Kvarglömda varor i kassan

Satt just och läste UNT och där fanns det en artikel (http://www.unt.se/sverige/vanligt-me...n-1915977.aspx) som påstod att en affär inte har någon skyldighet att lämna tillbaka kvarglömda varor.


Hur fungerar detta egentligen? Borde inte äganderätten för vara x övergå till mig när jag har betalat för den? Borde det inte vara antingen egenmäktigt förfarande eller stöld ifall de tar min kvarglömda vara och t.ex. försöker sälja den?

Och ifall det finns någon konstig juridisk avtalsform som jag inte känner till (vilket det ju verkar göra) hur långt sträcker den sig? Kan butikspersonalen komma hem till mig och hämta sakerna? Varför skiljer detta sig från om jag t.ex. säljer en cykel för inte fan har jag rätt att sälja cykeln igen bara för att köparen glömmer att ta med sig den?

Jag förstår att det i detta fallet åligger köparen att bevisa att det är just den varan som hon köpte vilket i mångt och mycket är omöjligt men det förändrar ju inte äganderätten egentligen.

Visst övergår äganderätten vid betalningen, men hur ska man, enkelt och praktiskt, kunna bevisa att man äger just en specifik vara? Det går ju inte att skilja ditt mjölkpaket från alla andra mjölkpaket.

Problemet ligger i att mycket av det som säljs i affärer är s k fungibel egendom, dvs. egendom som är sammanblandningsbar. Det spelar ingen som helst roll vilket av de 150 mjölkpaketen du köper - de är alla helt utbytbara mot varandra. Samma sak gäller det mesta som säljs i mataffärer. Skillnaden mot en cykel är att du sällan har mer än en cykel och att det då är lättare att peka ut exakt vilken cykel du har köpt, samt att du kanske enklare kan bevisa att du inte fick med dig cykeln hem, trots att du betalade för den.

Skulle reglerna ändras skulle det ju bli hur enkelt som helst för alla som köpte mjölk att komma tillbaka 20 minuter senare och hävda att de glömt sitt paket. Och sedan göra samma sak med mjöl, jäst, riven ost etc.

För att värna om sin äganderätt måste man helt enkelt se till att egendomen hamnar i ens besittning.

Men påverkar verkligen det faktum att varorna är sammanblandningsbara äganderätten? Som jag skrev så inser jag ju att det ligger på köparen att bevisa att det är just hans mjölkpaket som ligger kvar (vilket ju lär vara mycket svårt för att inte säga omöjligt) men vilket lagstöd nyttjar butiken när de ställer tillbaka varan för försäljning eller slänger den alltså praktiken återtar äganderätten för varan?

Det jag tror juristen menar är att butiken inte har någon skyldighet att ersätta en kunds förlust.
Exempel, du upptäcker att du glömt en matkasse i butiken, åker tillbaka med kvittot i högsta hugg och kräver att de ska ersätta dig för de kvarglömda varorna.
Om butiken inte kan identifiera/lokalisera just din matkasse så kan de neka att "lämna tillbaka dina varor".

Jag antar att dom du har en kompis som filmar när du betalar för varan, filmar när du glömmer den och går därifrån, filmar varan där den ligger hela tiden tills någon ur personalen kommer och tar undan den och sedan visar filmen för personalen samtidigt som du visar upp ditt kvitto borde ha juridisk rätt att få tillbaka din vara. Kan detta stämma?

Här är en fånig sak jag har funderat på efter en händelse för några månader sen.

Jag glömde flaska mineralvatten i kassan men hann bara gå några meter innan en av de anställda ropade på mig. När han skulle räcka mig flaskan tappade han den i golvet så att den blev ordentligt omskakad. I det här fallet frågade jag om jag fick byta ut den, vilket gick bra.

Men ponera att flaskan, eller vilken annan vara som helst, blev så medfaren att den inte längre var brukbar, skulle jag på något sätt ha rätt att kräva en ny, identisk, vara tillbaka? Om inte, finns det någon enskild faktor i berättelsen man skulle kunna ändra på så att jag skulle ha den rätten?

Enig med ovan anfört. Så länge kunden återvänder inom 10 år och gör sitt anspråk gällande har hen rätt till sin egendom. Den länkade TT-artikeln är ju helt idiotiskt formulerad och ger sken av att någon 'finders keepers'-princip skulle vara gällande.


Min summariska bedömning är att risken övergår på dig som köpare när kassören ställer varan framför dig (vid kassadisk á 7-eleven) eller när varan åker igenom kassan på bandet (kassa á ICA). Eftersom varan i ditt fall varit felfri vid avlämnandet är säljaren inte ansvarig för vad som händer därefter och du kan inte göra någon köprättslig påföljd gällande. Se konsumentköplagen § 20.

Om kassören förfar vårdslöst och därigenom tappar din dricka kan detta möjligen medföra skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen.

Om du köper en lägenhet men upptäcker att den tidigare ägaren glömt kvar en soffa kan du frakta soffan till en soptipp och sedan kräva den tidigare lägenhetsägaren på pengar för kostnaden för bortforsling till soptippen. Jag misstänker att det finns liknande lagar i butiker.

Om du glömmer något på Konsum tycker jag att det låter konstig att Konsum måste förvara det du glömt tills du kommer tillbaka eftersom dom då måste agera "bank" vilket medför extraarbete för Konsum då dom måste hålla koll på vem som glömde vad och när samt att dom måste ha förvaringsutrymmen för allt som glöms. Om du glömmer din mobiltelefon på tunnelbanan kan du inte kräva en ny telefon av SL.

Jobbat i butik när folk glömmer varor så skriver vi upp vilken kassa den blev glömd, vad varan heter och artiklelnummer. Sen när personen kommer med kvittot kollar vi om det samma kassa och vara om det är match så får de varan.

jobbar också i butik, brukar väl lägga undan varan ett tag i kassan iaf dock så är det väl ingen som börjar hänvisa till någon lag när det kommer en kund och letar efter sin vara utan mr.box vill väl att man ska använda sunt förnuft för att locka kunder att komma tillbaka, vilket jag tycker är rätt drygt då i princip 80% av kunderna är idioter

När det gäller butiker så är de väldigt generösa så länge de inte misstänker bedrägeri av någon sort. När jag jobbade i butik back in the days så var det standard att ge kund tillbaka det denne glömt, så länge det inte verkade konstigt. Vi gjorde allt kunden sade, i stort sett. Att man tekniskt sett skulle kunna luta sig mot konsumentköplagens regler var inget att rekommendera i de fall man som anställd faktiskt hade rätt - om en kund råkat förstöra sin vara efter den kommit i dennes besittning, ersatte vi den alltid och tog ansvaret på oss, vi hävdade inte att riskövergång skett enligt 6 § KköpL och började gnälla direkt.

Det var faktiskt riktigt fånigt. Vad säger ditt sunda förnuft?

Men visst. Såhär. Du kan resonera på två sätt. Enligt det ena sättet att resonera, så har du betalat för en vara, som du ännu inte fått i din besittning. Eftersom du ännu inte har besittning, så ligger risken för att varan går sönder inte hos dig. Om säljaren inte ger dig varan hamnar hon i dröjsmål. Du har rätt att kräva den varan du har betalat för.

Det andra sättet att resonera är såhär. Du har köpt en vara och risken har övergått på dig, eftersom varan har överlämnats till dig i kassan. Nu har en person förstört din vara. Om förstörandet var försumligt eller avsiktligt, så blir skadevållaren skadeståndsskyldig gentemot dig. Om en anställd är skadevållare, så blir hans arbetsgivare skadeståndsskyldig. Du ska ha ersättning för varans värde.

Det orimliga scenariot är att den här kassa medarbetaren säger att det var en olyckshändelse. Du tar det till domstol, som resonerar enligt sätt nummer två och kommer fram till att det var en olyckshändelse. Du går lottlös.

Det rimliga är att du får en ny chipspåse, ett nytt halvkilo benfria kotletter, en ny påse betongspik eller vad fan det var som du köpte.