Varför kämpar ideologisk övertygade människor för sina falska sanningar?

Något jag tänker på ofta i just ideologiska debatter är att hur folk ofta verkar inbilla sig att de sitter på en slags sanning. Många liberaler, särskilt de av den moralistiska sorten, tenderar att tro att det är en självklar sanning att alla har rätten att äga sig själv, saker och ting - helt utan reflektioner verkar de tro att det finns en slags magisk sanning som säger att människor föds med den rätten. En troende liberal skulle kunna säga att det är Gud som gett oss dessa rättigheter - som t.ex. många amerikanska kristna libertarianer gör.

Men detta är ju inget problem som jag direkt ser att endast liberalerna använder utan alla som kämpar för en ideologi eller tro anser att deras sätt att tänka på är ett sant perspektiv på hur världen fungerar och att motståndarna är falska.

Ofta i dessa debatter med kräk som knullar sig själva i röven av självgodhet då de smeker sina ideologiska bröstvårtor tar de fram empiriska fakta som ska bevisa och understödja deras sanningar. Ibland är det nästan så att ideologisterna i sin sexuella och egocentriska eufori till sin "sanning" verkar tro att deras politiska övertygelse vore en slags vetenskap. Oftast med några logiska argument för att verka att deras ideologiska sanning är som matematik som förklarar universums fenomen.

Här blir jag mycket förvirrad av dessa attityder - för när jag gick i skolan så berättade varje naturkunskapslärare att: "inom vetenskapen finns det inga sanningar, utan ett ständigt sökande - sanningar söker man i bibeln med prästen". Alltså så finns det absolut inget vetenskapligt med politik eller ideologi, alltså kan vi tänka oss att det enda som är en sanning är en påhittad lögn? För att av moraliska skäl anse att skatter är fel eller att exploatering av människor med lönearbete är fel så kan det aldrig finnas något "empiriskt" bakom det håla, då det inte längre kan vara en sanning.

Sedan är det mycket ironiskt att folk använder sig utav logiska resonemang och hävdar att deras ideologi är mer sann av samma anledning som att 1+1 är lika med 2 - vilket blir lustigt då det inte finns något med matematik som är vetenskapligt utan det är endast skrivit i sten.

Så, min slutsats är att: alla ideologiska övertygade människor är endast religiösa? Varför ska vi då respektera en liberal, en socialist, en feminist eller en ekologist eller en anarkist mer än vad vi gör för scientologer? För mig är alla dessa arroganta djävlar lika fjantiga när de hävdar att de har en sanning med sig.

Och då undrar jag, varför blir folk ens övertygade om det inte finns något som är överhuvudtaget sant med deras filosofi? Varför kämpa för något som endast är en godtycklig smaksak?

För att förvånansvärt många människor klarar inte av den mentala osäkerheten av alla dessa oändliga val att välja mellan. Livet blir enkelt och tryggt på det viset.

Jag har genom livet roat mig med att fråga mängder av troende eller politiskt aktiva varför just deras val är "bättre" än andras. Enda likheten mellan alla dessa är den roande frånvaron av insikten av att vårt jordeliv är lika subjektivt som antal människor; dvs alla har exakt lika rätt i sitt känslomässiga ställningstagande och exakt lika fel i sitt intellektuella raljerande till försvar för sitt känslommässiga ställningstagande.

Vill du vinna välj valet som har flest anhängare. Vill du vara härligt obskyr välj något få gillar. Vill du få bevis på att du är så hatad du känner dig välj random avartsalternativ som normen ogillar. Osv.

Mvh,

LL

Alla människor har sin bild av verkligheten och den bilden präglas av miljön man lever i. Man anpassar sig till en social kontext och bryter successivt ner sin egen förmåga att tänka själv som en fri individ. De som kämpar för "falska" sanningar vet inget annat än denna sanning de omges av och därför tror de verkligen att det är sant ända tills verkligheten motbevisar dem på ett plågsamt sätt.

Det finns alldeles uppenbart falsk sanning och äkta sanning. Den falska sanningen kan vid en första anblick verka vattentät, men i längden avslöjas den mer och mer ända tills den är exponerad in på bara kroppen. Den falska sanningen drivs av självändamål och självuppfyllande profetia. Den äkta sanningen står sig genom generationer och kan inte avslöjas som falsk för den står endast upp för nyttan och har inget självändamål eller självuppfyllande profetia.

Först vill jag bara posta lite empirisk fakta om Religion: Källa: Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Religion "Religion är tro som grundar sig på föreställningen om en eller flera gudar, andar, transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen."
Något religiöst tror jag däruppemed alltså inte att alla politiska ideologier baseras på.

Eftersom hela verkligheten är subjektiv och därmed baserad på tro, vilket gäller hela konstruktionen från bord, stolar till moln och ekonomi. Hjärnan tolkar och konstruerar inkl försöker konstant skapa och lösa nya konflikter, när vissa konflikter anses lösta så går hjärnan vidare, detta för att spara energi och tid vid processer och konstruktioner. Det är alltså mer effektivt men även riskfyllt.

Vi måste alla kämpa för våra falska sanningar.

Inte ens en professor har oändligt med tid, innan han måst eleverera någon form av teori eller i alla fall några hypoteser, för att blidka dem som ger honom anslag.

Vi kan reducera kunskapsproblemet till en modell, nämligen en varelse som ska gå över gatan. Man har inte för avsikt att avbryta sin färd mer än med några sekunder. En begränsad mängd information ska leda till ett beslut, där det egna livet är med i vågskålen. För man kommer inte undan att man är en dödlig varelse.

Inom den akademiska världen har man privilegiet att ha mer tid på sig innan beslut. I andra verksamheter: läkarens, domarens, politikerns, militärens, har man en annan relation till kunskap och sanning. En mer pragmatisk eller en där tiden är knapp och det kan vara viktigare att komma till någon form av beslut än att det har hög kvalitet.

Politik är det möjligas konst.

Jag håller helt med om att det inte finns några absoluta sanningar. Däremot kan man prata om sannolikhet. Det är betydligt mer sannolikt att det t.ex. finns gravitation än att Scientologins läror skulle stämma eftersom vi kan göra upprepade försök som visar på att en sten som vi släpper faller till marken. Det är extremt sannolikt att stenen även vid nästa försök kommer falla till marken. Ta någon av Scientologins tokiga ideér och försök göra vetenskapliga experiment på.

I min värld finns det alltså mer eller mindre välunderbyggda ideologier/påståenden beroende på hur sannolika de är. Dock är det ett stort problem att människor har en tendens att tro på en massa tjafs (t.ex. de stora världsreligionerna) och ägna hela sina liv åt dem utan att det inte finns någon som helst empiri som stödjer grundtesterna.

Tänk på att din värld endast är kodad i din hjärna och ditt DNA, skulle jag ändra på den informationen skulle jag kunna ändra på din värld, så att t.ex. gravitation inte alls verkade mer sannolikt en något annat.

Ja det stämmer att det enda sätt jag kan samla in information på är genom att hjärnan gör tolkningar av de signaler som mina sinnen har gett mig. Visst skulle min världsuppfattning förändras om du gick in och pillade lite i min hjärna/generna. Jag kan ju dock fortfarande säga att det är sannolikt att gravitationen finns eftersom andra människor jag kommunicerar med upplever samma sak om jag har förstått dem rätt (vilket jag förvisso aldrig kan vara helt säker på). Jag tycker att man får vara lite pragmatisk/praktisk. Samhället bygger på interaktioner och kompromisser mellan vad det verkar tänkande personer. Om 99,9% av dessa delar min uppfattning om att gravitation verkar finnas så är det pragmatiskt att anta att det stämmer (även om jag alltid är medveten om jag aldrig kan vara 100% säker).

Alltså: Bara för att jag aldrig kan lita på sanningshalten i min upplevelse av världen betyder det inte att allt är lika osannolikt.

Det betyder att överenskommen sannolikhet individer emellan beror av likheterna individer emellan. Det andra säger blir det som kodas i din hjärna över tid, ändras detta, så kommer du inte längre ha samma uppfattning som 99,9%. Kodningen i hjärnan och DNA behöver inte bära på samma sanning, även om större delen av samhället är överens om en viss sanning. Hela din uppfattning av gravitation och vad det är kan vara helt olik min uppfattning. Jag kanske upplever grön färg som du upplever blå, men vi har kommit överens om att en viss färg skall kallas för något.

Vad du säger är att alla upplever världen på olika sätt och vi aldrig kan veta hur andra upplever den.

Vad jag säger är att min subjektiva uppfattning om världen (genom observation och kommunikation med andra människor) leder mig till slutsatsen att vi sannolikt upplever världen på ett snarlikt sätt. Spelar det någon roll om det är nyansskillnader i hur jag och min vän Bertil upplever gravitationen?

För att dra en parallell till vetenskapen så gör inte osäkerheter i ett experiment att man inte kan dra slutsatser. Det innebär bara att man får ange ett osäkerhetsintervall och prata om sannolikhet. Visst skulle min hjärna kunna vara omprogrammerad eller tolka saker på ett helt annat sätt än andra människor men det bedömer jag som osannolikt.

Vi kan inte veta någonting alls, endast hur vi själva upplever världen, men inte ens här finns det en 100% säkerhet.

Det är möjligt att din tro leder dig till den subjektiva slutsatsen. Observation och kommunikation (miljö) skapar ju möjligtvis fler likheter människor emellan, men att veta om detta är fallet kan vi aldrig göra. Det är klart, en exakt kopia av oss skulle ha en mycket liknande uppfattning och vi människor är mycket lika varandra, men även om så varit fallet så är även upplevelsen från olika perspektiv, beroende av vilken plats och eller tid man befinner sig vid olika situationer så upplever man även själv saker olika.

Ja och nej. I vissa situationer är det en nackdel, i andra en fördel.

Om något är/kan motbevisas så är det ingen vetenskap, i.o.f. går något aldrig att varken bevisa eller motbevisa, det är därför vetenskap inte existerar annat en som gemensam tro och verklighetsuppfattning människor emellan. Slutsatser drar vi alla, men alltid bara till viss del. Det kommer alltid finnas osäkerheter.

Varför?

Håller med.


Håller med.


Vad har det med diskussionen att göra? Att det ibland är en nackdel att vi upplever saker lite olika påverkar väl inte hur sannolikt något är?


Håller med. Jag förstår inte riktigt vad det är du motsätter dig? Vi delar ju uppenbarligen uppfattningen att ingenting går att vara helt säker på. Men det utesluter väl inte att man kan prata om sannolikheter?



Nu börjar det likna nåt. Jag bedömer det som sannolikt eftersom motsatsen verkar osannolik. Jag har under mitt liv inte sett några tecken på att jag upplever världen på ett fundamentalt annorlunda sätt än andra människor jag träffat och kommunicerat med. Visst skulle jag kunna vara föremål för någon främmande varelses experiment där jag manipuleras att tro att jag har liknande uppfattning om världen som människorna runt omkring mig. Men eftersom jag inte har något skäl att tro att det förhåller sig så drar jag slutsatsen att det är troligare att jag inte är utsatt för ett experiment.