• 1
  • 2
2012-07-21, 22:50
  #1
Medlem
Ubbe Cykelkedjas avatar
Vårt samhälle och civilisation har gjort stora framsteg teknologiskt, men har mentalt inte utvecklats särskilt mycket sedan vår vagga.

Ett barn formar inte ett medvetande förrän vid ca 7 års ålder. Före det är vi som en objektiv kamera sökandes efter information om vår omgivning. Vi ifrågasätter ingenting vi blir informerade om och tar in allt som absolut sanning. Vi förstår inte konceptet ”inte”. Denna information kommer nästan uteslutande från auktoritetsfigurer; våra föräldrar (som också har repeterat samma mönster) och indirekt vårt samhälle. All denna information blir lagrad i vårt undermedvetna och formar vårt beteende, våra attityder och senare vår världsbild. Det formar oss som individer så till vida grad att de första åren i vårt liv formar oss till betydande del som människor för resten av våra liv.

Senare anländer Staten med allmän skolplikt. Den viktigaste aspekten i utbildning är att lära människor vad de ska tänka och tycka genom systematisk repetition, inte hur man tänker genom den fundamentala akten av frågande. Formandet av frågan är viktigare än svaret, men i skolan är det facit och svaret som enbart står i kurs. Vi blir alla formade att bli lydiga medborgare som inte ifrågasätter någonting, såtillvida det inte är inom ditsatta systematiska ramar.

Om du gör detta blir du bestraffad för att vara okonformativ. Du blir demoniserad av människor i din omgivning, kanske även mobbad. Okonformitet skrämmer människor, för den för oss ut ur vår komfortzon och håller t.o.m. en biologisk förklaring, där grupper av homogena människor hade större överlevnadschanser när tiderna var mycket hårdare än de är idag. Det är denna komfortzon som är det bästa verktyget till lydnad av auktoriteter. Vi blir likgiltiga och passiviserade och vi dehumaniserar oss själva och andra för att ens kunna sköta vårt arbete. Om man misstänker någonting är fel vill man inte ha reda på om så är fallet eller ens varför, därför att vi är rädda någonting kan föra oss ur vår komfortzon så att vi måste agera.

Problemet med social indoktrinering och konformitet, den obändliga lydnaden inför auktoriteter, inklusive den auktoritet vi placerar över våra egna tankar för att förtrycka oss själva, är inte isolerat till något land eller någon era av vår civilisations historia. Det har varit en del av vår kultur och tradition. Vad vi i historien kallar definierande ögonblick av ”revolutioner”, har i själva verkat varit naturliga fortsättningar av samma institutioner och tankesätt. Från ungefär 4000 f.Kr. och framåt har vi haft ett gällande system; plutokrati, där konceptet pengar härskar över människorna själva. Oavsett om man vill kalla det despotism, kommunism, demokrati, teokrati eller republik, har det i själva verket bara vara en variation av plutokrati. Det ger illusionen av större sociala framsteg än vad som faktiskt har skett.

Vårt samhälle är en spegel av oss själva och vi är en spegel av alla andra. Vi är formade till att bli själviska, obarmhärtiga, tävlingsinriktade, konfliktsökande och i slutändan självhatande individer. Så när vårt samhälle ”kultiverar”, blir ändprodukten allt som oftast destruktion av något slag. Industriella nationer döljer detta genom att flytta vår spridande destruktion till andra platser, så att andra människor, djur och vår planet får lida och dö för vår artificiella, ohållbara komfort och rikedom. Detta är också varför teknologi inte kommer lösa någonting, därför att vårt beteende, världsbild och värderinger är så ohållbara och ur balans, att nya tekniska framsteg enbart kan förlänga vår förmodade och ofrånkomliga självdestruktion.

Moderna nationer minskar ständigt i befolkning, även när vår livslängd ökar och detta är ingen slump. Samhällena är genuint destruktiva och genom att leva i dem, vill vi inte föda några barn. Det är dock inte vårt största problem, det är exponentialfunktionen. Den som sett en exponentialkurva slås omedelbart av hur oerhört fort den sticker iväg bortom all kontroll. Ändå är det exponentialfunktionen vi ser som samhällsmodell; exponentiell tillväxt av människor och produktion, på en planet med ändlig yta och ändliga nyckelresurser, i en tid där vårt moderna samhällena är ytterst sårbart för radikala förändringar och oerhört långsamt på att reagera, till följd av en löjligt hög centralisering av auktoritet och resurser. Det här systemet är dödsdömt om vi inte fortsätter, vi är dödsdömda om vi fortsätter.

Vi har utforskat 5% av Universum och vet knappt något om det, vi vet ingenting om andra dimensioner och vet väldigt lite om vår egen planet, ändå agerar vi som om vi vet allting, allt i hyllning till profit. Det ligger hos mig en betryckande oro att vi är på väg att bli ett globalt exempel av vad som hände på Påskön. Antingen kommer vi evolvera som nya människor som är eftertänksamma, balanserade och visa, eller så kommer vi gå under på grund av vår egen ignorans och övertro på vår påhittade, desillusionerade verklighet.

Jag klandrar ingen för den här gigantiska soppan, vi är alla fångade i våra mentala burar från tidig ålder, från arbetslös till Statsminister. Vi spelar våra roller som vi förväntar oss av omgivningen att vi ska spela dem. Var och en är ersättningsbar, därför att vi är alla uppfostrade till att bli normkorrupta. Problemet är systematiskt. Vi tror vad vi förväntas tro. Vi kanske t.o.m. anser oss som framgångsrika. På grund av vad, om jag får fråga och på vems och vilkas bekostnad? Vi har alla varandra att tacka för att vi hjälps åt att leva goda liv, ändå formas vi att se varandra som konkurrenter och söker aktivt konflikter i vardagslivet. Vi ser i andra vad vi avskyr i oss själva och projicerar vårt självhat mot andra. Vi lever i ständig stress från helt påhittade förväntningar och det har ihjäl oss.

Det är dock slående tydligt att människor är i direkt konflikt med sina undermedvetanden. Vi hävdar att vi starkt har en åsikt om vad vi anser vara sunt och klokt genom egna observationer, men vi beter oss precis tvärtom, därför att vårt undermedvetna gamla beteende är mycket starkare än vårt medvetna jag, eftersom det är automatiserat. Om man inte inser skillnaden mellan de två och aktivt ifrågasätter och rättar till vad vi anser som dumt att säga, tycka och hur vi beter oss, har vi inte en chans att ändra oss. Denna konflikt mellan oss själva och vårt undermedvetande påverkar människor mer än vad man kan tro och är en källa till obalans i oss själva. Det undermedvetna kan bli omprogrammerat på samma sätt som vi blir lärda doktriner i skolan; repetition, vare sig i tanken, attityden eller beteendet.

Den ljusa sidan är att fler och fler människor börjar bli medvetna om saker och ting. Vi börjar sluta ha respekt för vårt samhälle, vår kultur, vår nation och vår civilisation som helhet, därför att vi har sett vad det representerar och vad det är. Hela det monetära systemet är en global bluff och grovt kriminellt, pengar är en fullständig illusion som inte längre representerar någonting, marknaderna är kontrollerade av karteller, regeringar är djupt influerade av mäktiga korporationer.

Vi producerar och konsumerar oss själva till döds. Jag röstar personligen inte längre och tar representativ demokrati som ett dåligt skämt. I ett korrupt samhälle skulle en sådan auktoritetsmodell ha stannat redan vid ritbordet om de rätta frågorna hade ställts från början, men det faller väl på sin rimlighet (det är hela poängen med korruption, eller hur?). Kapitalism och ”fria marknader” är dessvärre bara ännu ett exempel på Einsteins definition av vansinne, tjusiga ord för, ja, global plutokrati, ännu en gång.

Men med tanke på att vi som kloka barn förväntar oss att våra medmänniskor ska vara kloka, hur kunde vi värja oss? Hur kunde vi veta att man skulle ljuga så inihelvete mycket för oss om det allra mesta? Hur ska vi förstå exemplet med den kokande grodan i kitteln, när vi inte inser att grodan är vi och vi var ett barn? Till slut är vi självhatande, destruktiva, obalanserade och genomkorrupta individer och vi inser det inte ens, för obalansen är att vara som alla andra och allting annat lärde vi oss av varandra var fel.

På ett sätt måste man vara oerhört tacksam för att vara svensk i denna tid. Vi har generellt haft en otroligt bekväm uppväxt och genom att Sverige är så enormt sekulariserat från religion (om man räknar bort den institutionaliserade religionen vetenskap), så har man oftast som svensk bara en (två om man räknar vetenskap) dogma att tampas med i sitt huvud, den sociokulturella. Genom att höra vad man om man växer upp i en ateistisk familj anser som uppenbara lögner som lärs ut av den kristna kyrkan, en organiserad, monoteistisk religion som alla andra världsreligioner, redan som barn, så hjälper det att plantera ett frö av frågande redan från barnsben. Om kyrkan lär ut lögner, finns då fler lögner? Jag fördömer inte spiritualitet på något sätt, men jag fördömer religion i sin destruktiva form, som en integral del av den sociala korruptionen och vilja att dominera andras vilja genom auktoritetskonceptet.
Citera
2012-07-21, 22:51
  #2
Medlem
Ubbe Cykelkedjas avatar
Så...

1. Hela samhället är systematiskt genomkorrupt och har alltid varit så, marknaderna är styrda av karteller, allt och alla styrs av mängden papperspengar som arbiträrt skyfflas runt (pengar som i övrigt är en illusion), all auktoritet och därigenom alla resurser är centraliserade och koncentrerade till absurdum och utom räckhåll för någon annan än de som har rollen som galna makthavare.
2. Vi är indoktrinerade till att bli lydiga samhällsmedborgare som inte ifrågasätter konceptet auktoritet. Vi blir upplärda vad vi ska tänka – inte hur - och vilket begränsat spektrum av åsikter, världsbild och värderingar vi har att välja på.
3. Representativ demokrati och kapitalism är bara ännu en sorgligt misslyckad fortsättning av plutokrati, där man inte försöker skapa tänkande människor, bara profit.
4. Vi har ihjäl oss själva, såväl som individ som kollektiv genom självdestruktivitet. Vi har ett exponentiellt samhällsideal i en ändlig värld med ändliga resurser.
5. Den systematiska samhällsdogmen ser inte något problem där individen frågar sig: ”Vad fan är detta?” och tänker heller aldrig rätta till det, snarare premiera det icke önskvärda beteendet.
6. Vi har verktygen till att bli fria från samtliga dogmer, ifrågasätta vilka vi formats till att bli och därigenom allt annat.
7. Fortsätter vi såhär är frågan inte om vi är körda, utan när det slutligen inträffar. Varför vet vi. Antingen måste systemet dö i en eller annan form, eller så dör vi.

Frågan lyder, om allt ovan stämmer, vad gör man då åt detta, utan att bli korrupt själv på kuppen? Eller sätter man sig på altanen och hämtar kakorna och ölen?
__________________
Senast redigerad av Ubbe Cykelkedja 2012-07-21 kl. 22:53.
Citera
2012-07-21, 23:16
  #3
Medlem
Ja det stämmer väl i princip -

Dock tog du bort kampen mellan raserna som faktor.

Intressant att barn kuvas att bli "troende". Om ett barn bråkar så indoktrinerar man bara det barnet ännu mera.

Den observante och utbildade människan vet redan om resultatet av det nuvarande levernet. Total död.
Utöver de som lyckas klara sig på öar atoller och i djupt belägna gruvor.

Det visste vi också om exempelvis på Dag Hammarskölds tid...eller Adolf Hitler. På bara ett uns år fördubblas jordens befolkning i dagen nuvarande takt. Dvs redan på den gamla goda tiden visste man varthän det bar - det bär åt överbefolkning och raskrig och en blodig kamp om exempelvis vatten. Är man förutseende i det här avseendet är man "Nazist".


Vad som verkar prioriteras av stater är "hur man styr stora befolkningsmassor"
__________________
Senast redigerad av HDCase 2012-07-21 kl. 23:27.
Citera
2012-07-21, 23:21
  #4
Medlem
Nlesjems avatar
Irreparabelt njae,när antibiotikan slutar att verka så bra kommer en reparation, frågan är bara vem som kommer vara kvar efter detta..
Citera
2012-07-21, 23:28
  #5
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Ubbe Cykelkedja
Eller sätter man sig på altanen och hämtar kakorna och ölen?

Ja hämta kakorna och ölen, gosa ner dej i hammocken och läs denna lilla skrift ifrån år 1798.

http://129.237.201.53/books/malthus/...on/malthus.pdf
Citera
2012-07-21, 23:41
  #6
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av SnyggSmartochLat
Ja hämta kakorna och ölen, gosa ner dej i hammocken och läs denna lilla skrift ifrån år 1798.

http://129.237.201.53/books/malthus/...on/malthus.pdf

Det var ju ungefär på grund av den skriften "nationalismen" formades dvs "vi måste ta hand om oss själva för fan innan det är kört".

Sen kom socialismen...och globaliseringen. (vi låter folk från AFRIKA bestämma över våra livsöden

Och nu står den ensamme människan och begrundar det hela.
Citera
2012-07-22, 01:32
  #7
Medlem
schweizmodells avatar
Forumet tackar för genomgången - sällsynt att någon tar sig tid att presentera sin samhällssyn på ett så genomarbetat sätt. Det inledande inlägget är alltför värdefullt för att nagelfaras - det får stå i orubbad form.
Citat:
Ursprungligen postat av Ubbe Cykelkedja
Så...

1. Hela samhället är systematiskt genomkorrupt och har alltid varit så, marknaderna är styrda av karteller, allt och alla styrs av mängden papperspengar som arbiträrt skyfflas runt (pengar som i övrigt är en illusion), all auktoritet och därigenom alla resurser är centraliserade och koncentrerade till absurdum och utom räckhåll för någon annan än de som har rollen som galna makthavare.
2. Vi är indoktrinerade till att bli lydiga samhällsmedborgare som inte ifrågasätter konceptet auktoritet. Vi blir upplärda vad vi ska tänka – inte hur - och vilket begränsat spektrum av åsikter, världsbild och värderingar vi har att välja på.
3. Representativ demokrati och kapitalism är bara ännu en sorgligt misslyckad fortsättning av plutokrati, där man inte försöker skapa tänkande människor, bara profit.
4. Vi har ihjäl oss själva, såväl som individ som kollektiv genom självdestruktivitet. Vi har ett exponentiellt samhällsideal i en ändlig värld med ändliga resurser.
5. Den systematiska samhällsdogmen ser inte något problem där individen frågar sig: ”Vad fan är detta?” och tänker heller aldrig rätta till det, snarare premiera det icke önskvärda beteendet.
6. Vi har verktygen till att bli fria från samtliga dogmer, ifrågasätta vilka vi formats till att bli och därigenom allt annat.
7. Fortsätter vi såhär är frågan inte om vi är körda, utan när det slutligen inträffar. Varför vet vi. Antingen måste systemet dö i en eller annan form, eller så dör vi.

Frågan lyder, om allt ovan stämmer, vad gör man då åt detta, utan att bli korrupt själv på kuppen? Eller sätter man sig på altanen och hämtar kakorna och ölen?
Tyvärr har du rätt i praktiskt taget allt du kommit fram till. En del av oss människor är dock lite tjuriga och inbillar oss kunna hitta vägar att påverka etablissemangets styresmän.

En av de viktigare punkterna du tar upp - som inte fungerar i samhället som det var tänkt - är det du benämner "representativ demokrati" eller representativ parlamentarism som utgår från tanken att folket demokratiskt väljer representanter till parlamentet där de antas få möjlighet att öppet/ärligt argumentera runt politiska frågeställningar i en riktning som väljarna prioriterar/förväntar sig.

I praktiken begränsas våra riksdagsmän till att tjäna som lydiga knapptryckare. I stort sett fungerar dessa som odelade ja-sägare till de redan färdiga förslagen, som en liten klick ideologer i partitoppen tagit fram. Parlamentet har i stort sett förlorat den grundläggande funktionen som ursprungligen var avsikten - ett forum för öppen debatt av betydelse för besluten i regeringen. De enskilda riksdagsmännen får ringa betydelse och riksdagsdebatterna är i stort sett att anse som spel för galleriet.

Om vi som exempel på parti och partistrategi tar socialdemokraterna, visade sig detta under valet 2010 (enligt Svt:s vallokalundersökningar attrahera nära 80 % av de väljare som inte befann sig på arbetsmarknaden och f.ö. i storleksordning 70 % av landets invandrargrupper röstade på samma sätt. En självklarhet att ett sådant parti, om det skall kunna göra sig gällande, måste fokusera på annat sätt än det som främst intresserar arbetsmarknadens parter och dem som innovativt intresserar sig för att vidga den. Ett sådant parti kan av självklara skäl inte sägas vara inriktat på demokrati.

Problemen med parlamentarismen och att den inte korrekt avspeglar befolkningens åsikter, gjorde schweizarna klart för sig när de under slutet av 1950-talet beslutade sig för att sätta stopp för parlamentarismen. Man insåg att ständiga regeringsskiften omöjliggjorde nödvändiga, långsiktiga politiska beslut som gagnade landet i sin helhet. Därav inriktningen att alltid ha starka, oavsättliga regeringar med bred majoritet (> 70 %) av väljarna bakom sig. Lösningen låg i beslutet att alltid tillämpa samlingsregeringar med de fyra största partierna representerade, med allt beslutsfattande i form av konsensusbeslut. Förvaltningen av detta styrelseskick beskrivs vidare i tråden:

https://www.flashback.org/t1488346

Detta har schweizarna klarat av med bravur. Min uppfattning är att Sverige, t.o.m. utan behov av ny lagstiftning, som schweizarna gjorde, mycket väl kan ta över idéer från Schweiz och anpassa dessa för svenska förhållanden. Min uppfattning är vidare att den svenska demokratins återupprättande inte kan ske på annat sätt. Vi måste i framtiden ha starka regeringar med betydligt större majoritet än 51 %. Man kan aldrig närma sig grundtanken bakom demokratin med mindre än att i storleksordningen 70 % av väljarkåren står bakom regeringen. Hur ser du på saken - anser du fortfarande loppet vara kört?
Citera
2012-09-21, 21:52
  #8
Medlem
Ubbe Cykelkedjas avatar
Direkt demokrati är troligen en förbättring, men inget medel till nödvändig förändring. Ingenting kommer lösas om länder blir som Schweiz, samma grundproblem kvarstår. Problemen är alltför fundamentala. Korruptionen är systematisk och fundamental. Det räcker inte att fråga människor vad de tycker, man måste lära individer att kunna ställa de rätta frågorna, om sig själva, för att kunna formulera dem i relation till allt annat.

Det är kanske ett steg i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. De navelskådningsfrågor som ständigt ältas i de övriga trådarna pekar på detta. Vi är inte redo att ta något nästa steg, så länge individen inte får verktygen - och är beredd att ta till sig - att förstå varför och hur det är viktigare än dem själva.

Alltså: det viktigaste är inte svaret, det är formuleringen av frågan. Till att börja med måste man förstå varför.
__________________
Senast redigerad av Ubbe Cykelkedja 2012-09-21 kl. 21:58.
Citera
2012-09-22, 00:20
  #9
Medlem
Raketprofetens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Ubbe Cykelkedja
Frågan lyder, om allt ovan stämmer, vad gör man då åt detta, utan att bli korrupt själv på kuppen? Eller sätter man sig på altanen och hämtar kakorna och ölen?

Jag är politiskt engagerad (inte bara på Flashback...) men jag har stunder av politisk depression som verkligen gör att jag mår fysiskt dåligt. Ikväll är en sådan kväll och ditt inlägg känns lite för passande för att jag skulle snubbla på det.

För tillfället har jag ett visst ansvar inom den rörelse jag är engagerad i och jag är själv alldeles för principfast (kallas det heder?) för att bara ge upp nu. Jag har själv dock sagt till mig själv att två år är ungefär så lång tid jag kommer kunna hantera innan jag går under. Även om jag brinner för min samhällsvision finns det frågor ingen ställer, frågor som handlar om vår civilisations överlevnad. Att frågorna inte ställs för att det finns mäktiga människor som förhindrar detta eller för att 99% helt enkelt inte bryr sig och inte skulle kunna hantera ångesten spelar ingen roll; båda exemplena visar bara på en patetisk mänsklighet.

För det spelar faktiskt ingen roll om skatten går upp eller ner några procent, om vi utvecklar en ny generation stridsflyg eller hur många år våldtäktsmän sitter i fängelset; dit vi är påväg är detta inget annat än icke-frågor. Se bara på USA. Snart är det val och problem som ett genomkorrupt banksystem, en mer eller mindre oundviklig konfrontation med Kina och kongressledamöter som köps upp av intressena med fetast plånböcker hägrar inte bara vid horisonten utan är här nu. Vad kollar folket på när de använder sin mest grundläggande rättighet och säger vad de tycker genom allmäna val och yttrande? Abort och om bögar ska få gifta sig med varandra eller inte.

Det enda jag vet att jag känner är avsky, men hur ska jag använda avskyn? Just nu, och antagligen så länge jag orkar, kommer jag använda avskyn för att förhindra att vi kommer just dit. Göra vad jag kan, inte bara politiskt, utan hela tiden informera andra, hjälpa medmänniskor och försöka vara en god människa.

Den andra halvan klarar inte av detta. Den ser vår värld som ett resultat av en process som började långt innan alla nu levande var födda; varje civilisation har sitt klimax och därmed fall. Ingenstans i historien kunde detta hindras, möjligtvis förskjutas, men döden har inget problem med att vänta.

Vad gör man om ens civilisation går mot ett oundvikligt slutskede och man själv inte är så sugen på att "ta slut"? Man sätter upp en skiljeline mellan sig själv och civilisationen. Man överger sin födelseplats och sitt arv för att leva på en plats dit samhällets korrupta kärna inte når och kärnvapenstridsspetsarna förhoppningsvis inte kommer falla så tätt. Att jag inte gör det nu är för att jag anser det fegt. Jag anser att det skulle vara ett svek inte bara mot alla föregående generationer utan även mot de nästkommande om jag inte gjorde allt jag kunde för att förhindra något, hur oundvikligt det än ter sig.

Kanske kommer det någon dag när jag packar väskorna och investerar livsbesparingarna i något avlägset tillhåll jag kan kalla hem. Kommer jag känna att jag förlorat min heder när den dagen kommer? Jag vet inte, och det är något jag tänker vänta med att försöka besvara tills dagen kommer.

Det här är inget man pratar om och vilket är varför forum som Flashback ger mig tillfällig sinnesro. Varför det är så få som ser världen på detta sätt? Är jag överintelligent? Fick jag en unik uppväxt? Har Gud valt ut mig? Slickade jag på för många plastleksaker som liten och blev galen? Situationen gör mig ensam. Även om mitt liv är fyllt av vänner och familj som dagligen förgyller mitt liv och jag älskar över allt annat är det ingen som jag kan dela denna världsbild med och ensamheten gör sitt jobb.

Kanske blir ensamheten en dag så stark att jag inte känner kontakt med mina människor och bestämmer mig för att packa väskorna?

Tack för en bra trådstart.
Citera
2012-09-22, 11:32
  #10
Medlem
humanlifes avatar
Tack, Ubbe Cykelkedja, för en fantastisk text! Jag har läst den ganska noga och blir jätteglad!

Här och var finns det människor som har genomskådat det här korrupta samhället och inser att vi är körda om vi inte tänker om rejält. Vi måste studera moderna fria tänkare som Osho, Eckhart Tolle med flera som visar att människan har oändliga resurser om vi bara vågar ta språnget och bli oss själva.

Vi behöver kasta av oss den sociala indoktrineringen och bli det vi är innerst inne. Då låter vi oss inte utnyttjas och korrumperas av profithungrande makthavare. Då skulle vi inte tillåta att man fördärvar vår miljö och den natur som vi är helt beroende av. Då skulle vi inte vilja tävla och konkurrera med varandra utan vi skulle ha bättre förutsättningar att samarbeta.

Ja, risken är stor att vi blir ett globalt Påskön, en civilisations sammanbrott på grund av girighet och okunnighet.
Vårt samhälle är destruktivt och det märks inte minst på att alla människor innerst inne är missnöjda med sina liv. Men inte ens där är vi ärliga mot oss själva och andra, utan vi håller upp en stolt fasad. Men sanningen är precis som du skriver att inte ens miljardären eller statsministern lever som de skulle vilja göra. Alla spelar sin roll och tror att vi inte kan göra annat.

Och jag tror att det är där vi måste börja. Vi måste återta kontakten med kropp och sinne och leva livet i harmoni med vår natur och allt levande. Vi känner inte längre våra verkliga behov på grund av alla skapade behov, vi kan inte längre skilja på bra och dåligt för vi har inte kontakt med vårt inre.

Därför måste vi bli medvetna, vi måste bli medvetna om våra inre konflikter och hur vårt undermedvetna styr oss. Det är enda sättet att befria oss från det korrumperade samhällets förödande inflytande över våra sinnen. Det är enda sättet att rädda oss från mänsklighetens undergång. Världen behöver att massor av människor vaknar upp ur sina, av samhället skapade, illusioner och blir medvetna.
Citera
2012-09-22, 14:07
  #11
Medlem
humanlifes avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Raketprofeten
Jag är politiskt engagerad (inte bara på Flashback...) men jag har stunder av politisk depression som verkligen gör att jag mår fysiskt dåligt. Ikväll är en sådan kväll och ditt inlägg känns lite för passande för att jag skulle snubbla på det.

För tillfället har jag ett visst ansvar inom den rörelse jag är engagerad i och jag är själv alldeles för principfast (kallas det heder?) för att bara ge upp nu. Jag har själv dock sagt till mig själv att två år är ungefär så lång tid jag kommer kunna hantera innan jag går under. Även om jag brinner för min samhällsvision finns det frågor ingen ställer, frågor som handlar om vår civilisations överlevnad. Att frågorna inte ställs för att det finns mäktiga människor som förhindrar detta eller för att 99% helt enkelt inte bryr sig och inte skulle kunna hantera ångesten spelar ingen roll; båda exemplena visar bara på en patetisk mänsklighet.

För det spelar faktiskt ingen roll om skatten går upp eller ner några procent, om vi utvecklar en ny generation stridsflyg eller hur många år våldtäktsmän sitter i fängelset; dit vi är påväg är detta inget annat än icke-frågor. Se bara på USA. Snart är det val och problem som ett genomkorrupt banksystem, en mer eller mindre oundviklig konfrontation med Kina och kongressledamöter som köps upp av intressena med fetast plånböcker hägrar inte bara vid horisonten utan är här nu. Vad kollar folket på när de använder sin mest grundläggande rättighet och säger vad de tycker genom allmäna val och yttrande? Abort och om bögar ska få gifta sig med varandra eller inte.

Det enda jag vet att jag känner är avsky, men hur ska jag använda avskyn? Just nu, och antagligen så länge jag orkar, kommer jag använda avskyn för att förhindra att vi kommer just dit. Göra vad jag kan, inte bara politiskt, utan hela tiden informera andra, hjälpa medmänniskor och försöka vara en god människa.

Den andra halvan klarar inte av detta. Den ser vår värld som ett resultat av en process som började långt innan alla nu levande var födda; varje civilisation har sitt klimax och därmed fall. Ingenstans i historien kunde detta hindras, möjligtvis förskjutas, men döden har inget problem med att vänta.

Vad gör man om ens civilisation går mot ett oundvikligt slutskede och man själv inte är så sugen på att "ta slut"? Man sätter upp en skiljeline mellan sig själv och civilisationen. Man överger sin födelseplats och sitt arv för att leva på en plats dit samhällets korrupta kärna inte når och kärnvapenstridsspetsarna förhoppningsvis inte kommer falla så tätt. Att jag inte gör det nu är för att jag anser det fegt. Jag anser att det skulle vara ett svek inte bara mot alla föregående generationer utan även mot de nästkommande om jag inte gjorde allt jag kunde för att förhindra något, hur oundvikligt det än ter sig.

Kanske kommer det någon dag när jag packar väskorna och investerar livsbesparingarna i något avlägset tillhåll jag kan kalla hem. Kommer jag känna att jag förlorat min heder när den dagen kommer? Jag vet inte, och det är något jag tänker vänta med att försöka besvara tills dagen kommer.

Det här är inget man pratar om och vilket är varför forum som Flashback ger mig tillfällig sinnesro. Varför det är så få som ser världen på detta sätt? Är jag överintelligent? Fick jag en unik uppväxt? Har Gud valt ut mig? Slickade jag på för många plastleksaker som liten och blev galen? Situationen gör mig ensam. Även om mitt liv är fyllt av vänner och familj som dagligen förgyller mitt liv och jag älskar över allt annat är det ingen som jag kan dela denna världsbild med och ensamheten gör sitt jobb.

Kanske blir ensamheten en dag så stark att jag inte känner kontakt med mina människor och bestämmer mig för att packa väskorna?

Tack för en bra trådstart.
Du verkar också väldigt vettig!
Du har helt rätt i att en skattesänkning på några procent egentligen är en icke-fråga. Vi människor har skapat enorma problem med våra resurskrävande samhällen och det blundar vi för. Om man har genomskådat förljugenheten och pengarnas makt över oss, så mår man lätt illa när andra inte gör det. När människor ägnar sig åt futtigheter och hatar varandra pga religion och hudfärg och inte ser de verkligt stora hoten i vår tid, är det lätt att känna en växande desperation.

De flesta väljer att hålla sig i mittfåran, det är bekvämlighetszonen som Ubbe skriver. Då håller man noga kontroll på att inga sanningar/störningar tränger igenom och då kan man leka leken att allt är bra och till och med känna så. För så mäktig är samhällets makt över våra sinnen, det är tryggt att hålla sig innanför ramarna.

Vi som känner att vi måste gå vår egen väg riskerar att betraktas som avvikare, hopplösa, losers och allt möjligt.
Men har vi väl kommit till insikt om civilisationens tillstånd så finns det ingen återvändo. Vi kan låtsas vara med i spelet, men kan aldrig bli det helhjärtat. Medvetenheten om eländet i världen tvingas oss bort från mittfåran.
Förhoppningsvis blir vi fler och fler och kan stötta varandra.

Själv försöker jag i första hand leva efter min egen övertygelse. Bara ibland orkar jag försöka väcka andra. Då märker man att det visst finns en medvetenhet, men den väcker bara ångest eller likgiltighet. Tyvärr. Människor är vilsna idag och det är kanske det som skrämmer mig mest.
Citera
2012-09-22, 15:09
  #12
Medlem
21nirys avatar
Ja, du har rätt i det mesta.

Påskön, borde vara ett varnande exempel för vår värld, men en sak står utom allt rimligt tvivel. Vi lär oss ingenting av historiens misstag. Depressionen på 30-talet hade samma mönster som vi går igenom nu.

Girigheten, korruptionen och kapitalismen är mänsklighetens största hot. Men det går inte att ändra på nuvarande system genom att vi som befolkning "tänker om". Det kommer aldrig att tillåtas av de som har mest att förlora på en avkapitalismisering.

Därför måste förändringar komma efter kollapser, krig, naturkatastrofer eller pandemier. Vi är nu på väg mot en total ekonomisk kollaps. USA har satt sig i bilen och svängt ut på motorvägen till helvetet och dessutom tryck gasen i botten. Övriga världen följer tätt efter.

När det verkligen ställs på sin spets så kommer alltid de ekonomiska intressena långt före miljöintressena. Före krisen 2008, hade miljön börjat komma högre upp på dagordningen. Men för att få fart på den heliga tillväxten trampades miljöfrågorna återigen ner i dyn. Reinfeldt basunerade ut, Köp, ut och handla gott folk, vi måste hålla igång hjulen.

I de flesta länderna är ledarna tvungna att fatta kortsiktiga beslut för att inte förlora makten. Demokrati i nuvarande form fungerar inte på nationell och universell nivå. Dessutom är demokratin numer helt och hållet marginaliserad då kapitalismen är den härskande makten. Den i sin tur känner inga miljöhot eller överutnyttjande av våra resurser.

Själv är jag nästintill helt uppgiven då man dag ut och dag in matas med den ena korrupta handlingen efter den andra. Makthavare i alla dess former har totalt tappat kompassen. Moralen i samhället får stå tillbaka för egna egoistiska intressen.

Kollapsen kommer i någon form och då får vi ställa vårt hopp till de minst förstörda, barnen. Ur spillrorna kommer det växa fram något nytt och förhoppningsvis på sikt hållbart.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in