Citat:
Ursprungligen postat av Styrkolonn
Henrik var på AFF möte i Stockholm.
Citat:
Henrik Arnstad tycker att politikerna i Sverige är naiva amatörer
- De befintliga partierna får banne mig skärpa sig! Vad hände med vänsterns framtidstro? Utbrister han och sjunger en bit av Internationalen: - Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Upp Till Kamp! Vi kan bygga ett bättre Sverige. Jesus Christ, se framåt, vi kan göra världen bättre.
Inte för att jag gillar Arnstads arroganta stil. Men han har en point i att vänstern, ja även nyliberalismen och ekologismen, dvs alla alternativ till SD, idag saknar energi och vinnarskalle. Slutkapitlet i hans aktuella bok heter ju ”Vi som satts att leva i besvikelsens epok”. Jag älskar kapitelrubriken, på riktigt; den och den åtföljande texten belyser hans stridsmoral. Det vill säga: han har ingen. Han tycks inse att han och hans vänsterläger förlorat den metapolitiska kampen. Han erkänner ju att socialismen och nyliberalismen aldrig erhöll någon ”folklig entusiasm”. Och ekologismen av idag saknar optimism. Luckan för framåtsyftande ideologi fylls därför av nationalismen.
Arnstad säger detta, där och på andra håll i "Älskade fascism". Förlorarkänslan, defaitismen och desperationen framskymtar mellan raderna i hela hans bok. Jag menar till exempel prologen; han börjar sin bok var då, well inte Auschwitz, där sådana här böcker annars brukar börja, utan i Sabaudia, en mönsterstad som Mussolini lät bygga i de utdikade Pontinska träsken. Det är en genuint vacker stad med trevliga caféer och annat. Staden finns än och Arnstad har varit där. Han gör sitt bästa för att svartmåla denna stad som ondskefullt fascistiskt projekt, men han misslyckas. Symboliskt talar Sabaudia emot hans skitkastande.
Detsamma gäller övriga aspekter av hans bok. Att svartmåla Svenska Frivilligkåren och Mannerheim som fascister, hur lyckat är det? Det kommer bara att lyfta in SFK och Mannerheim i debatten och göra att folk får upp ögonen för dessa landvinningar för nationalismen och försvaret mot stalinismen.
Lika ineffektivt är det när Arnstad ska försöka karaktärsmörda den europeiska högern, som den franska metapolitiska rörelsen Nouvelle Droite. Arnstad beskriver tämligen korrekt hur den vill lyfta traditionell nationell särart som värn mot massinvandring och McDonald's-kultur.
Och bokens direkta och indirekta angrepp på SD är helt meningslöst, om inte kontraproduktivt. Vet då inte Arnstad att SD ska tigas ihjäl, det är den gällande elitstrategin...? SD:s enligt opinionsundersökningarna 10% av väljarkåren skiter i om ännu en propagandist i en bok försöker utmåla SD som fascistiskt. Det där har ju eliten gapat om sedan 2008.
Arnstad skulle ha kommit med sin bok då. Då hade den kanske haft effekt. Men idag? Hans bok har en aura av 90-tal och fackeltåg mot rasism. I dagens kontext, 2013, är den bara en tendensiös bok som snarast motverkar sitt syfte. Den torde enbart göra sin vänsterpublik intresserad av Mussolini, d'Annunzio och Nouvelle Droite på riktigt.
Vänstern har ingen
fighting spirit kvar. Det enda som lockar intelligenta människor är identitarism och rimlig nationalism: att äntligen få vara den man är utan att 40 batikhäxor ska komma och karaktärsmörda en för det.