Drivs religiösa människor av rädsla?

Ja, med det i stort sett enda gemensama, att dom har metafysiska spekulationer eller fabulationer. Detaljerna skiljar sig avsevärd.

Beklagar det men det är dock inte fullt lika sorgligt som mina tidigare relationer

Att inte kunna diskutera andliga spörsmål med sin partner är som att tvingas att läsa tvillingböckerna när du skulle kunna förkovra dig i betydligt mer givande litteratur. En bra partner får en att växa och utmanas och att då inte beröra den andliga resan skulle motverka detta.

Det finns så många andra grunder till skillsmässa, jag tycker ingen ska behöva leva med att känna sig död inombords på grund av ett livsval.


Hur ser du på frågan att dina tidigare relationer egentligen räknas till en synd, att du egentligen inte skulle få möjligheten att skaffa dessa erfarenheter med bibeln som grund?

Jag tror vi får enas om att förbli oense i detta, jag tror att det går utmärkt att leva med en religiös tjej, även om jag själv är så långt ifrån religiös man kan bli.

Nu skiter ju jag i huruvida vuxna hopplösa fall som du själv inte kan få relationer att funka men när du menar på att man inte kan ha en neutral uppfostran för barnen utan som religiös inte kan tänka sig att uppfostra utan religiösa pekpinnar så blir jag beklämd!

Så det är jag som skall beklaga, å barnens vägnar!

Det förstår jag och det är min djupa övertygelse att om man sätter Gud först och ser sin partners behov så resulterar det i att man inte dör känslomässigt inombords. Förstår dock att det är en högst subjektiv uppfattning.

Att jag borde ha lyssnat till Bibeln redan från början och inte till denna "värld". Visst, jag har erhållit många erfarenheter av mina tidigare relationer men den främsta kunskapen som kan härledas ur dessa är att jag borde ha väntat på den "rätta".

Absolut, det får vi göra!

Vill bara tillägga att jag också tror att det kan fungera men i många fall så blir det betydligt mer ansträngande och krävande, vilket kan resultera i att både den andliga relationen och relationen kvävs.

Du är alltså inte otrogen pg av att din partner skulle bli ledsen utan för att gud skulle bli sur.
Trevligt. Väldigt empatiskt.

Jag är starkt övertygad om att de flesta måste genomleva en del snedsteg när det kommer till relationer innan man kan hitta den "rätta".

Hopplöst fall? Vilket billigt invektiv utan att ens ha en aning om hur de relationer jag tidigare haft såg ut. Det säger dock mer om dig än mig.

Vad det beträffar den religiösa barnuppfostran så kommer jag inte påtvinga våra barn en religiös tro eller fördöma deras eventuella otro. Vidare så har jag judar, katoliker i min släkt och jag kommer vara väldigt tolerant när det gäller mina barns potentiella andliga resa. Vill de söka sig till judendom, islam m.m. så kommer jag att älska dem oavsett. Detsamma om de skulle "bli homosexuella".

Det ligger nog mycket i det, innan man vet hur man själv fungerar i en relation och vad man behöver för att må bra.

Njae, jag relaterade hopplöst till din religiösa aura! Den är i mina ögon hopplös!
Btw, hur kan det säga mer om mig än om dig??


Så här skrev du, vilket jag reagerade på:

Om en partner är religiös och en är det inte så tycker du att det inverkar negativt på barnuppfostran!?
Har jag förstått det rätt då eller är det ett missförstånd?

Jag är kanske inte så empatisk. Men jag vill inte falla för frestelsen ändå, och det är inte helt lätt att stå emot alla gånger, den sexuella driften är stark. Om det gör mig till en sämre människa att jag vill undvika att vara otrogen, då får det väl göra det.

Varför då?