Året efter: Egodöd, reinkarnation och ett uppvaknande. (Lång läsning)

Denna texten har jag valt att skriva därför att jag gärna vill dela med mig vad en psykadelisk erfarenhet kan bringa en. Vad det har bringat mig. Hur och var jag står i mitt liv efter att ha upplevt någonting alldeles gudomligt. Jag valde att lägga det i denna forumsdelen dels för att det kan vara intressant för människor som delar gemensamt intresse inom denna kategorin samt att jag tror det kan ge en annan tolkningsmöjlighet och perspektiv på sådana här rus.


------------------------


Ruset

Ingen hade med ord kunnat börja förklara den drastiska svängen mitt liv skulle ta efter min första psykadeliska erfarenhet. Det skulle bli en erfarenhet som skulle sätta den första av många milstolpar i mitt liv där den enda utmanaren på den nya stigen av uppenbarelse skulle vara jag själv.
Jag, som i mitt subjektiva ego. Det som ger vår egen inre röst sina attribut. Det som gör att vi urskiljer oss från andra. Det som kan ge oss den illusoriska separationskänslan från vår omgivning och skapa ”mig”. Det är en varg som måste göras tam. Det är vår egen fiende i vårt vardagliga, jordliga liv. Det är skuggan utav oss själva, som mer än ofta bringar oss lidande än upplösning. När dess källa och ursprung har preciserats så ställs vi framför den. Vi konfronterar den. Våra verktyg i denna kamp kan vara kärlek eller rädsla. Jag valde det verktyget som ligger närmst min innersta natur där renhet är min egen organisms, själs och varelses konungarikes spegelbild. Jag valde kärlek.

Likvideringsprocessen utav mig själv presenterades för mig i form av en resa. En resa som kan ha fler nedfall och hinder än Mount Everest. Men som med vilken annan resa som helst så förstod jag att det är viktigare att färdas väl än att anlända. Jag kunde för första gången i mitt liv bege mig in i mitt sinnes mest djupaste djungler och se mig omkring. Observera och känna efter varför mitt nuvarande jag är som det är. Tankar, information och känslor som flödar genom mig kunde jag greppa tag om som en konservburk och välja att antingen skrota eller putsa, beroende på om de var givande och/eller gick hand i hand med mitt verktyg för navigering; kärlek. Operativsystemet för navigering, så att säga, fick sig en rejäl uppdatering. Att resa in i sin egen kärna där rädsla skulle vara det enda som skulle få en att sjunka i kvicksanden som rädslan i sig själv producerar, gav mig ganska snabbt styrka. Vi inser sannerligen inte hur starka vi är förrän att vara starka är vårt enda alternativ som vi har kvar att nyttja.
Jag uppmärksammade hur nyfiken jag var. Kreativitetens underbara högra hand, nyfikenheten, skapade fantastiska vägar för mitt medvetande att vandra på in i denna resa av mig själv. Jag separerade mig själv från mig själv. Mitt ego kopplades loss som en legokloss från mitt sätt att vara, tänka och resonera på denna resa. Det var en bromsande del om jag skulle kunna ge utlopp för mitt medvetande, som var min farkost på denna resa.
För att färdas väl så behövde jag inte mitt ego. Inte nu och heller inte någon annan gång i mitt liv om jag nu ska se mitt liv som en resa, vilket enligt mig själv, är en väldigt frigörande definition på vår tid här på jorden. En resa. Mitt liv är en resa. En väldigt magisk och givande sådan om jag kan ha självdisciplinen till att ha en enda fast princip. Den principen lyder följande: Om ditt liv är en resa och ditt medvetande är farkosten så se till att ha en väldigt snäv ventil där endast kärlek kommer genom som drivmedlet till din farkost och ventilen i sig… är ditt hjärta.


Om jag kan dirigera min fokus på att i varje ögonblicksmoment främja de positiva egenskaperna av mitt sinne för att kunna tolka min tid på denna resa så kommer hinder och nedfall endast vara hinder och nedfall därför att jag självmant definierar dem som det. Att slå i botten kan istället ses ifrån ett perspektiv där ditt enda nästa kliv du tar är uppåt. En framgångsrik navigeringsmetod genom ett landskap som inte alltid vid första anblicken måste vara vad det ser ut att vara. Ändra antingen ditt perspektiv på det som är fel eller ändra det som är fel i ditt perspektiv. Kontemplera över det som är nytt eller förbryllande för dig. Beskåda dess sanna natur utan att självmant lägga etiketter därför att du(=ego) ska kunna förstå dig på det.
Konstnären Paul Klee sa en gång: ”Det är inte formerna i konsten vi påverkas av, utan de geometriska figurerna under formerna.” vilket rätt tydligt illustrerar just vår förmåga att dra slutsatser på tok för tidigt och att döma en bok efter dess omslag. Det handlar inte om att förstå utan snarare att förstå varför du tror du förstår.

Nikola Tesla har en gång uttryckt en väldigt klargörande metod för tolkning av det universella flödet av information som allting består av: ”If you want to find the secrets of the universe, think in terms of energy, frequency and vibration.”

Att för första gången i vuxen ålder känna kärlekens vibration, se kärlekens energi, bli ett med dess frekvens och kunna kontemplera över hur den får min tid här på jorden, här och nu i detta kosmos, i detta tid- och rum kontinuumet som gör upp min egen existentiella självmedvetenhet att vara en tillvaro fullständigt fri från girighet, vrede, högmod, oro, ego, avundsjuka, svartsjuka, rädsla, hat, förbittring, lögner, illusioner, förnekelse… skapade en inre frid, som ord egentligen med väldigt liten möjlighet kan beskriva. Det är en period där din själ kan vandra in i det djupaste mörkret och ändå kunna känna ljusets närvaro. Mörkret är trots allt inget annat än ljusets frånvaro och om ifall mitt medvetande kring detta kan riktas till det som får ovanstående känslotillstånd att vara det mörka så väljer jag att fokusera kring deras möjlighet att väcka det goda inom mig, som blir min lykta i denna dunkla närvaro: Medkänsla, glädje, altruism, kärlek, visdom, tacksamhet, klarhet, fredlighet, givmildhet, ödmjukhet, vänlighet. Detta kan nog ha varit den viktigaste hållplatsen på denna resa. Det var en hållplats där medel för verbal kommunikation endast hade rubbat dess balans. Det var ett tillstånd av fullständig acceptans för allting som existerar, för allting som andas samt min navigeringsmetod. Jag förstod att jag hittills hade handlat rätt. Mina inre demoner hade renats, fått vingar och deras burar öppnats. Jag tittade på dem medans de flög iväg och turbulensen som deras vingar skapade smekte sublimt runt om mitt hjärta.
Rumi, en känd persisk poet, skrev en gång: ”Out beyond ideas of wrongdoing and rightdoing, there is a field. I'll meet you there. When the soul lies down in that grass, the world is too full to talk about. Ideas, language, even the phrase 'each other' doesn't make sense anymore.”
Samtidigt som han inte kan förklara det, förutom att tydliggöra att det inte går eller inte är menat att förklaras, så är det hållplatsen där min själ befann sig. Mitt jag, omfamnat och beståendes av ren kärlek, vilade på en plats där den en dag kanske skulle återvända och där all renhet som finns i oss människor härstammar ifrån.
Med denna typen av stillhet som hade lagt sig över mig så kunde jag iaktta den fysiska världen som min kropp befann sig på och känna en universell förbindelse till allting som fanns inom mitt periferi. Att från botten av mitt hjärta känna ett lugn och en övergripande acceptans för min existentiella tillvaro för allt som har skett fram till denna centrala tidpunkt av alla händelser, aktiverade mina tårkanaler och gav upphov till en fysisk manifestation för glädje och kärlek. Att faktiskt inse vår innersta kosmiska härkomst, vår förbindelse till naturen och efter att ha granskat ens egna karmatiska hallucinationer så konstruerades förhållandena för en typ av reinkarnation i form av ett uppvaknande. Förmågan att kunna vara medveten om alla abstrakta beståndsdelar som gör upp min egen subjektivitet här på jorden fick mig att helhjärtat förstå att de felstegen man hade tagit på sin resa hitintills kunde korrigeras om man valde att svälja den största synden som ens ego kan producera; högmod.

Kärlek skulle hädanefter vara min gud. Kärlek skulle hädanefter vara mina handlingars vitalaste förankring. Kärlek skulle visa mig ljuset här i livet och vara mitt medvetandes navigering genom det jordliga livet som jag besitter. Allting som kunde stärka och främja den sanna kärlekens oskyldiga och altruistiska natur skulle bli ett levnadssätt mycket värt att leva för. Sanning och medkänsla skulle vara mina medel för all typ av kommunikation. Visdom skulle vara kärlekens stöd i den ständiga kampen mot vargen som måste hållas tam. Mitt ego hade burats in och skulle noggrant iakttas via meditering och djup kontemplering. Jag förstod att kärlek var det vackraste som mitt egna väsen kunde generera. Jag skulle främja det. Jag skulle vårda det och inte låta världsliga illusioner ändra mitt sätt att resonera därför att man kanske skulle befinna sig på en väg som kanske skulle ha få resenärer. Mitt allra högsta jag hade skapats från kärlek och det skulle leva och lämna sin manifesterade tid här på jorden under likaså kärleksfulla förhållanden. Jag var en levande manifestation av kärlek och jag insåg hur värt det är att leva sitt liv efter dess simpla regler.

Lite efteråt, när ruset sakta började avta så befann jag mig i ett stadie där jag inte valde att yttra mig verbalt såvida det inte fanns ett givande syfte för dem som närvarade där samma kväll. Afterglowen, if you may, var en period av tystnad. Både utvändigt och invändigt. Mina tankar var tystade. Mina ögon var vidöppna. Under ett tillfälle som skulle sätta grunden för mycket av det som jag skulle komma till att värdera idag så uppmärksammade jag ordet ”Buddha.”
Mitt vidöppna medvetande ifrågasatte omedelbart vart detta kom ifrån eftersom det inte var någon annan i rummet som yttrade det verbalt. Jag satt ner tyst och avvaktade. Strax därpå hörde jag det igen. ”Buddha” och därefter en gång till; ”Buddha.”
Jag skulle komma ihåg just det ögonblicket därför att jag inte riktigt visste vad det betydde. Det enda jag hade hade lärt mig var att det var någon inom Buddhismen. Var han en gud.. eller? Vem var han, egentligen? Jag hade faktiskt ingen som helst aning och kunde inte sätta någon definition på vad uttrycket betydde överhuvudtaget.
Några dagar därpå så kollar jag in på det lite närmare. Buddha åsyftas ofta till Siddharta Gautama, som anses vara grundaren till Buddhismen. Just ordet Buddha hade inom Buddhismen även en till definition: ”Den upplyste” eller ”Den som har uppvaknat”. Det kändes som om att ännu en pusselbit föll på plats.


Livet med ett par nya ögon


Den här händelsen förblev som en orubblig erfarenhet inom mig. Det var som om att ett frö hade grott inom mig och börjat sprida sina rötter inom mig. Några dagar efter det började jag betrakta livet som en alldeles fantastisk och dynamisk resa där jag nu skulle behöva rikta min fokus och mina tankar på ett litet mer delikat sätt. Jag var fast besluten att verkligen försöka granska och känna efter saker och ting med hjärtat och följa min intuition.
Jag började meditera oftare och kände hur en inre frid fanns inom mig. Jag förstod hur den alltid hade funnits inom mig fast jag hade aldrig uppmärksammat den förrän nu. Innan dess hade det funnits för mycket i vägen. Envishet, trångsynthet, rastlöshet, materialism, ego, undermedveten rädsla för förändring och rubbning av min trygga världsbild.

Att rikta min koncentration inåt och höra efter för att se vilka kugghjul som styrde hela urverket gjorde ganska snabbt efter min psykadeliska erfarenhet att jag inte brydde mig om saker och ting som jag i vanliga fall brukade göra. Min Iphone, märkeskläder, nyheter, media, tv, tidningar, energidrycker, oro över räkningar eller om jag skulle ha råd att fika ute med kompisar. Framtiden slutade jag oroa mig över helt och hållet. Det förflutna fanns inte längre.
Att oroa sig är att använda sin kreativa förmåga till att skapa någonting som man inte vill ha.
Jag började läsa böcker som berörde ämnen som kunde utveckla min erfarenhet till nästa nivå av förståelse. I början och än idag är det svårt men jag har utvecklat tålamod för det mesta här i livet. Shamanism, kvantfysik, parapsykologi, österländsk filosofi, buddhism, taoism, energetisk medicin och ämnen som berör allting som har att göra med energi och kärlek. Jag förstod att vi ända ner till cellnivå är kapabla till att väcka liknande typ av rus utan att nödvändigtvis behöva använda oss utav psykadeliska substanser som en trigger. Allt som behövs är självdisciplin för att utveckla sin koncentrationsförmåga.

Jag började detoxa min kropp från allt skit som jag hade konsumerat. Jag främjade min hälsa mer än någonting annat. Jag hade för första gången i mitt liv en vardaglig, fullständig och medveten bild av vad som försiggick i mitt liv. Vilka tankar det var som orsakade vad, var de kom ifrån och att vi sannerligen blir vad vi tänker. Jag kände att lycka förföljde mig som min egen skugga när jag tänkte klart och agerade kärleksfullt mot mina medmänniskor. Jag började tydligt uppmärksamma hur kärleken även gjorde min nyktra existentiella tillvaro till någonting alldeles fridfullt. Någonting som är så mycket mäktigare och starkare än att sätta sig och köra den fetaste Ferrari som fanns på marknaden. All form av materialism såg jag numera som en illusorisk framställning som uppstår av vårt behov att söka efter lycka. Den kändes ihålig. Den kändes temporär, falsk. Den var inte äkta. Det som var äkta var detta ögonblicket, alltid.
Hur mycket vi än väljer att ibland försöka individualisera vårt medvetande, vår allra mest innersta subjektivitet så började jag istället se på världen med ett par ögon som såg förbindelse istället för separation. Generositet framför girighet. Kärlek framför hat. Skratt framför bitterhet. Intelligens framför kunskap men kunskap framför ignorans. Tålamod framför irritation. Medkänsla.
Min kärlek som jag skulle utsöndra till min omgivning skulle vara altruistisk. Den skulle vara villkorslös. Den skulle delas med till vem och vad som helst.
Glashuset som jag tidigare levde i hade krossats och nu befann man sig inte längre i en låda. Jag var fri att utforska precis allting som detta livet kunde ha att erbjuda mig om jag öppnade mina ögon för det. Jag var fri. Fri från rädsla.
Fri från att lägga etiketter på saker, fenomen, händelser. Allting är som det är. Jag är här, nu. Det finns inga behov för komplicerade filosofier eller fina tempel. Mitt hjärta är mitt tempel och min religion är godhet.

Sakta men säkert så började jag avgå från att omfamna det som den moderna västerländska människan uppskattar i sitt industrisamhälle. Den västerländska kulturen gav mig inte längre någonting som kunde främja min självutveckling så den österländska filosofin, särskilt Buddhismen, blev en bra vägledare. Jag hade nått en nivå av öppensinnighet som hade en starkare förankring i kvantfysiken, buddhismen, arkaiska kulturer och shamanism. Den västerländska kulturen hade fortfarande inte förstått hur man ska älska sin broder som om att han vore dig själv. Den var och förblir än idag på ett väldigt självdestruktivt spår som styrs av överflöd och girighet.

Slutsats:
Min första psykadeliska erfarenhet expanderade mitt medvetande och kunde mycket väl påpeka mer subtilare nivåer av information. Jag renades från det mer eller mindre indoktrinerade sättet att leva på och ser idag på livet som någonting alldeles fantastiskt, även när vissa dagar inte är de bästa. Men jag har förstått att allting har en motsats och de dåliga dagarna får mig egentligen att förstå och vara medveten om de bättre dagarna. Min perspektivförmåga är numera väldigt flexibel och jag kan lösa de flesta tvister som presenterar sig i mitt liv. Jag uppskattar det lilla minsta här i livet, från att brygga te till att hjälpa en gammal tant över gatan. Kärleken har verkligen öppnat mina ögon för hur underbart vårt jordliga liv kan vara. Idag driver jag även en snabbväxande sida på facebook som finns för att sprida positivitet och uppmuntra människor till att utföra goda, villkorslösa och kärleksfulla gärningar mot sina medmänniskor. Att kanske ge en gnutta hopp för de människor som anser att vår värld är bortom räddning. Den har sin grund i mänsklig godhet. Det motiverar mig något så extremt att veta att jag har en möjlighet att nå ut till många människor och det får min själ att le när människor tackar mig personligen därför att mitt perspektiv på en viss sak har hjälpt dem i svåra situationer i livet.
Jag ska även vara med och publiceras i en bok tillsammans med en grupp författare som har likartade tankar kring det ljusa och underbara här i livet. Drömmare. Poeter. Filosofer. Medvetna människor som ger en inbjudan till att se på livet på ett mer givande sätt. De är underbara människor som har så mycket att ge och jag är mer än lycklig över att ha fått en chans att vara med dem i detta arbete.
En ego-död behöver inte vara någonting dåligt. Det är en chans att uppdatera sitt operativsystem som vi använder oss utav för att tolka våra erfarenheter här på jorden. Jag önskar allihop en riktigt god fortsättning och om ifall jag kan bidra till att hjälpa någon som på något sätt har haft trubbel att hantera en ego-död eller vill dela med sig någon intressant litteratur eller få några tips från mig på någon intressant sådan så är det bara att höra av sig. Livet är underbart och ska inte kastas iväg som en halvsmält isglass.
”Be the change you want to see in the world.” -Gandhi

Vad har du tagit Gandhi?

Glömde givetvis inkludera det. Cubensis svampar

Grattis!

Mycket intressant! Tackar för detta!

Tackar för läsning
Du funderar inte på att beskriva typ dos , miljö , vad du såg osv?

Riktigt bra skrivet, välformulerat och du verkar ha haft en oerhört god upplevelse. Ser fram emot framtida rapporter - om det nu kommer att komma några. Det som saknades var lite mer om hur och var du tog den, miljö, osv.

4/5g Cubensis!

Denna tripprapport var verkligen ingen annan lik. De flesta skriver om vad de ser, gör och känner, men glömmer ofta bort det viktigaste; tankarna. Det lyckades du dock fantastiskt med. Det du skulle kunna förbättre skulle vara att få texten mer fängslande, men i stora drag var rapporten riktigt bra. 5/5

Nu en personlig fråga:

Av vad jag förstod så såg du nuförtiden ingen mening i att ta psykedeliska då du kan uppnå bättre resultat genom meditation?

Jag står här i en ståndpunkt just nu. Att trippa, eller att icke trippa, det är frågan. Jag mediterar regelbundet och har lyckats nå ett inre lugn samt iprincip konstant medvetande. Ett fåtal insikter har jag även fått, men inget av vad jag tror kan liknas en LSD tripp. Dessutom har jag planer att åka på Vipassana någon gång i framtiden.

Enligt många buddhister och andra spirituella ska man hålla sig borta från droger. Det i kontrast mot ur-stams schamaner som glatt instruerar en genom en DMT tripp. Vad skulle du ge för tips för mig och andra i min situation? Trippa eller icke trippa?

Min meditering kan ännu inte uppnå samma nivåer av medvetande men jag strävar definitivt åt att kunna förhöja min självmedvetenhet till en sådan grad där psykadeliska substanser inte är nödvändiga. Jag märker successivt att desto mer jag mediterar så får jag erfara vibrationer liknande dem på psykadeliska rus. Det är dock inte på den nivån där det kan mätas med berusning av plantor och andra psykadeliska substanser.

Jag tror och känner att med tillräckligt mycket träning, disciplin och engagemang så kan jag via meditering, rätt diet, yoga och en mer avskiljning från samhället, uppnå en mer permanent möjlighet att vandra in i andra världar och att ha en överlag bredare multidimensionell uppfattning. Det är just därför shamanism och buddhism tilltalar mig personligen. Det är två levnadsstilar som kan uppnå likartade resultat. Buddhismen är i mina ögon ren visdom, någonting som gynnar en ofantligt vid dina resor (trippande) och inte trippande (vardagslivet.)

"The key to growth is the introduction of higher dimensions of consciousness into our awareness."
-Lao Tzu

Shamaner använder ju sig utav flera metoder för att vandra in i andra världar. Trummor, särskilda andningsövningar, sång, dans men även plantor som svamp och ayahuasca. Det är nog definitivt den mest givande metoden som shamaner använder sig utav för att utföra sina resor då de för med sig starka visualiseringar. Nyckeln i allting är dock dina avsikter. De ska vara rena... kärleksfulla. Intuitionsbaserade, inte skapade av dina tankar. För mig har det blivit en variering i hur jag, som det väsen jag faktiskt är, väljer att vara och existera. Mycket har åkt ut genom rutan och det mesta har jag insett har varit någonting som jag själv har förorsakat genom hur jag har levt mitt liv fram tills nu.

Mitt tips är att du känner efter, helt enkelt. Den vägen man går för att uppnå en naturlig återförening med naturen utan att helt och hållet använda sig utav substanser är för de flesta svårt då det tar mycket längre tid samt att vi befinner oss i ett "teknokratiskt" kulturellt samhälle som har väldigt liten acceptans för sådant här men därför är belöningen så mycket mäktigare. Att ha en passiv liggandes förmåga att kunna vandra in i andra världar och på sådana här resor, i healing och reningssyften utan att vara beroende utav någonting. Visst kan du trippa, det har jag gjort, men jag har personligen satt en väldigt strikt gräns för hur ofta jag tar sådana här substanser. Jag tar istället med mig de erfarenheterna jag har och känner inget behov av att ständigt ta substanser för att uppnå högre medvetandesstadier. Trippa om du vill, men gör så med vishet.

Sen så kan jag rekommendera dessa böckerna om du övervägar på att go the natural way och kanske få en liten mer insikt i ämnet innan du bara rusar in i nästa tripp med en oklar avsikt:

The Psychedelic Experience: A Manual Based on the Tibetan Book of the Dead (Citadel Underground)

The Archaic Revival: Speculations on Psychedelic Mushrooms, the Amazon, Virtual Reality, UFOs, Evolution, Shamanism, the Rebirth of the Goddess, and the End of History

Food of the Gods: The Search for the Original Tree of Knowledge A Radical History of Plants, Drugs, and Human Evolution

Nyckeln i det hela är att inte ha bråttom, det har iallafall jag förstått. En inner, permanent utveckling sker inte över en natt, en vecka, en månad eller ett år. Du är biologiskt begränsad till din organisms stadiga utveckling. Dvs att vissa dörrar går inte att öppna förrän man når en viss ålder heller. Det får ta 10, 20 och om så 30 år. Vipassana kan jag definitivt rekommendera dig, det är någonting jag ska försöka närvara på nästa år också


Gällande påpekandet utav att vissa detaljer som miljö och att omgivning inte beskrevs så finns den ursprungliga rapporten att läsa HÄR: Cubensis svampar på nyår.. Vilken vacker resa!
Detta är den ursprungliga rusrapporten. Denna här tråden är mer eller mindre en fördjupning på den upplevelsen samt de andra gångerna jag har tagit psykadeliska substanser när jag nu i efterhand har mediterat, kontemplerat, tolkat och grävt in mig mer helhjärtat i ämnet. Det har blivit en livsstil och min personliga utveckling sedan dess har gynnat mig något så extremt mycket här i livet.

Här nedan har ni mina två andra rusrapporter


Livets sfär och den skrattande buddhan: The cosmic mind (cubensis)

Cubensis: Universums flöde av enighet
Svara på ämne


Som du ser så har jag trippat själv sedan första gången men jag har sjuk respekt för sådana här erfarenheter då det faktiskt kan gå snett om man inte har förmågan att kontrollera ruset. Nästa steg för mig är att ta det helt själv, i fullständig tystnad och mörker och en djup meditation.

Följ ditt hjärta, var vis och ha tålamod. Skriv gärna i PM om du vill prata mer

Tack för alla andra svar!

Vill bara tacka för texten, den fängslade mig totalt

Jag har en fråga bara:

Har uppvakningen gett dig några insikter om vad som håller på att hända i världen, för jag känner verkligen på mig att något är på gång, svårt att beskriva hur det känns, men det känns.

Jag personligen hoppas på ett globalt uppvaknande, att vi snart kan få leva i harmoni med naturen, och förstå kärlekens kraft.

- Med vänlig hälsning WallWriter.

Kändes en aningen upprepande stundvis om jag ska kommentera på texten i sig, men överlag vackert skrivet, motiverande och engagerande läsning. Ser fram mot den dag då jag själv kommit tillbaka från total upplösning, men jag är rädd för att steget... Det får mogna med tiden antar jag, men någon gång ska det fan göras!

5/5