Vietnamkriget - förlorade USA?

När Nixon tog över som president efter Johnson skedde en kursändring i amerikansk utrikespolitik.

Den 3 november 1969 deklarerade president Nixon att:

Redan ingångna avtal skulle fullföljas.

Att USA skulle ingripa om någon allierad hotades av kärnvapen.

Att USA skulle ge militärt bistånd till allierade, men att dessa förutsattes tillhandahålla de krafter som krävdes för sitt eget försvar.

Därefter fortskred den "vietnamisering" som redan inletts och USA började successivt att plocka hem sina soldater från Vietnam. Nixon var medveten om att hans tillbakadragande från från Vietnamkonflikten sannolikt skulle innebära en snabb FNL-seger, vilket skulle vara förödmjukande för USA. Fredsförhandlingarna som varit resultatlösa i flera år, (p g a. tjafs kring formalia) resulterar i ett fredsavtal i fyra punkter, varav endast två efterlevs: Att utländska intressen inte längre ska lägga sig i samt utväxling av krigsfångar. Kriget fortsätter, trots att omvärlden tiger om det och så småningom annekteras Sydvienam av Nordvietnam.

Om USA är vinnare eller förlorare i konflikten är väl en tolkningsfråga, men USA drar sig ur kriget inte av militära orsaker utan på en ny amerikansk regering med en ny utrikespolitisk agenda.

Min åsikt i detta är att USA åkte på stor stryk i Vietnamkriget. Behåller vi fokus på helheten så ser vi att US missa alla sin politiska mål och efterföljande decennium var en katastrof för regionen. Militär kraft är ett politisktvapen och med den definitionen har USA efter andra världskriget bara haft två vinster Panama och Grenada. Detta är mer en kritik på det inrikespolitiska spelet i USA samt en total oförståelse av lokala traditioner och kultur.

USA kan slå alla motståndare militärt och förlorar alltid freden. USA kan liknas vid en stor kravallpolis som slår och slår så att tant Asta 78 år hemma vid Tv förfasas över brutaliteten.

Njae. Sedan WW2 (eller mer exakt 1947-48) bestod den amerikanska övergripande militär-politiska strategin att avgränsa Sovjet och andra kommunistiska länder i syfte att förhindra att kommunismen spred sig. På längre sikt var målet att kommunismen skulle elimineras som faktiskt hot mot "den fria världen".

Bortser vi från när Kina föll till kommunisterna 1949, vilket i sanning var en ytterst rörig och fortfarande dåligt utforskad historia, lyckades USA hyfsat väl utifrån sina höga ambitioner.

Pärlbandet Japan-Sydkorea-Taiwan-Filippinerna behölls stadigt i USAs grepp.

Man förlorade Sydvietnam, Laos och Kambodja - men blockerade vidare utvidgning i Thailand och Indonesien.

En del länder i Afrika skaffade sig hammare och skära på flaggan - men det var rejäla minusposter för Sovjet. Fattiglappar, inkompetens i alla dimensioner och USA dominerade alla förflyttningar till dessa länder.

Mellanöstern var en rad olika, ibland sammanfallande, röror - men även om Sovjet fick starkt inflytande över en del arabländer var det ytligt och tillfälligt, vilket illustreras av hur Egypten åkte som en jo-jo mellan USA och Sovjet. Mellanöstern var ett slukhål för sovjetisk material och pengar.

Militär makt är helt riktigt ett av många verktyg i nationalstatens verktygslåda. Och då måste man naturligtvis räkna med alla gånger blotta _hotet_ om krig skrämmer bort fienden. Som alla de gånger Kina mullrat om "återförening" och USA skickat några hangarfartygsgrupper till Taiwan "för manövrar". Eller när Clinton skickade amerikansk trupp till Bosnien.

Vad gäller omvärldens syn på USA är den ofta brutalt egoistisk. Om ett land behöver USA som skydd mot ärkefiender, som stöd i FN, som handelspartner eller möjlighet för unga att studera utomlands är man för USA. Annars är man oftast mot USA.

Under 1980-talet, när Ronald Reagan styrde USA, kallade Sovjet för ondskans imperium, upprustade, placerade ut medeldistanskärnvapen i Västtyskland, invaderade Grenada och planerade SDI älskade västtyskarna USA. Under 1990-talet, när Bill Clinton styrde USA och nedrustade, avvecklade kärnvapen, var försonlig mot Ryssland, lyssnade långt mer på sina europeiska kollegor än någon tidigare president och lade ner SDI avskydde (de forna) västtyskarna USA.

Skillnaden var att västtyskarna på 80-talet behövde USA för att stoppa tiotusentals sovjetiska stridsvagnar från att rulla genom Västtyskland. På 90-talet försvann detta behov. Ingetdera säger egentligen något om vad tyskarna "egentligen" anser om USA.

Vad gäller Vietnamkriget förlorade USA det, men det var totalt sett inga katastrofala förluster av vare sig mannar eller materiel. Siffrorna må låta höga, men bör slås ut över tio år - och på den tiden var det standard att värnpliktiga dog och flygplan kraschade även i fredstid hemma i USA.

Sydvietnam föll. Men i såväl Vietnam som Kambodja och Laos så fanns redan kommunismen som en maktfaktor. Målet var att hindra kommunismen från att bli maktfaktorer i andra länder.

USAs förluster i Vietnam var egentligen rätt ynkliga.
58'000 man låter som mycket, men det ska slås ut över nästan tio år.
6'000 döda om året är betydligt lägre än mordsiffrorna i USA, och betydligt lägre än antalet trafikdöda per år etc.

Angående att gå in med trupp i Nordvietnam så har jag skrivit om det i tidigare inlägg.
(FB) Vietnamkriget - förlorade USA?


Det beror på att olika länder har olika gränser och namn för olika krig.
Finland brukar t ex dela in andra världskriget i två krig, eftersom Finland var under denna period inblandat i två olika krig.
Först Vinterkriget 1939-1940 när Sovjet anföll Finland.
Sedan Fortsättningskriget 1941-1944, när Finland anföll Sovjet tillsammans med Tyskland i Operation Barbarossa.


Vietnamkriget ser ut lite på samma sätt. Wikipedia beskriver Vietnamkriget som ett krig mellan 1955-1975, men för USAs del så var de endast inblandade 1965-1973.
Vad som sedan hände efter 1973, när USA inte längre var inblandade i kriget är något som USA lastas för och kallas för en amerikansk förlust.

Vietnamkriget från amerikansk sida, mellan 1965 till 1973 slutade i en amerikansk vinst. Nordvietnam trycktes tillbaka och ett fredsavtal skrevs under mellan Nord och Syd.
Därefter, när amerikanska styrkor lämnat Vietnam så startades ett nytt krig, något som illustreras genom War Powers Resolution 1973, där US Congress tröttnat på att den amerikanske presidenten kunde gå i krig utan US Congress godkännande och gick igenom trots presidentens veto (genom kvalificerad majoritet, 2/3 av US Congress röster).

Därigenom förhindrades amerikansk trupp från att åter gå in i Vietnam. Kort sagt, för att USA inte längre var i krig.

USA förlorade därför inte Vietnamkriget, utan tvärtom så förlorade Sydvietnam kriget eftersom USA inte längre var en del av kriget.

Lägg till 153 000 skadade som krävde sjukhusvård.

1965 fanns redan 23 000 "rådgivare" på plats. Dessa flög ofta helikopter eller tillhörde specialstyrkor.

USA var således redan starkt involverade när reguljära styrkor gick in.

Naturligtvis visste USA att så fort de gav sig av skulle konflikten starta igen och då med ett ARVIN som de visste inte skulle kunna stå emot nord själva.
Således hade man under ett antal år förlorat 58 000 man och kanske lika många med skador som gjorde dem handikappade.

Och vad fick man ut av detta?
Jo, två år då syd inte var under kommunistiskt styre.
Inte direkt vad jag kallar seger.

Det fanns faktiskt personal i rådgivande funktion oxå. Från ARVNs försvarsstab ned till åtminstone bataljonsnivå. Det var ofta dessa som kallade in olika former av den amerikanska eldkraften.

Amerikanerna verkar själva inte se utfallet av insatsen som någon seger.
I Hollywoods version: från clintanrullen Heartbreak ridge:

Översten: Sergeant ni är en. 0-1-1. 0 ingen seger, 1 (oavgjort Korea). 1 (1 förlust Vietnam )

Samt

att man i Dokumentären Cocaine Cowboys visat ett inslag där någon ylar om att kampen mot
CC i Florida börjar likna ett inrikes Vietnam.

Lägg till skadade från brott och skadade från trafikolyckor.
Jämförelsen blir samma.

Så du vill alltså slå ut det hela över ännu fler år och minska siffran 6'000 om året ytterligare?

Man lämnade ARVN med gott om utrustning och manskap, samt ett löfte om att om kriget startade upp igen så skulle USA återigen gå in och hjälpa dem.

Men kongressen satte stopp för den saken, vilket var ett skäl till att den sydvietnamesiske presidenten var väldigt sur pga USAs förräderi när de svek det löftet (den amerikanske presidenten försökte hålla det, men War Powers Resolution gjorde att han inte kunde).


Politiskt var det definitivt en förlust, men inte pga den militära delen av kriget utan pga politiskt rävspel efter att USAs direkta militära inblandning i kriget var avslutat.

Tror WW2 rent semantiskt förstört en hel del här - nej det var ingen "villkorslös kapitulation" och Pittsburgh terrorbombades inte som Dresden. Självklart inte. Men att därifrån hävda att det var en slags remi som USA mottog är som att säga "Centralmakterna förlorade inte WW1". Minns jag rätt så kryddade Kissinger Parisavtalet m en massa hjälp, ett slags inverterat Versaillestraktat.

You win some, you lose some - t o m Average Joe och John Doe - vare sig de är konservativa rednecks eller New England SUV-republikaner uppfattar kriget som förlorat. Boktitlar som "The Wrong War: Why We Lost in Vietnam" och liknande är helt accepterade och okomplicerade.

Så världen utanför den här tråden har ivf accepterat faktum; "USA förlorade Vietnamkriget". Gott så.

Fredsavtalet 1973 gick ut på att USA skulle fortsätta stödja Sydvietnam både ekonomiskt och militärt. Men kongressvalet 1974 blev, bland annat pga Watergate-affären, ett politiskt jordskred. Många tunga demokrater blev bortröstade till förmån för unga, agressiva kandidater som John Kerry vilka inte kände sig bundna av tidigare avtal, förbindelser eller breda strategiska överväganden.

Denna nya generation av kongressledamöter körde helt över fredsöverenskommelsen och minskade det amerikanska stödet åt Sydvietnam till noll. Utan dollar att köpa bensin för, betala soldaternas löner och utan amerikanskt luftunderstöd bröt ARVN ihop vid nordvietnamesernas stora offensiv 1975.

Men hade the plumbers skött sitt jobb skulle valet 1974 gått helt annorlunda, fredsavtalets intentioner uppfyllts och Sydvietnam kunnat fortsätta kämpa på á la Påskoffensiven 1972 med amerikanskt luftunderstöd och ekonomiskt bistånd.

På något sätt slutade det hela med att man blev kompis med Pol Pot.
Vilket enligt min mening inte känns som en vinnande hand.

Man vann alla större militära slag, men politiskt förlorade man. Kan jämföras med Sydafrika under Apartheid. Man vann (dom flesta) slagen, men politiskt förlorade man och det blev regeringsbyte. Krig är sätt att uppnå politiska och strategiska mål. Uppnås inte dom målen kan man inte heller säga att man har vunnit, även om man kanske bombade nordvietnameserna tillbaks till stenåldern.

Krig är politik, drar man sig ur av politiska orsaker så har man förlorat dessutom för andra gången i Vietnam.