stora gruppen konsumtionsslavar. Det är alltså inte de sjuka som betraktas som konstiga, utan de friska. DET är skrämmande.
