Slängde nästan ut min hund från balkongen!!!

Vart ska jag börja? Skrivit på olika sidor och läst på nätet men finner inget svar - ingen hjälp. Jag hoppas på svar, hoppas på någon hjälp!

Min hund har sedan valptiden haft en kronisk sjukdom..efter flera års medicinering visade han några månader sedan tecken på att han klarar sig utan medicin och har varit utan. Han har varit piggare än någonsin. Under hela hans liv har jag hans matte varit överbeskyddande, jag har gråtit floder på grund av hans ohälsa, försvarat honom gällande allt. Han är helt klart det bästa som hänt mig, utan tvekan. Han är mitt liv!

Och så till händelsen..
Igår vaknade jag vid 10 tiden på morgonen, efter att inte ha somnat förrän 6 på morgonen. Jag kunde inte somna..låg och försökte och vände och vred på mig i sängen tills jag slutligen somnade 6 på morgonen.
När jag vaknar är det dags för morgonrundan med hunden. Jag får plötsligt syn på att han tar upp ngt från marken, jag lyfter snabbt upp honom och försöker ta ut köttbiten...som luktar korv. Men han lyckas svälja det. Jag får panik, har gråten i halsen och tänker att nu blir han nog sjuk pga. den förmodligen gamla korvbiten full med bakterier. Sen tänker jag om ngn kanske förgiftat den och slängt den ute med flit..ngn hundhatare?

När vi kommer hem lyfter jag upp honom och då kommer det..denna onda tanke "jag hade velat kasta ut honom från balkongen". Jag höll i honom och stod i balkongen och hade jag inte tänkt klart utan varit spontan HADE JAG GJORT DET!!!
Adrenalinet pumpade och hjärtat bultade bara av tanken. Jag hade kunnat göra det, jag var nära på att göra det.

Jag sprang in och fick världens gråtattack. Jag älskar honom! Hur kan jag ha fått den tanken? Vart kom den ifrån? Jag är den mest beskyddande matten någonsinn..förstår ingenting. Skäms så mycket. Har varken sovit eller ätit på två dar nu. Och jag är rädd för att känna så igen. Jag vill inte vara själv med honom hemma, vågar inte. Men samtidigt kände jag imorse att jag längtar till att vara själv så jag kan se om jag känner så igen..jag känner att jag måste känna efter om den tanken kommer eller inte. Jag måste veta. Jag gråter bara av tanken, jag hade inte velat leva utan honom.

Är detta pga mensen? Eller mina p-piller? Har varit nedstämd till o från under ett bra tag och gått på olika sorters p-piller i ett halvår.

Jag hatar mig själv just nu, är inte värdig och få leva..hur kan jag ha velat döda den som jag älskar mest av allt? Tänk om jag känner så igen..är så rädd

Sök hjälp omgående, och du borde nog lämna ifrån dig hunden.

har gjort det, vågade inte vara ensam med honom. Är så rädd..känner mig så hemsk. Förstår inte vad som hänt mig

Psykologi och psykiatri --> Psykiska problem
/Moderator

Kan någon hjälpa mig med ngt svar? Mår så skit..aldrig mått såhär dåligt. Vill må bra

Det finns mammor som älskar och avgudar sina barn som skakar ihjäl dom.
Psyket lever sitt eget liv och du älskar inte din hund mindre för detta.
Bra att du sökt hjälp. Straffa inte dig själv mer nu.
Att tänka att man skall göra något och att faktiskt göra det är inte samma sak.
Förklara för din läkare att det är allvar. Detta bottnar nog i annat än din hund, dock så har hundens jobbiga sjukdom blivit en trigger för dig.
Fortsätt älska din vovve som du altid gjort och få hjälp så du kan älska dig själv lika mycket.

Edit: om du själv är inne på att detta beror på p pillrena så tycker jag verkligen att du skall sluta med dom i samråd med läkare. Hormoner är starka saker och kan defenitivt påverka psyket.

Tror du behöver söka hjälp. Din TS tyder på att du har en del konstiga föreställningar och hang-ups. Hunden du älskar så mycket blir det enda du tänker på pga dess kroniska sjukdom, det har blivit som en besatthet för dig som du inte kan släppa och som föder sig själv. T.o.m. när det inte finns nån uppenbar fara måste du måla upp en. Att du tänkte slänga ut hunden berodde förmodligen på att du inte orkade med alla tankarna och all oron längre. Du är inte en dålig människa men du skulle förmodligen må bättre utan hunden, har du någon släkting eller kompis du kan lämna den till medan du bearbetar dina problem?

Du slutar ge honom medicin för att han inte har några symptom - och du gråter floder för att han är sjuk.
Du får panik och börjar gråta för att hunden äter en gammal köttbit som du helt utan anledning får för dig är förgiftad.
Du får för dig att kasta ut hunden från balkongen. Och så börjar du gråta igen.


Du förstår väl att du låter extremt instabil och helt oförutsägbar?
Så, då gäller det att ta reda på varför du är såhär instabil. Det krävs knappast ett geni för att se sambandet mellan din instabilitet och dina p-piller och att det kan vara en orsak. (Jag säger inte att det är orsaken, men det kan vara det. Det är verkligen värt att undersöka)

Det finns bara två saker du kan göra förutom att kontakta någon annan:
Sluta käka p-piller. Blir det bättre? Ja, då var det dina piller som var orsaken
Blir det inte bättre. Lämna ifrån dig hunden ett par dagar och låt någon (som kan ta väl hand om hundar givetvis) passa hunden i några dagar.
Blir det bättre? Ja, då kanske du inte behöver ha en hund just nu i denna period av ditt liv. Du kanske blir stressad, vad vet jag.
Då kan du sälja eller ge bort honom. Gärna till någon du känner, för då kan ni fortsätta träffas ändå. Eller också kan ni komma överens om att personen ska ta hand om hunden i 1 år. Det finns många som vill prova på att ha hund, utan att binda sig för hela hundens liv.

Ja att lämna bort din hund iaf tillfälligt tror jag är en bra ide.
Det låter verkligen som du behöver få distans till hundens hälsoproblem och se dom på ett mer 'nyktert' sätt.
Det betyder inte att du och hunden skall skiljas åt mer än tillfälligt.
Hundar märker när deras ledare är ostabil och det påverkar deras psyke och därmed hälsa negativt.
Om din hund är sjuk behöver den stabilitet.
Har du några lugnande tabletter hemma som kan få dig avslappnad och du kan komma ikapp med sömnen?
Sömnbrist driver vem som helst till vansinne.

Ja så har jag med tänkt..men sen undrat om det bara är mitt sätt att försvara min idiotiska tanke som var 80% ifrånn att bli en handling..
Om jag beskriver mig själv kanske det är till lite mer hjälp?

Har jobbat hemifrån (egen företagare) i några år, ca. 4 år, mått ofta dåligt just för jag inte träffar folk på vardagarna.
Haft min hund lika länge, aldrig älskat något så mycket.
Haft jobbiga förhållanden (otrohet) men idag bor jag med en som är helt perfekt.
Intressen är att träffa vänner på helger, vilket jag dragit mig för på sistone för jag varit smådeppig.
Haft mens varannan vecka pga. jäkla mini piller jag testat på i ett halvår nu som gett mig blödningar..

Ja så rolig har mitt liv varit..och jag vänder hat mot den som jagf älskar mest av allt. Orkar inte gråta mer. Ska jag skriva in mig hos psykakuten? Ska jag införa lite intressen så jag kommer ut bland folk?

Idag ångrar jag att jag är egen företagare..bara 25 år och har valt den vägen. Önskar jag hade ett vanligt jobb ute, då kanske jag inte hade mått såhär. Om jag haft fullt upp ute och inte mycket tid till att tänka..

Det med sömn..har alltid fått mina 7-8 timmars sömn. Just den natten kunde jag inte somna, låg vaken tll 6 p morgonen då jag slutligen somnade. Var helt lycklig när jag somnade..inga problem...vaknar kl. 10 på morgonen och efter rundan med honom när jag kommer hem kommer denna tanke från ingenstans..

Börja först och främst med att sluta ta dina piller. Det är det enklaste steget. Ett steg i taget. Om du ska göra alla steg på en gång så vet du inte vilket av alla steg som faktiskt fungerade

Haha, jag är yngre än dig och är också egen företagare. Jag håller med dig om att det är fullt upp! Det är bara så det är. Kanske du kan dra ner på det och låta det vila ett tag, och söka jobb någon annanstans om du tycker att det är väldigt jobbigt