Livets sfär och den skrattande buddhan: The cosmic mind (cubensis)

Att man ännu en gång skulle vandra in i svampens värld för att komma ut ren på andra sidan, visste jag skulle vara (ännu) ett historiskt ögonblick i mitt liv. Universella frekvenser, avsaknaden utav sig själv, världsliga objekt och deras sanna natur, klarsynthet, eufori, nirvana, lidande(från buddhismen), lidandets upplösning är bara några utav dem företeelserna som mitt medvetande skulle vandra genom på denna underbara kväll.

Ålder: 22
Kön: Man
Tidigare erfarenheter: Alkohol, Cannabis & Cubensis svampar
Dos: 4g (torkat)
Rustid: 7-8h

Ända sedan min första svamptripp (rusrapport finns att läsa här) så har jag fått mycket andlig inspiration och utveckling på många sätt och vis samt att buddhismen onekligen har introducerats i mitt liv. Ett sorts kall kom därifrån och jag kände mig definitivt i ett upplyst, berikat och klarsynt sinnestillstånd efter den första svamptrippen och förstod att det bara var en av de så många andra händelserna längsmed vägen som har lett till att den buddhistiska filosofin har kommit till att fungera som en handbok i tolkningen utav mitt vardagliga liv.


Vi var fyra stycken. Jag, A, B & C. Miljön är en lägenhet med rätt så mycket fönster, en balkong och vardagsrummet, där vi befann oss som mest, var täckt utav massa kuddar. Skönt!

Precis efter konsumering så höll jag kvar mig i ett avslappnat tillstånd med ett koncentrerat medvetande. Att meditera mig in i svampens upplysande paradis är för mig en fullständigt perfekt metod att bibehålla mitt lugn för det som ska ske. Behärskad och kontrollerad andning. Jag hade tidigare inte tagit så här stor dos och var oerfaren inom hanteringen av nedbrytningsfasen men jag fann så ändå ingen anledning att behöva oroa mig över det. Nuet härskade i mitt medvetande. Fortfarande avslappnad och det var vi allihopa. Vi körde igång min ambienta/psykadeliska (och för övrigt perfekta svampmusiken) spellista och på tv:n visades det en EM match.

Ungefär en timme efter så tänder vi en joint som fungerar som en katalysator och förstärker de kemiska reaktionerna i ens kropp, som just nu svettades och började sakta men säkert hamna i svampens stadiga grepp. Att fullständigt ge in för svampen, att underkasta sig den, att överlämna sig själv helt och hållet i dess makt är egentligen bara den första fasen av vad jag, i sann buddhistisk visdom, tycker om att kalla för avsaknaden av självet.

Ens ego och illusionära uppskattning för materialistiska objekt bryts ner desto mer psilocybinet sakta men säkert formas till den kemiska nyckeln, som vid rätt omständigheter och villkor (=bibehåll ditt lugn och låt inte ego-lekar ta över. Att sitta och försöka rationalisera den nuvarande verkligheten utifrån de kulturellt förankrade ståndpunkterna som ens ego och stolthet är direkt neurologiskt kopplade till, fungerar inte längre. Man befinner sig egentligen i en transcendens och här är det viktigt för mig att inte falla i fällor som ens ego vill sätta för mig i form av rädsla, motstånd, vilseledande företeelser och andra sinneslekar som bara kan förhindra mig i avsaknaden utav självet. Var öppen. Var medveten. Det känns som om att jag bryter genom det "fysiska filtret". Det som börjar ske är en utvidgning utav mitt medvetande.) öppnar dörrar till alla dina sinnens djupaste djungler.

Jag låg nu på madrassen som vi hade lagt ut på golvet i vardagsrummet och kände hur jag började må lite illa. Det tog mig en liten stund (10-15min) tills jag tog mig förbi det och här var det rätt så tyst. Inga diskussioner, ännu. Alla började nu känna hur hela ens kropp egentligen faller genom ett vad som enklast kan beskrivas som ett filter eller ett lager. Transcendensen till andra universella frekvenser och en multidimensionell sinnesuppfattning utöver det vanliga. Den som kunde släppa sig fri från allt form av lidande skulle sannerligen kunna uppfatta en mycket mer ödmjukare, spirituell och upplysande kosmisk vägledning. Illamåendet började släppa och den ambienta musiken hördes ljuvligt i bakgrunden och alla började egentligen känna av svampen rätt så stabilt. A gick och la sig i mitt rum. Jag låg bredvid B på golvet och C låg på soffan bakom oss som jag och B var lutade mot.


Här försvinner all form av världslig tidsreferens. Vad jag tycker om att säga här är att man börjar vibrera på en annan frekvens. Man blir mottagligare, som en radiomottagare, för mycket mer subtilare frekvenser. Information kommer till en från alla håll och kanter. Man hör, ser, känner, smakar eller enklare sagt, uppfattar allting, så mycket mer. Ens medvetande har nu expanderat till den nivån där den fjärde dimensionen, tiden, känns som "under" oss.
Precis som jag i vanliga fall är medveten om den tredimensionella världen jag befinner mig i, så är jag nu likaså objektivt medveten om tiden. Tid är nu bara en variabel som markerar ett händelseförlopp på det stora kosmiska rutnätet, som vi alla ständigt befinner oss i. En klarsynthet på så sätt att jag vet vilket tid och rum kontinuum jag befinner mig i och kan däri börja uppfatta och meditera över världsliga objekt inom mitt perceptuella synfält och hur en uppfattning om deras sanna natur kan frigöra mig från lidande och försätta mig i en mycket mer sublim, ren och öppen existentiell tillvaro.
Ett förhöjt medvetandesstadie, definitivt.

Tid...? Hur länge har det funnits.. och varför?
"Do not dwell in the past, do not dream of the future, concentrate the mind on the present moment."
-Buddha


Jag(min uppmärksamhet) föll för B:s händer när han låg på rygg bredvid mig och hur de hade blivit tvådimensionella och impregnerade i hans tröja, medans han rör dem i en smekande gest fram och tillbaka på sin bröstkorg. Han uppmärksammade hur jag började stirra mig lite blint på det, för att jag tyckte sannerligen att det såg bisarrt ut. Jag svängde dock inte av från den mentala fokusen helt och hållet utan jag lät hela den företeelsen kittla mig lite på medvetandet. Det fick inte SÅ stor uppmärksamhet. Andra saker började bli viktiga för mig. Att förhöja min fokus. Att bli ännu mer medveten.

En analogi som jag använde mig utav för att beskriva just "consciouss expansion" / förhöjd medvetenhet enklast var genom att förklara precis som en ballong utvidgar sig och expanderar när du blåser luft in i den, så expanderas ditt medvetande desto mer fokus du applicerar.
Psilocybinet fungerar även som den kemiska nyckeln som kan göra hela denna upplevelsen möjlig. Den går att uppnå på andra sätt, genom t.ex. djup yoga eller meditation med ett orubbligt lugn och metodisk visdom men psykedeliska substanser är definitivt också en triggande faktor.

Nästa stora selektiva minne jag har är att jag bytar musik genom att sätta på en skiva med klassisk musik som används för meditering. De kristallklara tonerna i klassisk musik gav mig ett litet snäpp förhöjd fokus och jag började nu slå genom till nya stadier av förhöjt medvetande. B & C var också klarvakna och det hade hunnit bli lite ljust ute. Vi rör oss ut mot balkongen där A också befann sig.

Den friska luften slår mig som om att en miljon stycken mjuka fjädrar smeker min bara ansiktshud och jag känner hur mina små lungblåsor i lungorna extraherar syret ur luften som jag andas in och följaktligen livnär mina celler.
Jag tittar ut mot min gröna gård och får direkt en visuell och mental förbindelse med ett träd som rör sig fram och tillbaka då vinden bryts mot den. Jag tycker det är så vackert, detta trädet och den här essentiella livsförbindelsen jag kände med trädet och egentligen till allt liv som jag stod och beskådade ifrån min balkong, i alla dess former och färger, hade jag nu en genuin förkärlek till.

Jag befann mig i en transcendens och få ord yttrades förutom vid de tillfällena då man känner den här smått euforiska drivande "dela med dig din positiva energi"-känslan. Allting som jag var, tänkte och gjorde var euforiskt oundvikligt. De rätta förhållandena och villkoren började nu uppenbara sig för en nirvanaupplevelse. Jag var inte riktigt där ännu men därför var jag var här:

Vaken. Fokuserad. Andades. Levandes. Det luxuösa sinnestillståndet utav ens medvetande började bli fullständigt makalöst att befinna sig i på så sätt hur den hela upplevelsen egentligen skärs utav en sådan objektivitet. Allting känns väldigt geometriskt. Allting, i den bemärkelsen där alltet egentligen enklast kan beskrivas som en kosmisk kartläggning utav det kosmos, som vi själva befinner oss i fram tills allting som har skett fram tills föregående ögonblicksmoment. Att ständigt kunna uppfatta varje föregående medvetandesögonblick - är det som egentligen sker vid förhöjda stadier utav det mänskliga medvetandet.

Vi röker en till joint på balkongen och jag får ett extremt bra rus utav det. Allting gjorde att jag började må bra. Egentligen så gjorde inte allting det utan jag hade nu övergått till vad som kändes som en annan vibrationsfrekvens; där jag befann mig i ett klarvaket, nytt och förhöjt meditativt sinnestillstånd där jag utan några som helst illusioner från varken mitt ego eller hallucinationer kunde begripa, tolka och filtrera verkligheten tack vare mitt orubbliga lugn och (aningen kemiskt) förhöjda koncentrationsförmåga.

Jag fäster min blick på mina bonsaiträd som jag har ståendes precis vid rutan där man ser ut mot balkongen och märker hur annorlunda jag uppfattar skärpan på trädet. Detaljerna. Att stå och observera liv, i dess vackra form som ett bonsaiträd och bli ett med det, då jag själv är liv fick mitt träd att röra på sig - utan den där klassiskt uppenbara hallucinationkänslan.
Då jag i nuläget befinner mig på det stadiet utav koncentration där jag uppfattar varje händelseförlopp i varje nanosekund så var det uppenbart för mig att trädet reagerar på att jag visar den min fullständiga uppmärksamhet. Den svarar, med en långsam medurs-riktad kroppsvridning: "Här är jag. Jag ser dig också.".

Nu har jag, B & C ännu en gång placerat oss i vardagsrummet och jag förstår att för mig så är detta det rätta tillfället att ännu en gång börja meditera. Vi slog över musiken till ambient/psychill och jag förankrade mig i lotus position på golvet. B&C mådde bra och de la sig i soffan. A pendlade lite mellan mitt rum och vardagsrummet.


Mitt nirvana kom nu så fort jag valde att utnyttja mitt förhöjda medvetandesstadie till att meditera och då hamnar jag ännu en gång långt ute någonstans i kosmos och ser detta:
Om ni kan föreställa er att en gigantisk sfär, som täcker lite mindre än halva ert perceptuella synfält och vars hela konstruktion egentligen bara utstrålar ljus. Ett sådant typ av ljus som ditt mänskliga sinne onekligen lockas till. Du vill dit. Du känner dig direkt förankrad till det.
Jag ser mig själv när jag närmar mig detta gudomliga objekt från höger sida och desto närmare intill jag kommer, desto renare känner jag mig. En renhet där all form av lidande har upphört.

Min meditation bryts och jag befinner mig ännu en gång i vardagsrummet. Sfären var egentligen lite mer lockande än denna miljön. Att jag självmant går med på att bryta mitt nirvanastadie är enbart därför att det för mig är viktigare att försäkra mig om att andra har det bra. Medkänsla. Genuin medkänsla. I detta fallet var det de som var med mig i vardagsrummet. Jag visste att jag fortfarande kunde bege mig in i Nirvana men först ville jag dela lite kärlek till mina vänner som var här. Jag älskade dem och jag älskade att de mådde bra. A mådde också bra i mitt rum.

Det viktigaste för mig här var att bevara den röda tråden och för mig var det koncentration. Att inte sväva iväg för mycket på världsliga objekt och företeelser. Att förbli i det här extrema medvetandesstadiet.

Ännu en gång går jag fullt in för att meditera och jag befann mig rätt länge vid sfären och observerade den så gott det gick utan att falla för dess gudomliga charm. Efter ca en timme av meditativ observering så såg jag att det fanns, vad som enklast kan förklaras som luckor på självaste ytan utav sfären. Jag kunde däremot inte öppna dessa luckor. Jag tolkade det helt enkelt som att jag först måste hitta nyckeln till låsen som hade gjort det möjligt för mig att vandra ännu djupare in i min meditation och observering men jag kände att det helt enkelt inte var dags för det ännu.

Nästa avlägsna plats som jag i min meditation befann mig på var annorlunda. Annorlunda på så sätt i att jag ser mig själv sitta och skratta med ryggen lutandes mot ett objekt som var så mycket större än mig själv att jag inte kunde uppfatta dess sanna storlek utifrån den vinkeln där jag observerade ifrån. Men jag var kvar och observerade i vilket fall som helst.
I detta fantastiska nirvanatillståndet där jag inte trodde att saker och ting kunde unna en mycket mer förståelse, kärlek, lycka, medkänsla och tacksamhet så zoomas hela min överblick på mig själv sittandes mot ett gigantiskt objekt ut, och jag ser att det jag egentligen sitter lutad mot är en gigantisk buddha.
Tillsammans skrattar vi och överblickar den universella tomheten med likartade tankar för hela mänskligheten. Hur vi ömsesidigt önskar att allt lidandet för alla levande varelser överallt ska nå sitt slut, dvs lidandets upplösning.
Den här uppenbarelsen var nästan för mycket att smälta. Jag kände hur alla mina existentiella pusselbitar började falla på plats och jag behöll mitt lugn. Eufori i form av tårar och överdriven lycka skulle få mig att tappa min röda tråd och inte ge mig själv en chans att tolka den här händelsen. Istället kände jag direkt att mitt nirvana hade nått sin peak.

Jag valde självmant att gå ut ur den kosmiska meditationsresan som jag precis befann mig i därför att jag nu behövde meditera över det som faktiskt skedde just där. Livets sfär och den skrattande buddhan. Det gav mig verktygen till att förstå all form av lidande då jag precis befann mig på en frekvens och plats där lidande inte existerar överhuvudtaget. Nu när jag har sett ljuset, så kan jag förstå att mörker egentligen bara är ljusets frånvaro. Yin & Yang. Härefter befann jag mig i fullständig frid. Min existentiella tillvaro var helt och hållet fridfull. En frid, som kommer inifrån en själv.



--------


Min djupare och personligare tolkning går jag inte in på utav det faktum att många av er inte är här för att läsa allt för mycket existentiell livsfilosofi.

Ännu en fantastisk svamptripp som har öppnat mina ögon lite till. Frid till er alla!

Ah så underbart. Får mig att längta tillbaka så extremt mycket till min första upplevelse där "infinite love" och glädjetårar som sprutar att man tror att man ska torka ut var ett faktum..

5/5

KÄRLEK!

Kärlek är nyckeln till alla låsen. Den har sin rot i medkänsla och borde mediteras över ofta om man nu är hängiven åt en lite mer buddhistisk/österländsk livsstil, som jag onekligen själv har svängt in på. Kärlek till dig min vän och tack för att du tog dig tid att läsa. Bless

Tack för fin läsning, välskrivet, mycket vackert! Känner igen mej i mycket, svårt att sätta ord på, du därimot lyckades! Om du tycker trädet satt djupa spår ska du bara veta hur de är att trippa med husdjur som man genuint älskar, OMG! Vill också rekomendera klassisk musik, Vivaldi- four seasons ett måste!

Respekt! 5/5

För det första vill jag tacka dig för att du har förhöjt mitt humör efter ett par dåliga dagar. Dina rapporter har nu inspirerat mig att försöka mig på en liknande effekt.

Hur är det nu, känner du fortfarande av avsaknaden av egot? Är det svårt att uppehålla den här sortens medvetande?

Kul att du hittade denna tråden, det var ett tag sedan jag läste genom den själv och det är bra att emellanåt blicka tillbaka på vad min uppfattning om saker och ting var då, så tack själv!

I min ålder, 23, och i denna kulturen och världen som jag befinner mig i så det aningen svårare att bibehålla ett universellt medvetnade, eller som Deepak Chopra kallar det: "Gudomligt medvetande". Nyckeln är att fortsätta meditera och att vara mentalt vaken.

Egot är som en kråka. Efter en egodöd så jordar man sig något så extremt precis bredvid ett träd. På en av grenarna till detta trädet så sitter kråkan och observerar en. Efter en viss tid så skakar kråkan loss sina vikter och flyger tillbaka till en. Egot kan man nog aldrig bli fullständigt fri från. Den ultimata och då permanenta visdomen som en människa kan ha, skulle nog vara att ständigt ha ett vittnesperspektiv till sig själv och då sitt ego.

Om du ser ditt ego och medvetande på ett spektrum så är deras intensitet bestämt av personlig mognad, kulturell överblick och ens omgivning, all in all, din livsstil. Dvs att bor du ute i djungeln med shamaner/indianer så är deras intensitet djupare och mer ofta förstådd. Bor du i en storstad så kan det vara svårare att bibehålla en sådan djuphet men definitivt inte omöjlig, det tar bara längre tid.

Tips: Testa att tänka i banor där allting är ett spektrum istället för det kategoriska tänkandet som västvärlden har tillämpat de senaste 200 åren

Ha det fint!

Utan tvekan den bästa tripprapporten jag någonsin läst. Nog för att "flum-trippar" kan vara väldigt roligt men man får ut som mest när man verkligen dyker in på djupet genom t ex meditation.
Kunde relatera till väldigt mycket och blev fylld med positiv energi genom hela läsningen.

5/5

Jodå, jag undersökte nämligen din profil, och hittade då denna tråden . Dina inlägg har gjort mig mer intresserad av bl.a. buddhismens filosofi. Framförallt har jag läst om återfödelse och karma. Har t.o.m. utvecklat en liten teori om vad som händer efter döden själv:
Du som är så insatt i buddhism, kan du förklara länken mellan karma och reinkarnation? T.ex. att bra karma i "liv 1" -> bra "liv 2", osv osv. Ser helt enkelt inte sambandet, men det kanske beror mer på att jag inte riktigt håller med om karma teorin.

Kan förstå att ett universellt medvetande är svårare att bibehålla i vårt samhälle. Allting kretsar ju kring egot här, och allt uppmuntrar det. Vad härligt att du lyckas iallafall! Har du någonsin tänkt på att flytta någon annanstans? Läste en text som du citerade innan och kan inte hålla med mer.
Den västerländska kulturen i ett nötskal.

Tack för tipset! Brukar faktiskt inte tänka alldeles för kategoriskt, men ska göra som du säger och tänka annorlunda då jag tänker kategoriskt.

Det här med reinkarnation är ingenting jag vill säga att jag personligen har fått ett konkret svar på, men vissa pusselbitar(erfarenheter,händelser) har fått mig att (kunna) tänka så här:

Om universum kan ses som en enda stor pedagogisk enhet så är det mänskliga, jordliga livet, en av många andra skolor. Alla händelser/erfarenheter kan ses som lektioner och vissa kan man fördjupa sig i. Vissa har redan utvecklats av många innan en själv, så som buddhism, sufism, taoism, religioner, teologi, shamanism. Alltså, olika vägledningar som har funktionen att aspirera en människa till dess fullständiga potential. Den tibetanska dödsboken är t.ex. utvecklad för upplysta lamor och många andra som verkar kunna tolka den, till att vara en manual för hur du ska navigera i ett själstillstånd så att du kan "gå vidare" till nästa existens. Buddhismen verkar peka mot att man ska slå sig fri från den mänskliga reinkarnationscykeln.

Jag vet inte riktigt, som sagt. Jag tycker om att ha ett öppet sinne gällande det. Är vår själ kanske en unik "blueprint" eller vårt egna matriks i tid och rum, producerat av universum för hur vår energi ska manifestera sig, där hjärnan enbart är en mottagare och inte den genererande enheten av medvetandet som vi upplever? Om vi sabbar vår blueprint, inte genom att supa ihjäl osseller leva ett "orent" liv, men snarare att inte beskåda livet någon gång lite djupare och komma till en personlig terminologi, så kanske vår själ inte har någon som helst aning hur den ska navigera i ett utomkroppsligt tillstånd och därmed kommer vi behöva gå om skolan. Det handlar inte så mycket om betyg, utan snarare att se på dina resultat för vad dem är. Därför tycker jag att självreflektion är så viktigt. "Jag lär mig fortfarande", sa Michelangelo vid 87 års ålder.

Jag vill alltså inte påstå att jag har ett svar på en sådan djup fråga. Jag delar bara med mig en bråkdel av mina tankar kring det.

Jag tror att det mesta i livet och universum, verkar handla om en balans och att förstå den balansen görs enklast när den rubbas. Den balansen blir också tydlig för oss i form av synkronisitet; "ahaaaa"-ögonblick, eller när någonting verkar vara uppenbart bara för oss. Sådana här ögonblick försummar de flesta människor som en "slump".

Så det viktigaste jag vill säga och få fram här är; försök hitta dina egna svar! Det finns många verktyg för det, om det nu intresserar dig, vilket det verkar göra.

Lycka till!

När du nämnde "Yin & Yang" blev jag helt mållös, hela tiden satt jag och läste och hoppades på att du INTE skulle nämna det. För exakt samma ämne har jag dykt i, lidande, ondska och godhet.
Och det var inte negativt att du nämnde det, det var bara det att jag blev överväldigad av att någon annan faktiskt har tänkt i samma banor, som också varit där.

Och nu känner man sig att världen är inte helt åt skogen, utan att det faktiskt sitter människor där, inte många, men tillräckligt många för att göra skillnad. Om bara alla tänkte så här..

Underbar läsning, tycker att allt fler ska tänka i dessa banor när man trippar. Visst kan man "flumtrippa", men nån enstaka gång får man dyka och lära sig.

5/5 .

Lev väl min vän!

Tackar så hjärtligt. Att dyka in i det ger mig bara mer insyn och blir de mest givande rusen. Att flyta på ytan gör jag mycket i afterglowen och även när meditationen peakar tills man inte längre känner en specifik tillhörighet, utan man är en del av alltet, hela fältet.

Ljus!