Drivs religiösa människor av rädsla?

Kan du scrolla?

Det kan inverka negativt men behöver inte göra det. Det kan röra allt ifrån t.ex. synen på dopet till hur man uppfostrar tonåringar. För en troende kan ett dop utgöra ett viktigt fundament medan en icke-troende kanske upplever det som att en namngivningsceremoni är det enda rätta. Val av skola, skall det vara en religiös friskola eller inte, synen på dejting, deltagande i gudstjänster...

Men..du sa ju nyss att du var för en religiös neutral uppfostran eller rättare sagt du skulle inte påtvinga en religiös uppfostran.

Inser du inte att dop, religiösa friskolor är indoktrinering i något barnet inte har en susning om!?
Är det så illa att du inte ser skillnaden?

Är det så illa att du inte kan tillgodogöra dig en allmän generalisering av förhållanden mellan troende och icke-troende. Det jag återgav var eventuella stötestenar sådana par kan stöta på.

Tycker du det är sorgligt, blir du ledsen, av att läsa vad sun ruler skriver? Gråter?

Är det ditt svar på frågan?
Du pådyvlar ditt barn fantasier och jag får vatten på min kvarn att du är hopplös!
Jag skulle hellre sett att du faktiskt svarar på frågan!

Yo!
Whatsup??

Så sakfrågan är huruvida min barnuppfostran kommer att vara och inte problem och eventuella kompromisser par med olika livsåskådningar kan tänkas stå inför?

Intressant.

Det här med vad som utgör indoktrination inom religiös uppfostran och huruvida en ateistisk uppfostran är förhållandevis neutral och var gränserna går verkar vara ett tufft moraliskt problem. Dels kan man hävda förälderns rätt att bestämma vilken sorts uppfostran ens egna barn ska få, men dels kan vissa delar anses vara moraliskt oförsvarbara.

Är det någon som skulle motsätta sig mitt påstående att ett religiöst uppfostrat barn är som ett ateistiskt ditto, fast med +1 extra egenskap (religion), vilket skulle göra att det ateistiskt uppfostrade barnet har en neutral utgångspunkt där man bara inte valt till något +1?
Eller, är det något i en ateistisk uppfostran som utgör egenskaper religiöst uppfostrade barn inte har som skulle förhindra en religiös tro och då göra en ateistisk uppfostran till en sorts indoktrinering?

Eftersom du skrev att det var fruktansvärt sorgligt, så verkade det som att du blev jätteledsen.

Eftersom jag själv är en udda person med många udda idéer, upplevde jag detta dilemma när barnen var små. Jag försökte lösa det genom att kräva 'funktionell disciplin' av dom inom vardagen, d.v.s. att jag och barnens mor slutgiltigt bestämde det praktiska, men samtidig uppmuntrade jag dom till att kritisera och ifrågasätta så mycket dom bara orkade.

Givetvis med ökat personlig praktisk frihet efterhand som dom växte till.

Det är en väldigt mångfacetterad och problematisk frågeställning. Den idealiska föräldern bidrar till att ge sitt barn de instrument hen behöver för att besitta ett kritiskt och rationellt förhållningssätt till sin omgivning. Det är dock en utopi då föräldrar oavsett eventuell religiös läggning i många fall påverkar sitt barns synsätt på t.ex. etnicitet, politik, genus och kanske mer harmlösa saker som idrott.

Är en religiös indoktrinering per se mer av ondo än en politisk? I en materialistisk värld torde en politisk indoktrinering kunna ha betydande praktiska implikationer.