Citationstecken

Ja, exakt så är det, och anledningen är att en typografiskt korrekt apostrof och det enkla citattecknet ser identiska ut, och har så gjort sedan blytypernas dagar. Visst, jag förstår att det kan kännas ologiskt att det ändå finns ett annat tecken, U+0027, som kallas för "apostrophe", men det är ju just därför som skaparna bakom Unicode-standarden kände sig nödgade att uttryckligen ange att "U+2019 is preferred for apostrophe", vilket jag redan citerat. Men självklart står det var och en fritt att enligt eget gottfinnande bruka de olika tecknen på vilket sätt som nu den enskilde anser vara logiskt, utan att känna sig hindrad av tradition, etablerat bruk och konventioner. Med det sagt sätter jag nog punkt för min del.

Från typografisk synpunkt är accenterna väsensskilda från de 3 eller fler enskilda enkelfnuttarna. Accenterna har inte stegmatning på skrivmaskin (tangentbord) och är avsedda att få rum ovanför diverse bastyper. Lutningen är därför relativt flack på en akut (grav) accent. Tekniskt kan accenten placeras över blanksteg.

En anledning till att accenterna inte inte används för att anvisa betoning i allmänhet är att de svårligen kombinerar med andra diakriter på åäöüÅÄÖÜ.

Tackar... detta låter som en förnuftig inställning... men med den lingvistiska invändningen/korrektionen från min synvinkel ang. ordet "konventioner"; 'Gamla' konventioner då, 'ortotypografi' eller kanske 'typografiska konventioner', s.k. "house styles"...om min logiska tankekedja skall kunna 'löpa hela vägen runt', s.a.s....
Spanjoren José Martinez de Souza verkar vara inflytelserik på området...

Aha... detta förklarar således skillnaden i lutningsgrad mellan grav/akut accent och primtecknets lutningsgrad... och kanske varför bruket av accenter varierar mellan olika skriftspråk... men varför lutar primtecknet, då?

Min gissning är att det började så i handskrift. I alla fall lutade prim-tecknet på mina tentor.

Jämför med kursiv trycktext som är en sorts hybrid mellan handskrift och tryck med vertikala staplar. I Word (Times New) är det ingen eller obetydlig skillnad på rakt och kursiverat primtecken ′ vs ′.

Ref. http://unicode.org/cldr/utility/char...a=2032&B1=Show

Aha... O.K., det förklarar en hel del... utgångsresonemanget när man kategoriserar hur och varför fnuttar används som de gör, kan/bör alltså utgå från deras form när de skrevs i handstil... dessa handstilar varierade såklart, då som nu, vilket förklarar fnuttarnas olika utseenden idag...för att göra en lång historia kort ger det mig även förklaringen till varför ordet 'ambidextrous' används i samband med fnutten U+0027 (apostrophe)... den är helt enkelt en balanserad liten fnutt...

Ja, och när ' (vertikal fnutt) står för fot så är det neutralt med avseende på höger och vänster fot. Där vågar jag mig inte på något grekiskbaserat ord för framfotsneutralitet eller fotbådighet.

Well, it seems as you don't have to... ... Min egen "rigorösa källkritik" tog reda på att etymologin för ordet redan tagit hand! om den saken, så ovanstående yttring av vår mänskliga natur kvarstår troligen i historien endast som en betydelselös fotnot! "(från latinets ambi som betyder båda och dexter från latin/grekiskan som betyder höger), innebär att en person har förmågan att använda båda händerna eller fötterna utan problem,"
(Ambidexter kanske är det minst tvetydiga ordet i sammanhanget, med tanke på vad ordet grekisk fot för övrigt kan innebära...)

Efter ytterligare lite funderande så har jag kommit fram till att utseendet på de fnuttar man bör använda i korrekt skrivet skriftspråk, d.v.s. de visuellt särskiljda små markeringarna som i skriftspråk används för att bl.a. ange betydelserna; Fot, Tum, Ligne, Minut, Sekund, Citat, Citat Inom Citat, Utelämning, Avskiljning och Accent m.m., nedan förkortat till FLAMTUCSACCI, huvudsakligen borde vara avhängigt av i vilken font man skriver.

Dessa tio (10) skilda betydelser, FLAMTUCSACCI, markeras ju i både handskrift, skrivmaskinskrift och datamaskinskrift inom olika fonter endast med hjälp av tre till sin natur karaktäristiska symboler, och dessa tre symboler har, vilket datateknikens bildskärmar uppenbarat, intill förvillelsens gräns utvecklats till att likna varandra ...

1.) Från den äldsta traditionen handskrift härstammar således den sirliga och anpassningsbara böjda symbolen, vilken i olika skepnader anpassat sig till västvärldens industriella utveckling bl.a. inom kalligrafi t.ex. via den i sammanhanget relevanta symbolen kallad "typografisk apostrof" eller "curved apostrophe"... denna symbol borde rimligtvis istället kallas kalligrafisk apostrof, och den återfinns idag främst inklämd emellan bokstäver...

2.) I och med boktryckarkonstens genombrott blev handskriften mer formaliserad och strukturerad, vilket fick till följd att för att få plats med dessa böjda symboler i utrymmet mellan de raka bokstavsraderna i en tryckt text, och p.g.a. att det var enklare att skära raka kanter i de tidiga trätyperna, så utvecklades vissa av dessa böjda symboler inom olika typsnitt till att anta en rak, företrädesvis lutande eller vinklad form, för att få plats mellan raderna i en tryckt text, speciellt då de diakritiska tecknen, d.v.s. de symboler vilka befinner sig rakt ovanför eller under en bokstav... dessa sneda raka diakritiska tecken borde alltså, som jag ser det kunna kallas typografisk accent.

3.) I och med skrivmaskinens och tangentbordets genombrott, där alla dessa ursprungligen handskrivna böjda symboler med en mängd olika betydelser, tillsammans med de sedan boktryckarkonstens inträde sneda räta diakritiska tecknen plötsligt sammanfogades till endast ett minimum av tangenter, så blev den minsta gemensamma nämnaren ett lodrätt streck. Denna på så vis tillkomna fnutt borde därför kunna kallas maskinfnutt.

Eftersom datarevolutionen nu sammanblandar alla dessa traditioner och förändringar på nya sätt, samtidigt som litterära traditionsbärare vidmakthåller gamla memer, t.ex. via s.k. house styles...så florerar följaktligen olika ortografiska traditioner och s.k. house styles sida vid sida på internet idag, och vad som är rätt eller fel sätt att använda en viss universalkodad fnutt på, bör som jag nu ser det inte avgöras på annat sätt än att först ta i beaktande vilken font som fnutten förekommer i...

Om texten t.ex. skrivs för hand bestäms utseendet på fnutten utifrån kalligrafiska ställningstaganden.

Om texten förekommer i en typsatt och tryckt text, t.ex. en bok bestäms utseendet utifrån typografiska ställningstaganden.

Om texten skrivs med skrivmaskin bestäms utseendet på fnutten av tangentbordets kapacitet, vanligtvis begränsat till några få tangenter, de (från FAMPEC-tangenten betydelseutvidgade) s.k. FLAMTUCSACCI-tangenterna. Albert Maratey patenterade t.ex. i början av 1900-talet det som än idag kallas dedicated keys (dead keys, d.v.s. tangenter vilkas nedtryckning inte medför någon förflyttning av nästa tangenttryckning) för att kunna skriva diakritiska tecken.

Slutligen om texten skrivs med hjälp av tangentbordet på en datamaskin avsedd för visualisering på antingen dataskärm eller medelst tryck på papper, så avgörs utseendet på fnutten av i vilken font som symbolen ingår.
Ordet font betyder alltså bl.a. ett teckensnitt i en dator, och eftersom man på en datorskärm kan visualisera såväl handskrift som maskinskrift, innebär detta att t.ex. en kalligrafisk citatmarkering, en accent i skrivmaskinstext, en kursiv apostrof och ett primtecken kan se nästintill identiska ut på en dataskärm, ´...