2012-07-21, 22:50
#1
Vårt samhälle och civilisation har gjort stora framsteg teknologiskt, men har mentalt inte utvecklats särskilt mycket sedan vår vagga.
Ett barn formar inte ett medvetande förrän vid ca 7 års ålder. Före det är vi som en objektiv kamera sökandes efter information om vår omgivning. Vi ifrågasätter ingenting vi blir informerade om och tar in allt som absolut sanning. Vi förstår inte konceptet ”inte”. Denna information kommer nästan uteslutande från auktoritetsfigurer; våra föräldrar (som också har repeterat samma mönster) och indirekt vårt samhälle. All denna information blir lagrad i vårt undermedvetna och formar vårt beteende, våra attityder och senare vår världsbild. Det formar oss som individer så till vida grad att de första åren i vårt liv formar oss till betydande del som människor för resten av våra liv.
Senare anländer Staten med allmän skolplikt. Den viktigaste aspekten i utbildning är att lära människor vad de ska tänka och tycka genom systematisk repetition, inte hur man tänker genom den fundamentala akten av frågande. Formandet av frågan är viktigare än svaret, men i skolan är det facit och svaret som enbart står i kurs. Vi blir alla formade att bli lydiga medborgare som inte ifrågasätter någonting, såtillvida det inte är inom ditsatta systematiska ramar.
Om du gör detta blir du bestraffad för att vara okonformativ. Du blir demoniserad av människor i din omgivning, kanske även mobbad. Okonformitet skrämmer människor, för den för oss ut ur vår komfortzon och håller t.o.m. en biologisk förklaring, där grupper av homogena människor hade större överlevnadschanser när tiderna var mycket hårdare än de är idag. Det är denna komfortzon som är det bästa verktyget till lydnad av auktoriteter. Vi blir likgiltiga och passiviserade och vi dehumaniserar oss själva och andra för att ens kunna sköta vårt arbete. Om man misstänker någonting är fel vill man inte ha reda på om så är fallet eller ens varför, därför att vi är rädda någonting kan föra oss ur vår komfortzon så att vi måste agera.
Problemet med social indoktrinering och konformitet, den obändliga lydnaden inför auktoriteter, inklusive den auktoritet vi placerar över våra egna tankar för att förtrycka oss själva, är inte isolerat till något land eller någon era av vår civilisations historia. Det har varit en del av vår kultur och tradition. Vad vi i historien kallar definierande ögonblick av ”revolutioner”, har i själva verkat varit naturliga fortsättningar av samma institutioner och tankesätt. Från ungefär 4000 f.Kr. och framåt har vi haft ett gällande system; plutokrati, där konceptet pengar härskar över människorna själva. Oavsett om man vill kalla det despotism, kommunism, demokrati, teokrati eller republik, har det i själva verket bara vara en variation av plutokrati. Det ger illusionen av större sociala framsteg än vad som faktiskt har skett.
Vårt samhälle är en spegel av oss själva och vi är en spegel av alla andra. Vi är formade till att bli själviska, obarmhärtiga, tävlingsinriktade, konfliktsökande och i slutändan självhatande individer. Så när vårt samhälle ”kultiverar”, blir ändprodukten allt som oftast destruktion av något slag. Industriella nationer döljer detta genom att flytta vår spridande destruktion till andra platser, så att andra människor, djur och vår planet får lida och dö för vår artificiella, ohållbara komfort och rikedom. Detta är också varför teknologi inte kommer lösa någonting, därför att vårt beteende, världsbild och värderinger är så ohållbara och ur balans, att nya tekniska framsteg enbart kan förlänga vår förmodade och ofrånkomliga självdestruktion.
Moderna nationer minskar ständigt i befolkning, även när vår livslängd ökar och detta är ingen slump. Samhällena är genuint destruktiva och genom att leva i dem, vill vi inte föda några barn. Det är dock inte vårt största problem, det är exponentialfunktionen. Den som sett en exponentialkurva slås omedelbart av hur oerhört fort den sticker iväg bortom all kontroll. Ändå är det exponentialfunktionen vi ser som samhällsmodell; exponentiell tillväxt av människor och produktion, på en planet med ändlig yta och ändliga nyckelresurser, i en tid där vårt moderna samhällena är ytterst sårbart för radikala förändringar och oerhört långsamt på att reagera, till följd av en löjligt hög centralisering av auktoritet och resurser. Det här systemet är dödsdömt om vi inte fortsätter, vi är dödsdömda om vi fortsätter.
Vi har utforskat 5% av Universum och vet knappt något om det, vi vet ingenting om andra dimensioner och vet väldigt lite om vår egen planet, ändå agerar vi som om vi vet allting, allt i hyllning till profit. Det ligger hos mig en betryckande oro att vi är på väg att bli ett globalt exempel av vad som hände på Påskön. Antingen kommer vi evolvera som nya människor som är eftertänksamma, balanserade och visa, eller så kommer vi gå under på grund av vår egen ignorans och övertro på vår påhittade, desillusionerade verklighet.
Jag klandrar ingen för den här gigantiska soppan, vi är alla fångade i våra mentala burar från tidig ålder, från arbetslös till Statsminister. Vi spelar våra roller som vi förväntar oss av omgivningen att vi ska spela dem. Var och en är ersättningsbar, därför att vi är alla uppfostrade till att bli normkorrupta. Problemet är systematiskt. Vi tror vad vi förväntas tro. Vi kanske t.o.m. anser oss som framgångsrika. På grund av vad, om jag får fråga och på vems och vilkas bekostnad? Vi har alla varandra att tacka för att vi hjälps åt att leva goda liv, ändå formas vi att se varandra som konkurrenter och söker aktivt konflikter i vardagslivet. Vi ser i andra vad vi avskyr i oss själva och projicerar vårt självhat mot andra. Vi lever i ständig stress från helt påhittade förväntningar och det har ihjäl oss.
Det är dock slående tydligt att människor är i direkt konflikt med sina undermedvetanden. Vi hävdar att vi starkt har en åsikt om vad vi anser vara sunt och klokt genom egna observationer, men vi beter oss precis tvärtom, därför att vårt undermedvetna gamla beteende är mycket starkare än vårt medvetna jag, eftersom det är automatiserat. Om man inte inser skillnaden mellan de två och aktivt ifrågasätter och rättar till vad vi anser som dumt att säga, tycka och hur vi beter oss, har vi inte en chans att ändra oss. Denna konflikt mellan oss själva och vårt undermedvetande påverkar människor mer än vad man kan tro och är en källa till obalans i oss själva. Det undermedvetna kan bli omprogrammerat på samma sätt som vi blir lärda doktriner i skolan; repetition, vare sig i tanken, attityden eller beteendet.
Den ljusa sidan är att fler och fler människor börjar bli medvetna om saker och ting. Vi börjar sluta ha respekt för vårt samhälle, vår kultur, vår nation och vår civilisation som helhet, därför att vi har sett vad det representerar och vad det är. Hela det monetära systemet är en global bluff och grovt kriminellt, pengar är en fullständig illusion som inte längre representerar någonting, marknaderna är kontrollerade av karteller, regeringar är djupt influerade av mäktiga korporationer.
Vi producerar och konsumerar oss själva till döds. Jag röstar personligen inte längre och tar representativ demokrati som ett dåligt skämt. I ett korrupt samhälle skulle en sådan auktoritetsmodell ha stannat redan vid ritbordet om de rätta frågorna hade ställts från början, men det faller väl på sin rimlighet (det är hela poängen med korruption, eller hur?). Kapitalism och ”fria marknader” är dessvärre bara ännu ett exempel på Einsteins definition av vansinne, tjusiga ord för, ja, global plutokrati, ännu en gång.
Men med tanke på att vi som kloka barn förväntar oss att våra medmänniskor ska vara kloka, hur kunde vi värja oss? Hur kunde vi veta att man skulle ljuga så inihelvete mycket för oss om det allra mesta? Hur ska vi förstå exemplet med den kokande grodan i kitteln, när vi inte inser att grodan är vi och vi var ett barn? Till slut är vi självhatande, destruktiva, obalanserade och genomkorrupta individer och vi inser det inte ens, för obalansen är att vara som alla andra och allting annat lärde vi oss av varandra var fel.
På ett sätt måste man vara oerhört tacksam för att vara svensk i denna tid. Vi har generellt haft en otroligt bekväm uppväxt och genom att Sverige är så enormt sekulariserat från religion (om man räknar bort den institutionaliserade religionen vetenskap), så har man oftast som svensk bara en (två om man räknar vetenskap) dogma att tampas med i sitt huvud, den sociokulturella. Genom att höra vad man om man växer upp i en ateistisk familj anser som uppenbara lögner som lärs ut av den kristna kyrkan, en organiserad, monoteistisk religion som alla andra världsreligioner, redan som barn, så hjälper det att plantera ett frö av frågande redan från barnsben. Om kyrkan lär ut lögner, finns då fler lögner? Jag fördömer inte spiritualitet på något sätt, men jag fördömer religion i sin destruktiva form, som en integral del av den sociala korruptionen och vilja att dominera andras vilja genom auktoritetskonceptet.
Ett barn formar inte ett medvetande förrän vid ca 7 års ålder. Före det är vi som en objektiv kamera sökandes efter information om vår omgivning. Vi ifrågasätter ingenting vi blir informerade om och tar in allt som absolut sanning. Vi förstår inte konceptet ”inte”. Denna information kommer nästan uteslutande från auktoritetsfigurer; våra föräldrar (som också har repeterat samma mönster) och indirekt vårt samhälle. All denna information blir lagrad i vårt undermedvetna och formar vårt beteende, våra attityder och senare vår världsbild. Det formar oss som individer så till vida grad att de första åren i vårt liv formar oss till betydande del som människor för resten av våra liv.
Senare anländer Staten med allmän skolplikt. Den viktigaste aspekten i utbildning är att lära människor vad de ska tänka och tycka genom systematisk repetition, inte hur man tänker genom den fundamentala akten av frågande. Formandet av frågan är viktigare än svaret, men i skolan är det facit och svaret som enbart står i kurs. Vi blir alla formade att bli lydiga medborgare som inte ifrågasätter någonting, såtillvida det inte är inom ditsatta systematiska ramar.
Om du gör detta blir du bestraffad för att vara okonformativ. Du blir demoniserad av människor i din omgivning, kanske även mobbad. Okonformitet skrämmer människor, för den för oss ut ur vår komfortzon och håller t.o.m. en biologisk förklaring, där grupper av homogena människor hade större överlevnadschanser när tiderna var mycket hårdare än de är idag. Det är denna komfortzon som är det bästa verktyget till lydnad av auktoriteter. Vi blir likgiltiga och passiviserade och vi dehumaniserar oss själva och andra för att ens kunna sköta vårt arbete. Om man misstänker någonting är fel vill man inte ha reda på om så är fallet eller ens varför, därför att vi är rädda någonting kan föra oss ur vår komfortzon så att vi måste agera.
Problemet med social indoktrinering och konformitet, den obändliga lydnaden inför auktoriteter, inklusive den auktoritet vi placerar över våra egna tankar för att förtrycka oss själva, är inte isolerat till något land eller någon era av vår civilisations historia. Det har varit en del av vår kultur och tradition. Vad vi i historien kallar definierande ögonblick av ”revolutioner”, har i själva verkat varit naturliga fortsättningar av samma institutioner och tankesätt. Från ungefär 4000 f.Kr. och framåt har vi haft ett gällande system; plutokrati, där konceptet pengar härskar över människorna själva. Oavsett om man vill kalla det despotism, kommunism, demokrati, teokrati eller republik, har det i själva verket bara vara en variation av plutokrati. Det ger illusionen av större sociala framsteg än vad som faktiskt har skett.
Vårt samhälle är en spegel av oss själva och vi är en spegel av alla andra. Vi är formade till att bli själviska, obarmhärtiga, tävlingsinriktade, konfliktsökande och i slutändan självhatande individer. Så när vårt samhälle ”kultiverar”, blir ändprodukten allt som oftast destruktion av något slag. Industriella nationer döljer detta genom att flytta vår spridande destruktion till andra platser, så att andra människor, djur och vår planet får lida och dö för vår artificiella, ohållbara komfort och rikedom. Detta är också varför teknologi inte kommer lösa någonting, därför att vårt beteende, världsbild och värderinger är så ohållbara och ur balans, att nya tekniska framsteg enbart kan förlänga vår förmodade och ofrånkomliga självdestruktion.
Moderna nationer minskar ständigt i befolkning, även när vår livslängd ökar och detta är ingen slump. Samhällena är genuint destruktiva och genom att leva i dem, vill vi inte föda några barn. Det är dock inte vårt största problem, det är exponentialfunktionen. Den som sett en exponentialkurva slås omedelbart av hur oerhört fort den sticker iväg bortom all kontroll. Ändå är det exponentialfunktionen vi ser som samhällsmodell; exponentiell tillväxt av människor och produktion, på en planet med ändlig yta och ändliga nyckelresurser, i en tid där vårt moderna samhällena är ytterst sårbart för radikala förändringar och oerhört långsamt på att reagera, till följd av en löjligt hög centralisering av auktoritet och resurser. Det här systemet är dödsdömt om vi inte fortsätter, vi är dödsdömda om vi fortsätter.
Vi har utforskat 5% av Universum och vet knappt något om det, vi vet ingenting om andra dimensioner och vet väldigt lite om vår egen planet, ändå agerar vi som om vi vet allting, allt i hyllning till profit. Det ligger hos mig en betryckande oro att vi är på väg att bli ett globalt exempel av vad som hände på Påskön. Antingen kommer vi evolvera som nya människor som är eftertänksamma, balanserade och visa, eller så kommer vi gå under på grund av vår egen ignorans och övertro på vår påhittade, desillusionerade verklighet.
Jag klandrar ingen för den här gigantiska soppan, vi är alla fångade i våra mentala burar från tidig ålder, från arbetslös till Statsminister. Vi spelar våra roller som vi förväntar oss av omgivningen att vi ska spela dem. Var och en är ersättningsbar, därför att vi är alla uppfostrade till att bli normkorrupta. Problemet är systematiskt. Vi tror vad vi förväntas tro. Vi kanske t.o.m. anser oss som framgångsrika. På grund av vad, om jag får fråga och på vems och vilkas bekostnad? Vi har alla varandra att tacka för att vi hjälps åt att leva goda liv, ändå formas vi att se varandra som konkurrenter och söker aktivt konflikter i vardagslivet. Vi ser i andra vad vi avskyr i oss själva och projicerar vårt självhat mot andra. Vi lever i ständig stress från helt påhittade förväntningar och det har ihjäl oss.
Det är dock slående tydligt att människor är i direkt konflikt med sina undermedvetanden. Vi hävdar att vi starkt har en åsikt om vad vi anser vara sunt och klokt genom egna observationer, men vi beter oss precis tvärtom, därför att vårt undermedvetna gamla beteende är mycket starkare än vårt medvetna jag, eftersom det är automatiserat. Om man inte inser skillnaden mellan de två och aktivt ifrågasätter och rättar till vad vi anser som dumt att säga, tycka och hur vi beter oss, har vi inte en chans att ändra oss. Denna konflikt mellan oss själva och vårt undermedvetande påverkar människor mer än vad man kan tro och är en källa till obalans i oss själva. Det undermedvetna kan bli omprogrammerat på samma sätt som vi blir lärda doktriner i skolan; repetition, vare sig i tanken, attityden eller beteendet.
Den ljusa sidan är att fler och fler människor börjar bli medvetna om saker och ting. Vi börjar sluta ha respekt för vårt samhälle, vår kultur, vår nation och vår civilisation som helhet, därför att vi har sett vad det representerar och vad det är. Hela det monetära systemet är en global bluff och grovt kriminellt, pengar är en fullständig illusion som inte längre representerar någonting, marknaderna är kontrollerade av karteller, regeringar är djupt influerade av mäktiga korporationer.
Vi producerar och konsumerar oss själva till döds. Jag röstar personligen inte längre och tar representativ demokrati som ett dåligt skämt. I ett korrupt samhälle skulle en sådan auktoritetsmodell ha stannat redan vid ritbordet om de rätta frågorna hade ställts från början, men det faller väl på sin rimlighet (det är hela poängen med korruption, eller hur?). Kapitalism och ”fria marknader” är dessvärre bara ännu ett exempel på Einsteins definition av vansinne, tjusiga ord för, ja, global plutokrati, ännu en gång.
Men med tanke på att vi som kloka barn förväntar oss att våra medmänniskor ska vara kloka, hur kunde vi värja oss? Hur kunde vi veta att man skulle ljuga så inihelvete mycket för oss om det allra mesta? Hur ska vi förstå exemplet med den kokande grodan i kitteln, när vi inte inser att grodan är vi och vi var ett barn? Till slut är vi självhatande, destruktiva, obalanserade och genomkorrupta individer och vi inser det inte ens, för obalansen är att vara som alla andra och allting annat lärde vi oss av varandra var fel.
På ett sätt måste man vara oerhört tacksam för att vara svensk i denna tid. Vi har generellt haft en otroligt bekväm uppväxt och genom att Sverige är så enormt sekulariserat från religion (om man räknar bort den institutionaliserade religionen vetenskap), så har man oftast som svensk bara en (två om man räknar vetenskap) dogma att tampas med i sitt huvud, den sociokulturella. Genom att höra vad man om man växer upp i en ateistisk familj anser som uppenbara lögner som lärs ut av den kristna kyrkan, en organiserad, monoteistisk religion som alla andra världsreligioner, redan som barn, så hjälper det att plantera ett frö av frågande redan från barnsben. Om kyrkan lär ut lögner, finns då fler lögner? Jag fördömer inte spiritualitet på något sätt, men jag fördömer religion i sin destruktiva form, som en integral del av den sociala korruptionen och vilja att dominera andras vilja genom auktoritetskonceptet.