En sorglig tanke

Eftersom universum expanderar, så kommer allting i universum komma såpass långt ifrån varann, allt allt blir för kallt, för att intelligent liv ska existera.

Därför behöver vi utveckla Einsteins teori om att fixa ett wormhole till ett annat universum.
Teoretiskt sätt ska det fungera.

Går inte att motivera, utan det är en högst subjektiv åsikt som jag har. Du kan inte bevisa varken ateismen eller pre-/post-Universums eventuella spelregler (och indirekt dess fulla existens) lika lite som jag kan bevisa Guds existens - men i mitt huvud så är närvaron av en högre makt det enda logiska, och om detta sedan bottnar i någon rädsla över att acceptera att Universum egentligen bara består av slumpartat kaos så får det väl vara så, men jag köper inte teorin om hur liv skulle ha uppstått eftersom det är närmast praktiskt taget omöjligt för alla grundläggande krav som ställs för att liv ska uppstå att äga rum från första början - för mycket tillfälligheter som leder till att vi är här, och det köper jag inte.

Ett maskhål, om praktiskt möjligt, sammanlänkar ett ställe i rumtiden med ett annat som kan befinna sig flera miljarder ljusår bort i ett och samma universum.

Teoretiskt sett kan jag med hjälp av Qi få min kuk att växa ett par extra centimeter genom att stirra på den, men det är spelar noll roll när vi försöker vara "realistiska"

Just livets uppkomst är väl inte helt kartlagt ännu, men evolutionen är utan tvekan tyngd av väldigt tydlig bevisning; så kraften måste isåfall ha skapat den första organismen och vi har fortfarande uppstått av just tillfälligheter, om man nu ska kalla det för detta.

Varför bry sig över ett ting som aldrig kommer påverka dig? Än mindre varför hålla fast i negativa tankar i onödan?

Något som faktiskt är soligt är vad man ska göra här i nuet. Tänk på det och öppna en ny tråd.

Om du vill älta på ett problem som tar teoretisk 10^10^10^10^10^1.1 år, så måste morgondagen vara ett stort problem för en kille som dig.

Tänker faktiskt som du här, detta drog jag bara som slutsats ifall det forskarna säger nu skulle stämma. Min egentliga slutsats angående vår existens är att ett medvetande måste ha skapat allt. För att någonting ska skapas behövs ju en ide, en tanke? Hur långt tillbaks man än tar forskning så är det alltid nåt som inte går att förklara, det måste ju helt enkelt vara så. Jag tror verkligen inte att det är en gud som skapade världen som den ser ut idag och sitter och ser ner på oss någonstans, utan att det första som började existera, kanske Big Bang, måste ha skapats av ett medvetande och att vi allihop idag är en del av samma medvetande fast så oerhört separerade att vi inte kan greppa det.

Fast premisserna för diskussionen är ju felaktiga. I trådstarten konstaterade du:

1. Universum har en början och ett slut, både i tiden och rummet.
2. Tid och rum existerar enbart i universum.

Och din slutsats blir således att när universum av en eller annan anledning slutar existera så slutar också tid och rum existera.

Så långt allt väl. Men sen påstår du att det innebär att tiden och rummet är oändliga och att allt därför hänt oändligt antal gånger!?

Om rummet och tiden existerar på grund av att universum existerar, och universum slutar existera, borde inte det också innebära att tiden och rummet slutar existera? Och något som inte existerar är inte oändligt. Det finns inte.
Inte 0.
Inte ∞
Ingenting.

Fast det är svårt att förstå, till och med svårare än oändligheten, så innebär avsaknad av existens ingenting. Ingenting alls.

Fast vadå avsaknad av existens? Energiladdningen som var Big Bang existerade ju så du kan inte säga avsaknad av existens.



Tid som människan ser det har en början=Big Bang. Men eftersom det även fanns en existens innan Big Bang så betyder ju det även att "tid" eller något liknande tid som vi inte kan sätta ord på fanns, och detta kan man ju aldrig påstå ha sig en början eftersom vi omöjligt kan bevisa det, därför hoppar jag till slutsatsen att detta helt enkelt alltid har funnits, om man nu ska lyssna på vad forskarna säger.(Min personliga åsikt är som sagt att ett medvetande skapat universum)

Även fast än jag är väldigt berusad av alkohol just nu så hoppas jag detta klargjorde vad du funderade över.

Nej, det funkar inte så.

Till att börja med så måste man vara medveten om vad existens innebär. Wiktionary definierar existens som att ha en plats i rummet och tiden, och det är en definition som jag tror de flesta är ganska överens om. Det innebär också att existensen är beroende av att det finns ett rum och en tid att existera i.

Så, om Big Bang skapade tiden och rummet skapade Big Bang också existensen. "Energiladdningen som skulle bli Big Bang" existerade således inte!

Det är detta som jag syftade på i sista stycket av mitt förra inlägg. För detta är helt omöjligt att förstå. Allting som vi någonsin upplevt har ju en existens, vår erfarenhet säger oss att det är fullkomligt omöjligt att ingenting existerar. Den populärvetenskapliga föreställningen om att källan till Big Bang var någon slags frö som svävade i ett mörker i en evighet innan den plötsligt började expandera är felaktig, för det fanns inget mörker och det fanns ingen evighet. Forskarvärlden har idag kommit så långt att man börjat spekulera vad som hände millisekunder efter själva skapelseögonblicket, men hela vägen till singulariteten (själva ordet beskriver rätt bra vad det är frågan om) kommer man förmodligen aldrig komma.

Universum är enligt definition allting. Personligen tror jag att tid och rum ligger ”bortom” universum. Tid är något som är kopplat till vår hjärna. Om vi däremot pratar om vårt kända universum (som är begränsat till ca 95 miljarder ljusår i diameter) så tror jag det existerar så länge som det finns liv på jorden. Den dagen vårt liv försvinner från universum, av någon anledning, så försvinner också det vi menar med vårt kända universum och med det också tid och rum. Vår verklighet är kopplat till livet på jorden.