Citat:
Ursprungligen postat av Atomist
Flickan bör återföras till sin mor då hon till ambassaden uttryckt sin önskan, paret i broby har inte rätt till andras barn. Avviker eran åsikt kan ni låna era egna barn till dessa själviska familjehemsentrepenörer. Antar deras intresse kommer svalna då ersättning uteblir, det inte är någon ideell verksamhet som bedrivs, det är affärsmässigt...
Har ni som smutskastar den biologiska modern en aning om hennes situation? Hotbild osv... Ni har bara bestämt att hon är oförmögen och oduglig att sköta sitt barn? Kan finnas en jävligt bra anledning att hon inte kunnat vårda sitt barn, men hon har ju inte skrikit och snyftar mest på löpet vilket är det som räknas i sverige..
Jag har också reagerat mot att det finns de som anklagar den biologiska mamman helt utan att känna till hur mammans situation är.
Ni som är yngre har kanske inte en aning om hur stigmatiserade och utskämda ogifta mödrar var förr, inte alls så länge sedan, här i Sverige. Många kvinnor födde sina oäkta barn i smyg och lämnade bort dem och försökte på alla sätt dölja sin hemlighet. Att de led oerhört psykiskt är självklart.
Kvinnor i Sverige löpte dock aldrig risk att bli mördade av sin egen familj. Men för en kvinna från en hederskultur kan det vara ett reellt hot. Om en ogift kvinna blir gravid i en sådan kultur, vilken utväg kan hon ha? Jo, att åka till ett annat land, föda barnet, lämna det och tiga om saken. Många har gjort så, även svenska kvinnor, fast de inte riskerade att bli mördade.
Några exempel på där svenska kvinnor gjort det, men hållit kontakt med barnet och senare tagit det till sig:
Siri Derkert, konstnär, som fick sonen Carlo i Italien och lämnade det till ett fosterhem. Hon hämtade sedan hem sonen som blir en uppskattad guide på Moderna museet.
Föräldrarna till författaren Sandro Key-Åberg var svenskar som fick sonen i Dresden, lämnade honom men tog sedan hem honom.
Astrid Lindgren, som vid 18 års ålder födde sonen Lars i Köpenhamn (detta för att hon där inte behövde uppge barnafaderns namn) och placerade honom i fosterhem där. Astrid höll kontakten. Hon åkte till Köpenhamn från Stockholm så ofta hon kunde, och smet från jobbet en gång för att kunna göra det, och fick sparken. Efter några år fick Lars bo hos hennes föräldrar på Näs och senare i Stockholm med henne.
Nämnas kan också det unga paret von Sydow, bekant från de Sydowska morden. De fick ett barn som väldigt unga när de inte var gifta. Barnet placerades i fosterhem i Italien men hämtades hem efter ett par år.
Det var alltså inte ovanligt att ogifta kvinnor födde barn långt bort från hemorten, lämnade det men längtade så mycket efter det att de sedan trotsade konventionen och tog hem sina barn.
Dessa exempel visar också att det faktiskt kan gå bra att flytta ett barn från en miljö till en annan särskilt om barnet då kommer till sin biologiska mamma. Det går förstås inte bra i samtliga fall men man kan inte påstå att det oundvikligen innebär en katastrof.
Mamman i det här fallet vet vi inte mycket om, mer än att hon sägs hotas av hedersvåld. Det kan förklara varför hon födde barnet i Sverige och sedan lämnade det. Det var kanske den enda lösning hon såg. Längtan efter barnet finns där ändå och därför hör hon av sig. Men kanske var det inte möjligt för henne att förenas med sitt barn.
Jag tror jag har sett hundra TV-program och läst artiklar om personer adopterade till Sverige som vid vuxen ålder försöker spåra sin biologiska familj. Lyckliga återföreningar har visats från små byar i Sri Lanka, förorter i chilenska städer, byar i Guatemala. Det ÄR rörande att se människor som har längtat så mycket efter varandra mötas. De mammor som var tvingade att lämna bort sina barn har aldrig glömt dem. De har längtat och undrat.
Det kan också bli besvikelser. Man kan inte prata med varandra för man talar inte samma språk, man har levt liv med helt olika förutsättningar, har olika världsbilder.
Jag är säker på att ni alla har sett och läst om dessa fall. Men en del människor kan liksom inte koppla ihop det med de små barn som föds, överges och adopteras bort NU. De är hjälplösa, utsatta, söta, vädjar till alla beskyddarinstinkter. De måste få komma till Sverige, till snälla människor och få det bra. Men en dag, ganska snart, är dessa små barn lite större och börjar fundera över sin "riktiga" mamma och pappa. I tonåren kommer ofta en ordentlig identitetskris. En dag är det kanske Haddile som i ett hjärteknipande TV-reportage letar efter sin mamma och står och gråter i en algerisk by.
Jag tycker principen att i första hand försöka återförena mor och barn är helt rätt och mest human.
Den som ska klandras mest i det här fallet är fosterpappan, som kände till barnets förhållanden och som dessutom måste ha känt till socialtjänstens åligganden men som underlät att vidta åtgärder till barnets bästa.
