Vissa dagar är jag helt nere

Kan säga att jag har varit i din sits. Varit kär i en tjej över nätet i över ett decennium. Jag gillar henne fortfarande, men det gör inte ont att tänka på henne längre. Tiden har väl hjälpt till en del, men så har hon blivit mindre attraktiv och så har jag insett att hon hade en jävligt tråkig personlighet sen jag äntligen träffade henne. Dock så kommer jag nog alltid tycka att hon är vacker.

Att säga att det finns andra brudar därute hjälper inte ett skvatt. Däremot att bryta kontakten är något jag önskar att jag gjorde direkt. Iaf om man är medveten om att det är någonting som får en att må dåligt. Detta har gjort mig väldigt rädd för kärleken. Kanske är det så att vissa klarar inte av det när man är så emotionell av sig?

Jag har själv varit i samma sits flera gånger. När man inte talar med många tenderar man att komma den enda man talar med, väldigt nära. För mig hjälpte det att berätta för de berörda om vad jag kände, då behövde jag inte gå runt och tänka på ifall det var ömsesidigt, då kunde jag koncentrera mig endast på sorgen (för det blev tyvärr sorg för min del). Men det var ändå en lättnad, en lättnad att få veta, en lättnad att släppa taget om hoppet och istället få ett nytt hopp, hopp om att må bra igen, en lättnad att slippa tolka och vrida på alla ord man fick tillbaka i hopp om att se något ljus eller ömsesidig "kärlek" i dem. Jag sätter ordet kärlek inom citationstecken just därför att jag i efterhand förstod att det inte var kärlek utan egentligen bara ett beroende. Även om sorgen är svår och hård så är sanningen att man kommer därifrån. Nånting som jag vet hjälpte var att berätta om känslorna och sedan att vartefter släppa lite på kontakten. Lite i taget, en avvänjning. Det betyder INTE att man inte vill prata med personen, att man tycker om personen mindre, att man inte vill ha kontakt eller vill bryta kontakten, eller vill personen något ont, absolut inte. Det betyder bara att man lider och försöker uthärda lidelsen, och förklarar man det för personen så förstår den läget. Anledningen till att jag berättar just det är för att tanken på ett avstånd skrämde ännu mer just för att man då trodde att det skulle innebära att relationen skulle upphöra helt eller att personen skulle sluta vilja prata.

Även om man i stunden mådde dåligt av endast tanken och inte förstod hur man skulle klara av det så ordnade det sig i alla fall med tiden. Det är också en prövnig, om personen i fråga är den underbara vän som man föreställt sig i huvet så kommer hon givetvis också stötta dig igenom detta. Så var stark och gör ditt bästa, med eller utan henne, det kommer bli bättre med tiden. Det känns lite fel att säga så också men läs även nyheterna, utrikes, det sätter lite perspektiv på ens lidande.