Vissa dagar är jag helt nere

Hej, så att jag träffade en tjej på nätet (kan kolla min tråd om det) och nu börjar jag nojja över att hon tycker jag är ful, att jag är fet, att min personlighet är kass, allt dåligt du kan tänka på känns det som att hon tänker om mig.

Alla mina bekymmer försvinner när jag pratar med henne, som om dom aldrig funnits, när det är tyst så kommer allting tillbaka, och känns som att jag bara vill dö.

Jag har social fobi, jag kan gå ut och handla osv. men jag kan inte små prata med folk, jag kan inte ge komplimanger för fem öre, och så fort jag säger något skäms jag över att dom kanske tycker det jag precis sa va helt korkat eller kanske säger upp vänskapen med mig för den lilla meningen, det är så jag känner.

Som idag när hon gick och la sig blev jag helt förstörd av någon anledning, jag började böla över någon jag inte har träffat i verkligheten?
Jag gick på en promenad och var rosenrasande av någon anledning, jag fattar inte vafan jag håller på med, jag är rädd för mig själv - jag är besatt av en person som tror att jag är hennes vän medans jag tycker om henne på ett helt annat sätt.
Jag går upp på morgonen och väntar på att hon ska sätta sig vid sin dator så att vi kan prata, när hon inte pratar sitter jag och kollar på chattrutan som en idiot.

Känns som att det är en chans på miljonen att hitta en person som henne, hennes personlighet är helt unik och jag vill inget annat än att bara prata med henne dag ut dag in, men dessa tankar är det som förstör mitt VERKLIGA liv.


Det har dessutom fått mig att vilja träna, ut och gå, gå ner i vikt för att hon gör att jag vill leva, jag hade ingenting för mig i mitt liv, har inga betyg har enstaka vänner som jag sällan pratar med, min mor och bror har sina egna liv och kunde inte bry sig mindre om mig, sitter helt isolerad på mitt rum.
Men hon får mig att vela gå ut, kolla på bio, ut på stan och socialisera, så jag vet inte om detta tär på mig eller hjälper mig att komma ut ur slummen jag sitter i.

Just nu sitter jag bara och tänker på henne, det enda som kan distrahera mig från att tänka på henne är spel eller sömn ...
Känns som att jag är en förjävligt sorglig person.


P.S Jag har ingen diagnos, och jag har inte fått någon medicin för depressionen heller, som sagt känner jag mig hopplös just nu.

Jag tror det är dumt att bygga ett helt nytt liv beroende på den tjejen. Försök träna och gå ut för DIN skull, inte för hennes. Men om det klickar mellan er så kan ju det vara en hjälp.
Att träna kroppen och få upp lite kondition är alltid bra, det mår man bättre av. Men jag skulle nog kontakta någon man kan prata med, eller eventuellt få medicin ifall det inte blir bättre

Det är inte direkt att jag gör det för henne, utan hon får mig att må bättre på alla plan, hon får mig att vela göra det för MIG själv, men jag mår fortfarande dåligt som fan.

Och att kontakta någon kommer inte gå, jag kan inte prata öppet till någon, ända anledningen till att jag kan göra det här är för jag är anonym.

Ta dig i kragen och träffa henne på krogen? Med alkohol blir fobin nästan bortblåst. Det är första gången man träffar en människa som är jobbigast och det är då man får göra ett intryck. Ta en tre-fyra öl max så du är skärpt. Sen är jobbigaste delen över och ni är homies i verkligheten. Något som annars funkar mot social fobi är beta blockare men det är ingenting jag rekommenderar eftersom att pillerknaprande aldrig är bra. Fobin går att träna bort antingen med KBT eller genom att vistas bland folk ofta.

Nu då du ändå kärat ner dig i henne så är det bara att göra något åt saken, Värsta som kan hända är att hon inte är intresserad, och vad är det farliga med det det är EN enda person. Finns många som henne där ute det kan jag lova dig.

Det är så att hon bor i USA.

Nu har jag sovit lite och känner mig helt normal igen, känner fortfarande starkt för denna tjej, men jag mår inte åt helvete, när jag gjorde tråden är nog det sämsta jag har vart på länge.

Fortsätt snacka med henne om du vill och gå med i någon dating sida och försök hitta någon där istället?

Du kan säkert hitta någon där du bor som är något för dig, ger inget att du kärar ner dig i någon på andra sidan atlanten.

Annars kan du ju säga åt henne hur du känner, det är ju inte så att ni träffas på stan och det blir awkward om hon nobbar dig.

Jag vet inte om jag kan hantera ett nej.

Känner mig otroligt patetisk men jag försöker åtminstone bättra på mig, jag vill ut och träna, kollat upp gym i närheten men det känns fortfarande som att jag bara står och kollar ut genom ett fönster men kan inte komma förbi oavsett hur mycket jag vill.

När jag pratar med henne så fyller hon det tomma i mig, det jag aldrig riktigt har haft förut, en riktig relation/vänskap med någon.

Jag har aldrig kunnat berätta för mina kompisar om hur jag känner eftersom vi inte är nära på det sättet, men jag har kunnat prata med henne om vad som helst utan att bli dömd som en idiot eller mes, kan inte prata med min egen morsa om min skit för då är jag en mes eftersom hon har haft mer problem i sitt liv och hon kom över det, så då borde jag också kunna det men hon bryr sig inte för fem öre om mitt liv.

När man talar med någon så mycket och så ofta är det inte ovanligt att skapa känslor för någon, även om den är långt bort och bakom en dator eller telefon. I ditt fall tror jag att hela situationen gör ett ännu större intryck på dig, med betydligt starkare känslor, viljor, önskningar (kanske framtidsplaner?) än hos många andra just därför att du berättat att du i övrigt har ett ganska ensamt liv (enstaka vänner, lite distans till familj osv). Då blir hon den du kommer allra närmast även om hon skulle vara den som du känt under minst tid.

Jag vet med säkerhet att det inte är nyttigt för någon att vara så beroende av någon, att centrera sitt liv kring den personen, indirekt att leva för den personen. Det är inte nyttigt att göra en person till den enda glädjen i sitt liv (även om du understryker att hon får dig att må "bättre" än vad du gjort innan), för vad skulle hända om hon plötsligt inte fanns? Du får inte glömma att du haft ett liv tidigare innan hennes existens i ditt liv och att du faktiskt levde även då, att du faktiskt klarade dig även då även om du inte mådde bra. Jag säger detta för att du ska förstå och försöka undvika att hennes nytta i ditt liv istället löper risken att bli till en mycket större onytta i ditt liv, så att det blir svårare än det var.

Jag tror att det kan vara bra för dig att fokusera på andra saker i livet också, vill du träna så gör det, men inte för hennes skull utan för att du verkligen vill träna. Och då ska inte den viljan bygga på att "bevisa/imponera/göra bättre intryck" på henne, utan just för att du utvinner en slags glädje/nöje/hälsa i att träna. Tränar man för någon annans skull finns risken att man slutar träna när den kontakten upphör. Tränar man för sin egen skull så kan man återvända till den njutningen även om det skulle brista på ett annat håll, som en trygghet, som en egen personlig fristad och glädjekälla. Det gäller inte bara träning utan andra saker också.

Hon har säkerligen en fin personlighet och mycket som du uppskattar, säkert därför du tycker om henne så. Som någon annan sa kan det vara bra också att säga till henne vad du känner, kanske tänker hon i liknande banor. För många människor är ovissheten svårare än sanningen vilken den än är. Så i slutändan vinner du i alla fall. Känner ni likadant är det bara bra, då kan ni utveckla något därifrån och planera att även ses nån dag. Känner hon inte likadant så kan ni fortsätta vara vänner (för har hon den fina personligheten du påstår, kommer hon troligtvis stötta dig och fortsätta vara din vän därefter) och med tiden kan du då minska på "beroendet". Men glöm inte heller att det finns tusentals andra tjejer där ute, på samma sätt som det finns tusentals andra saker också som ger livskraft och njutning. Fokusera lite mer brett istället för bara åt hennes håll. Och även om det är svårt nu så blir det lättare.

Jag hatar min generation, dom flesta tjejerna i dagsläget i samma ålder har helt andra intressen, jag är inte intresserad av att festa och supa, och för att träffa likasinnade personer kommer va svårt eftersom dom också är isolerade?
Och jag känner mig inte direkt redo att börja använda en dejting sida när jag fortfarande bor hemma.

Som jag skrev i min andra tråd så har hon implicerat om och om igen att hon inte är sugen på ett förhållande med någon, även om jag inte direkt frågade hur hon känner för mig så fick jag ett konkret svar på hur hon tycker och känner för ett förhållande, men jag tänker fan inte sluta prata med henne, vi satt uppe 6 timmar igår natt och pratade om känslor, inte kärlek men bara .. generellt sett. Och detta kändes något otroligt skönt, jag fick ut lite skit och hon fick ut lite skit, båda mår bättre utav det.

Jag kommer antagligen fortfarande ha känslor för henne, men jag får fan ta och leva med det, nu vet jag åtminstone hur hon tycker (inte just om mig, men förhållanden)

Ännu en dag nu som jag mår skit, finns det tips på hur man kan bara ... glömma henne?
Även när jag inte pratar med henne så går det inte att få ut henne ur skallen, vafan ska man göra?

Klarar fan inte av mycket mer, vet inte kom det är kärlek man känner eller om jag bara vill ha någon att prata med.
Sitter och gråter för ingen anledning alls och pallar inte mer, vad kan jag göra för att få bort denna känslan? Känner mig ängslig och hopplös just nu, lever i en dröm värld, ser en framtid med henne men hon tänker ju knappast likadant eller inte ens i närheten utav det.

Jävla piss är vad det är.


edit: finns det någon sorts online terapi? som man bara kan chatta med, jag har det lättare att öppna upp online än face to face så att säga.