Citat:
Ursprungligen postat av kmrdz
Jag förnekar inte att precisionsvapen har kommit för att stanna. Däremot ifrågasätter jag utbredningen av dem på det moderna stridsfältet.
Jag anser att användningsområdena för dessa vapen är begränsade avseende målets rörlighet och värde. Vapnen är dyra och kan inte effektivt nyttjas för markunderstöd. Däremot kan de användas för att slå ut fasta installationer som jag inte tycker att vi bör ha överhuvudtaget i möjligaste mån.
Gamla sanningar stämmer fortfarande i mycket stor utsträckning. Att se målet är fortfarande en förutsättning för den största delen av moderna attackföretag. De stora skillnaderna är vapnens förmåga att träffa rätt mål samt att det inte längre krävs att just piloten ser målet, det räcker att en JTAC ser målet, alternativt korrekta koordinater.
Problemet med det resonemanget är att det mycket väkl kan visa sig felaktigt. Visst behöver man ofta se mål fortfarande. Emellertid är det en uttalad inriktning i Ryssland att anskaffa precisionsvapen i stor mängd med olika sorters navigeringsprinciper och målsökare. Markunderstöd är långtifrån de enda områdena vid militära insatser. Fasta mål finns och kommer alltid att finnas om än kan man försöka begränsa de fasta målen. Broar, riksdagshus, hamnar, järnvägsstationer etc etc kommer alltid att finnas som fasta installationer, vilket har varit en av de viktigaste sätten som exempelvis Irak 1991 och flera konflikter, sedan dess, har avgjorts. Utvecklingen har gått framåt sedan 1980-talet. Kopplat mot det vore det trist om Sverige gör samma misstag som i flera fall under det kalla kriget dvs anpassar hotet efter sin förmåga och inte förmågan efter hotet.
Citat:
Min invändning mot ditt resonemang är att vi genom att investera i småmålsförmåga i luftvärnet kommer tvingas göra avkall på kvantitet, då system med fullt tillfredsställande småmålsförmåga är dyra. Det tror jag skadar luftförsvaret som helhet och det är inte realistiskt med Sveriges ekonomiska ramar.
Istället bör vi satsa på gott skydd mot mer konventionella attackföretag, vilket än idag bedrivs i huvudsak av bomber (idag styrda, igår ostyrda). Fällavstånden på dessa är såpass korta att moderna medelräckviddssystem kan påverka lastbäraren innan denne fäller sin last. Med en räckvidd på 7-10 mil får vi tillräckliga möjligheter att bekämpa vapenbäraren i tillräckligt många fall för att nå avsedd verkan.
Jag vill främst trycka på behovet av flermålsförmåga, inte småmålsförmåga. Vi behöver ha en stor kapacitet att hantera flertalet mål för att undvika målmättnad. Det är det viktigaste.
Du har fel när det gäller vad för sorts vapen som vi i Sverige behöver förhålla oss till. Tittar men på USAs arsenaler är bomber övervägande eftersom de dels utkämpar kolonialpolisiära insatser och dels har en doktrin som innebär att snabbt få luftheravälde och därefter bomba sig fram i konflikter. I Sverige är det inte speciellt fruktbart att dimensionera något mot USAs vapensystem. Vi behöver dimensionera mot ryska vapensystem, som till stor del bestär av robotar med hög precision, olika målsökare, räckvidder på upp till 60 mil (för flygburna markrobotar). Jag tror tyvärr inte att 7-10 mil räcker MEN det behöver förmodligen inte vara enromt mycket längre räckvidd för att kunna vara tillräckligt effektivt. Den tekniska utvecklingen har gått framåt och vill man inte eller anser sig inte behöva anpassa sig kommer bara en motståndare ha lättare att anpassa sin angreppsmetod.
Det kan låta som om jag inte håller med dig men det gör jag till viss del eftersom ett fungerande LV-system behöver vara flexibelt och uthålligt, vilket ju inte få kvalificerade robotar är. Desstom anser jag att LVakan borde vara av grövre typ för att just som du anser kunna genomföra uthålligt LV-skydd. Ungefär 57 mm på dumper/lastbil. Jag är medveten om problemen kopplat mot pengar. Emellertid tror jag att hotet bör dimensionera åtgärderna och inte tvärt om, där det förstnämnda alltså har hänt vid flera tillfällen förr i Sverige. Det handlar lite om att inse sanningen och att lyfta uppden på bordet.