Britterna skrattar åt svensk "jämställdhet".

Nej jag menar att majoriteten av pojkar t.ex. gillar att leka med svärd och en mindre skara vill leka med dockor. Just därför är det helt korrekt att ha pojkar som leker med typiska pojkleksaker och tjejer leker med typiska tjejleksaker och spegla just denna bild i t.ex. en leksakskatalog.

Den mindre andel som gillar att leka med typiska leksaker för det andra könet får gärna göra det men man ska inte påtvinga sådant. Det är åt det hållet det börjar gå åt vilket man ser i den där leksakskatalogen.

Barn ska få vara barn och vuxna ska sluta oroa sig för att de flesta pojkar gillar bilar och de flesta tjejer gillar dockor.

Ser inte vad som är så jävla konstigt med det här, varför inte? Finner väl det där dagiset där man helt tog bort kön (eller hur det nu var) var värre.

Hur är detta manshatande?

En annan sak jag stört mig på länge är när dom alltid, ALLTID ska ha tjejer när det handlar om boxning.

Det har jag också märkt. Alltid i sportreklamer när det är någon som boxas så är det en tjej som gör det. Konstigt, då jag är rätt säker på att många gånger fler män boxas i Sverige.

Engelsmännen har ju rätt i det dom säger

Ett barn av varje kön leker med samma leksak = barn tvingas leka med vissa leksaker?
Problemet med alla sådana här debatter är folks oförmåga att se det nuvarande tillståndet i samma sken som de betraktar förändringen. Att visa upp barn som leker med leksaker kommer ju alltid innebära en uppmaning, oavsett vilket kön barnen på bilderna har.
Idag är det ju dessutom så att barn som vill leka med en leksak som traditionellt förknippas med andra könet får skämmas inför sina kompisar/sig själva för detta. Ska ju fan inte vara en jävla kamp för en flicka att få leka med gevär/en pojke att få leka med ett kök..
Uppmana inte barn att föredra någonting alls så att de får friheten att välja själva.

Va? Nej det var heller inget svar till ett inlägg, det var ett svar till att det är vad vissa människor försöker vilja tro, att vi ska vara exakt likadan oavsett kön. Förstår inte riktigt vad det är du försöker få fram dock.

Alltid när jag läser kommentarer på Flashbacktrådar som berör manligt/kvinnligt och feminism så får jag en väldig olust att umgås med andra människor eftersom jag till min karaktär är metrosexuell, det vill säga, jag är varken bil- eller sportintresserad men däremot är jag väldigt intresserad av matlagning, inredning, judendom och sång. Jag känner det som att jag är en av de så kallade femininiserade männen som alla anti-feminister helst vill avliva med giftspruta. Jag känner det som hela min personlighets heder och ära tas ifrån mig varje gång jag läser vad Anti-feminister skriver.
Jag är ingen feminist om man med feminist menar en kvoteringsentusiastisk vänsterfigur som hatar män för det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli, men man behöver inte vara feminist för att hata Anti-feminister och deras dåliga attityd

Det låg det något i.

* Vad är det specifikt med krigsdockan som gör den manlig - ur ett icke-kulturellt perspektiv, alltså. Vilka är de objektiva kriterium för manlighet som krigsdockan har i mening av inneboende kvalitet, som icke-krigsdockan saknar.

* Hur ser du på det vi vet ang. färgpreferens; att unga barn oavsett kön föredrar blå framför rosa, och att aningen äldre barn likafullt ser rosa som för tjejer och blått som något för pojkar.


Fördelen med skrift är att den lämnar spår. Såhär skrev man t ex. 1918:

Pink or Blue? Which is intended for boys and which for girls? This question comes from one of our readers this month, and the discussion may be of interest to others. There has been a great diversity of opinion on this subject, but the generally accepted rule is pink for the boy and blue for the girl. The reason is that pink being a more decided and stronger color, is more suitable for the boy; while blue, which is more delicate and dainty is prettier for the girl. In later years the shade of pink has been much improved. Perhaps if we had had the delicate flesh tints when baby layettes were first sold, the rule might have been reversed.

The nursery rhyme of "Little Boy Blue" is responsible for the thought that blue is for boys. Stationers, too, reverse the color, but as they sell only announcement cards and baby books, they can not be considered authorities.

If a customer is too fussy on this subject, suggest that she blend the two colors, an effective and pretty custom which originated on the other side, and which after all is the only way of getting the laugh on the stork.

NYTimes skriver (okänt år):

"Oh, pink for a boy and blue for a girl!" exclaims a young woman who is preparing some gifts for a newly-arrived nephew. "Of course, you know; why, if every one chose a different color, baby clothes would be all mixed; always give pink to a boy and blue to a girl." Perhaps this quaint rule springs from the realization that the boy's outlook is so much more roseate than the girl's that the pink belongs to him by right of the fitness of things, and that it is enough to make a baby girl blue to think of living a woman's life in the world.

Samt:

"There are, in the first place, six knitted shirts, made of the finest saxony; six knitted bands, and a dozen socks, assorted sizes. These are of fine, soft wool, and may be either all white or varied with pink and blue—no other colors for a little baby. The pink is usually considered the color for a boy and the blue for a girl, but mothers use their own taste in such matters."

http://query.nytimes.com/mem/archive-free/pdf?res=9D02E7D8153CE433A25757C2A9679C94669ED7CF
http://query.nytimes.com/mem/archive-free/pdf?res=9D04E6DA103BEF33A25750C2A9619C94629ED7CF

Finns tveklöst ett flertal böcker som adresserar ämnet. Men då du lär avfärda många av dessa enbart på basis av att de studerar kön som något annat än bara en biologisk produkt ser jag ingen anledning att hjälpa dig botanisera i denna litteratur. Så intresserad är jag inte. Här har du dock en populärvetenskaplig artikel skriven av bland annat professor i biologi - ni gillar ju biologer - som dels hanterar i vilken mån dessa sk ovetenskapliga studier kan sägas vara vetenskapliga, och dels berör frågan om blå/rosa ur ett biologiskt perspektiv.

http://www.huffingtonpost.com/dr-anne-fausto-sterling/ive-got-those-evidentiary-blues-and-pinks_b_1840780.html

I den står bland annat följande att läsa:

One of us (Jo Paoletti) is an expert in dress history and has argued at length that the gender division in infant and toddler fashion is fairly recent and far from universal. The pink-for-girls/blue-for-boys divide used to be just the reverse in Belgium and parts of Germany and Switzerland. And pink-blue symbolism did not spread outside Europe until after the globalization of the children's clothing market. In the United States there seems to have been no commonly accepted gender significance for infant clothing color until the middle of the 20th century. In fact, before 1920, baby clothing was almost completely gender-neutral.

[---]

It's important to think developmentally about this. Smack out of the womb, infants seem to have no color preferences at all. In fact, newborns don't really see much in the way of color. Rainbow vision develops during the same period that adults offer up differently colored worlds to boys and girls. Four-, 6-, and 9-month-old children like blue and red, but not pink. One- and 2-year-old girls and boys like stronger colors (red, not pink; strong blue, not pale blue). Still, despite this perceptual bias against pink, by the time they can talk, many European and American girls go for the pink. When you use developmental evidence, starting from before boys and girls divide up into pro- and anti-pink factions, and ending after the great color divide is in place, there is not much support for inborn differences. Something more interesting is happening: Our little children gradually absorb their surroundings until they become part of their little color-preferring bodies. Understanding how this happens requires us to start at the beginning and study the developmental process, with bodies, experience, and environment all wrapped up into one.

1) Där är nog alla överens. Alla ser dock inte nuvarande sätt som neutralt. Ur det perspektivet är det inte fråga om att göra eller inte göra, utan hur göra. Om sedan Pelle aldrig vill leka med dockor så må det väl vara. Men om Sören vill det, och nu får bekräftat att det faktiskt är okej att så göra, då är det väl bara bra? Vad har vi egentligen att förlora på att fler leksaker blir kulturellt flerkönade?

2) Jag tror inte du tänkte färdigt där - blir lätt så när man rapar upp osmält kunskap (för det du skrev kommer ju rakt ur hjernevask). Först och främst tillhör givetvis andra barn miljön, du beskriver alltså likafullt ett socialt (snarare än biologiskt) fenomen. Sedan är det ju så att även om vi köper premissen att barn lär av andra barn*, snarare än deras föräldrar, så konsumerar likafullt föräldrarna åt barnen, och inverkar således även på denna sociala process - om än mindre direkt (förenklat; barnet vill inte ha adidasbyxor för att föräldrarna har det, utan för att andra barn har det - men hade inte de andra barnens föräldrar köpt adidasbyxor skulle heller inte detta barn vilja ha dem).

* vilket vi har gott om stöd för; vi har som kuriosa också gott om stöd för att män agerar för att imponera på andra män - snarare än kvinnor - och anekdotiskt vill jag nog hävda att det även gäller omvänt, annars skulle inte tjejer klä sig så gräsligt.

Det är coolers.

Vad gör du här då? På hispan kommer du garanterat hitta många nya själsfränder som delar din skeva världsbild. Du kanske t.o.m får kuk därinne.