Citat:
Ursprungligen postat av Jaha Johoansson
Jag har inga problem med en historieskrivning där USA och Sydvietnam anses ha sparkat skiten ur både Nordvietnam och FNL/Viet-cong. Men om krig är ett medel för att uppnå politiska mål så är det rimligen det slutliga utfallet som räknas, åtminstone om utfallet är ett faktum i relativ närtid. USA saknade 1975 den politiska viljan att säkerställa att Sydvietnam inte blev kommunistiskt, vilket blev det slutliga politiska utfallet av Vietnamkriget. I grunden tror jag att den här diskussionen handlar om vilken syn man har på kriget som fenomen. Varför skulle nederlag kräva att man är så illa tilltygad att man inte har något annat val än att ge sig? Om din i formell mening före detta motståndare i stort sett omedelbart struntar i det fredsavtal som du med stor möda har tvingat fram och uppnår sina tidigare krigsmål - krigsmål som går helt på tvärs med de krigsmål som du själv till helt nyligen hade - så har du väl rimligen förlorat? Det slutliga politiska utfallet av dina krigsansträngningar blev ju exakt noll.
Här närmar vi oss varandra, på sätt och vis.
Jag är fullt villig att erkänna att den politiska (och inbördeskrigsmässiga) slutsatsen i Vietnam blev att man på sikt misslyckades med att sprida kommunismen.
Det jag vänder mig emot är dumheterna att Nordvietnam skulle ha besegrat USA på slagfältet. Alltså, militärt besegrat USA.
Rent militärt var de allra flesta av de nordvietnamesiska operationerna människoätande katastrofer, och den överblivna spillran, halvt misslyckade människoätande förluster. Och här talar jag, RENT MILITÄRT.
Man kan alltså, rent historiskt och psykologiskt, inte dra upp USAs track reckord i Vietnam som ett bevis på att USA blev militärt besegrade. Det är historielöst, obildat och inte minst helt felaktigt.