Våra barn sårar mig

Hej.
Vi är två föräldrar, som har två barn, snart 3 1/2 år och snart 5 år.
Jag har tidigare varit mycket svårt sjuk och frånvarande från familjen, men varit tillbaka, fullt frisk sedan 1 1/2 år tillbaka.

Under den tiden jag var sjuk, var barnen, av naturlig anledning, med andra föräldern. Jag har kämpat hårt, för att komma tillbaka till livet och till familjen. I början ville barnen inte veta av mig, de var ledsna och sårade, över att jag, i deras ögon, "övergivit dem".
Nu har vi en superfin kontakt och lever återigen ett normalt liv och återbyggt förtroendet gentemot varandra.

Däremot, händer det väldigt ofta, då det blir någon konflikt, eller ens om bara någon av barnen vill gå på toaletten, så vill de oftast inte att jag ska följa med. Det kan vara allt från att jag inte får borta tänderna, klä på dem, till att inte duscha dem o.s.v. Detta resulterar ofta i skrik och gråt från barnen och ibland "tvingar" vi dem att jag gör det ändå, för att lära dem att de inte ska få sin vilja igenom.
Ibland, orkar vi inte, utan ger upp på en gång, och då får min partner göra det istället.
Detta sårar oss bägge och vi mår superdåligt över det.
Även min partner.
Vi pratar med barnen, om att jag blir väldigt ledsen och sårad, och de förstår, och de säger att de älskar mig lika mycket. Och så är det inget mer med det, och så får jag världens puss och kram. Men likt förbannat, händer samma sak igen, senare.

Vad göra?

Endast tiden kan rätta till det problemet, forcera inte du kan då förvärra läget.

Detta är normalt och dina barn kommer över det med tiden. När barn är små så favoriserar dem ofta en förälder och vill att "MAAAAAMMA!!!!!!" ska göra vissa saker.

Ett ganska vanligt beteende är även att pojkar dras till mamman och att flickor dras till pappan. Då kan det uppstå svartsjuka från flickans sida om t.ex mamma anses få för mycket uppmärksamhet från pappa.

Det här är helt normalt och hade kommit oavsett om du varit helt frisk och alltid levt i harmoni med barnen. I perioder så väljer barnen "bort" ena föräldern, det är inte något de gör med uträkning eller av pin kiv utan det handlar om grundtrygghet och en omedveten önskan att kunna kontrollera/styra sin egen värld.

Det handlar inte om beräkning, om att nån av er är "sämre" eller "oälskad" alltså. Det är bara en utvecklingsfas som går över, särskilt om man inte gör så stor sak av det. Ju mer fokus ni föräldrar lägger på att "båda är lika bra" och att de "inte ska få sin vilja igenom" kommer det fortgå. För då signalerar ni otrygghet inför barnen.

Men det går över. Särskilt om ni ofta turas om att hantera barnen och vara ensam med dem, så att de blir trygga i att båda föräldrarna kan tillgodose deras behov.

Sen så är barns anknytning till endera förälder ofta starkare än till den andra, men även det kan pendla beroende på ålder hos barnet. Så mitt råd är som ovan, ta det lugnt och spendera tid ensam med barnen så kommer det lösa sig.

Jag tror lite som de ovanför redan har skrivit. Tvinga inte fram det, ta det lugnt med barnen. Innerst inne kanske de inte vågar lite fullt ut på dig eftersom du var frånvarande. Barn är kloka, de vet precis vad de ska säga för att du ska bli glad Men jag tror det kommer gå fint. Ta med barnen på utflykter, bio lite roliga saker. Lycka till

det går inte att börja med emotionell 'krigsföring' mot sina egna barn.
jag skönjar en överkänslighet från din sida kring det här eftersom du var frånvarande pga din sjukdom. du får dåligt samvete för att du var borta och nu överför du din ångest på dina barn. inte bra.
det låter lite märkligt att ni avkräver era barn försäkringar om att de älskar er, deras föräldrar, lika mycket.
barn kan vara elaka men de förstår ju inte riktigt vad de kan ställa till med i den åldern och som förälder får man nog skåpa i sig skiten och stå ut.

Man kan givetvis inte tvinga fram tillit, men man kan strunta i deras preferenser i vardagsgöromål som tex. borsta tänderna. Prata inte, truga inte, bara se till att borsta deras tänder.
Att de fortfarande efter 18 månader i sina unga år betraktar dig som utböling tyder på att du(ni) gjort riktigt fel hittills.

Kan lugna dig med att vi har samma fenomen här hemma, och då är jag högst närvarande och har varit det hela tiden. Se det från den ljusa sidan, vill barnen att mamma ska torka bajs är det klart att hon ska få göra det.

Alltså, du gör verkligen skäl för ditt användarnamn, och din partner kanske kan döpa sig till dramagirl?
Det är högst normalt beteende från era barn. Det du och din partner bör göra är att börja stålsätta er redan nu, för när era barn blir tonåringar kommer dom kasta så mycket skit på er att ni båda lär hoppa från Tranebergsbron inom kort.

Lycka till!

Det är är ett inte helt ovanligt fenomen som jag själv har kommit kontakt med. Av erfarenhet så vet jag att det fungerar att försöka tvinga eller forcera fram det. Det kallas exponering, efter ett tag vänjer barnen sig vid att du följer med.

Det låter otroligt jobbigt men som de andra i tråden säger så är det väldigt vanligt. Är du någonsin ensam med barnen? När favoritföräldern inte finns till hands brukar den andra föräldern duga. Det brukar vara som så att om båda finns tillgängliga så väljer de (såklart) sin tillfälliga favorit. Börja tillbringa lite tid med dem på tu man hand, kanske en och en. Gör roliga saker som bara ni vet om och kan prata om. Och tvinga dem inte till att du ska duscha dem osv, det kränker deras integritet...

Alla barn gör liknande saker hela tiden.
Mina barn brukar sätta mig och min exfru emot varandra när dom är hos respektive.
Som när dom är här är det alltid bättre att vara hos mamma för där får dom göra mer saker och när dom är hos sin mamma så vill dom till mig för att dom får göra mer saker hos mig.

Men jag och barnens mamma har bra kontakt och vi är vänner och vi pratar om deras uppförande och försöker handskas men situationerna som uppstår när dom säger sådant.

Vi måste ju få barnen och förstå och det gör dom också men det är alltid lättare för barn att säga att den ena föräldern är lite bättre än den andre när dom inte får som dom vill.

Så gör vad som behövs när det behövs barn är barn oavsett vad som sker.
Dom gör nästan alltid tvärt emot vad man vill och säger nästan vad som helst när dom inte får sin vilja igenom.