Har allt men känner mig ändå olycklig

Jag har inte så många nära vänner, ingen flickvän, inget fast jobb och jag är inte färdig med min utbildning. Jag har i princip alla förutsättningar som man behöver för att lyckas i livet, jag har en stabil bakgrund och kommer från medelklassen och en välutbildad familj. Jag har i stort sett alltid mått dåligt över mig själv och jag känner mig väldigt misslyckad och obetydlig. Jag hålls tillbaka av min egen osäkerhet och rädsla för att misslyckas. Samtidigt har jag kommit in på de utbildningar som jag har sökt och jag har kunnat göra det jag vill, och även om jag har haft svaga perioder har jag alltid fått bra resultat på det jag tagit mig an. Jag får ibland höra att folk ser upp till mig för att jag har positiva egenskaper och att det kommer att gå bra för mig. Samtidigt genomlider jag bara livet och gläds inte åt mycket. Allting känns likgiltigt, samtidigt som jag känner ett stort hat och frustration inom mig. Verkligheten är bara något jag måste stå ut med, den glädje som finns är alltid temporär och försvinner lika snabbt som den dykt upp. Jag känner ingen framtidstro samtidigt som jag har organiserat hela mitt liv för att kunna möta framtiden genom att plugga och skaffa mig meriter som kanske kan vara till nytta längre fram. Låter det sjukt?

Mitt liv kanske saknar någonting annat än det materiella. Man ska inte underskatta den spirituella sidan av livet som jag gjorde under många år. Jag har hittat en del vishet i gamla texter.

Predikaren säger:
Det finns ett ont som jag har sett under solen, och tungt vilar det på människan: det är då Gud har gett någon gods och guld och ära, så att ingenting fattas av allt som han åtrår, men inte låter honom njuta av det; det får i stället en främling göra. Detta är tomhet och en svår plåga. (6: 1-2)

Kanske lider vi av samma symptom?