"Sverge, det djävla nästet" - hundra år av Sverigehat i litteraturen

Hur ofta betecknas icke emellertid svenskarne såsom stillastående och konservativa! Denna villfarelse orsakas närmast af deras tillbakadragna tystlåtenhet. Svenskarne frukta nationelt offentligheten på samma sätt som denna fruktas af en bildad privatman, hvilken kan tänka åtskilligt men sky att predika det på torget. Stockholm saknar än i dag ett intelligensblad, och tidningarna äro ingalunda ett uttryck för de bildades verkliga meningar. Spörj däremot mellan fyra ögon vid taffeln våra statsmän, våra lärda, våra konstnärer och talanger inom alla riktningar, och svaret får en helt annan klang af skepsis och fördomsfri uppfattning, än när det uttalas till allmänheten.

Svenskarnes höga upplysning är icke offentlig, utan den är en offentlig hemlighet. Detta medför en nihilism och en demoraliserande dubbelhet, som erinra om förhållanden i despotiskt regerade land, och som utmynna i likgiltighet. Hvem som helst vet, att det offentliga uttalandet om en fråga, en ny bok eller en tilldragelse har föga att skaffa med det, som man i själfva verket tänker. Allting blir lika bra och lika dåligt, och blott det utländska har rang.

Svenskarna, skriver Johan Brovallius 1735, äro »en Trumslagerisk Nation med Fattigdom, Ape-högfärd och Puttelkrämeri». Vår litteratur vimlar av liknande utfall mot oss själva, och de mottagas alltid med öppen eller förtegen belåtenhet. Ingenting frukta svenskarna så mycket som att bli slagna på fingrarna med självöverskattning. Inom hela samtiden finns icke heller ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationella självironi. Hur på en gång blyg och stolt ter sig icke en sådan självförnekelse vid sidan av de andra nationernas förgudning av det inhemska! Ett sådant inåtseende öga öppnas först hos en hög och gammal kultur och under skeden, då ett folks förmåga att skärskåda sina egna lyten och fördomar skärpes ända till ytterlighet, ja, till en tragiskt förstörande makt. Den svenska nationen liknar en vittberest gammal världsman, som varit med om allt och prövat allt. Han har mätt djupen i politikens orena flöden. Han har förbluffat Vatikanen med sina hermeliner och silverbjällror och Versailles med sina älghudshandskar och kragstövlar. Han har ätit nådebröd hos sultanen och bjudit tyska borgare på springbrunnar av vin. Hans historia är brokigare än Karl Knutssons levnadssaga, och världsklok och allerfaren gnuggar han händerna och bugar och bugar. — Mina herrar, säger han till sina grannar, tilltro mig ingen betydelse. Jag är en gammal tok, och alla mina barn äro så fullkomligt obegåvade, att jag råkar i misstämning bara jag talar om dem. Jag begär ingenting, mina herrar, önskar ingenting, och ni skola därför inte heller begära något av mig!

Ett sådant självtvivel, hur vinnande det än kan synas, leder ofelbart till undergång. Väl kan ett mer storartat slut aldrig vänta ett gammalt folk än att med vetandets mogna frukter i knät och självanklagelsen på sin mun sluta ögat till sömnen; men det är livets lag att rygga tillbaka vid ättestupan, och svenskarnas lynne är ännu för rikt på möjligheter att den genomskinligt kalla dager i vilken de betrakta varandra, nödvändigt skulle vara höstens. Underskattandet av det inhemska har sin skugga och medför ett fördärvligt och löjligt överskattande av det främmande. Svenskarna förtiga artigt, att det utland, inför vilket de så gärna böja sina huvud, är ett Utopia, som endast finns till i deras egen självkritik. Skillnaden mellan Sverige och de stora kulturlanden är förnämligast en portmonnäfråga. De äga blott i massa vad vi äga styckevis. Där vi skjuta med en kanon, skjuta de med fem. Där vi ha en Berzelius, ha de två — och långa tider ingen. Frampressa ur de stora kulturlandens odling själva dess quinta essentia och pröva den vid sidan av det förnämsta, som vi under de sista trehundra åren frambragt inom naturforskning, diktning och konst samt vid rådsbord och på slagfält! Jämförelsen utfaller icke till vårt men. Med sin eldsjäl är Tegnér såsom andlig typ ännu intressantare än Goethe, som väl är den metafysiska lyrikens oomtvistade konung, men vilkens självbiografiska skrifter förblekna vid sidan av de tegnérska breven. Vilken ryktbarhet skulle icke omstråla Sergel, om han åtminstone bott med sin hushållerska vid Östergade!

De stora kulturlanden besitta ej ett fullkomligare samhälle än vi, ej färre köpta röster och firade nollor, ej mindre av fåkunnighet och mörker. Våra städer överraska genom sin ordning. Våra sjukhus äro mönstergilla, våra kirurger stå på höjden av sin tid. Alla uppfinningar, alla kulturens yttre hjälpmedel ha vi förskaffat oss, och alla andliga strömningar äga vårt öra. Medkänslan för djuren, som närmast vilar på ett upplyst omdöme, står hos oss högre än på kontinenten, om också i fråga om slakt en låg grymhet ostraffad ännu är rådande.

Det är betecknande, att till folkhjälte icke korats den gamle kung Gösta, svensken av oblandat blod, befriaren, »som hela vårt Sverige murat från grund och till tak», utan Gustav Adolf, den lysande och mer kosmopolitiske triumfatorn, som stred och blödde utom rikets gräns. Den hemförda lagern synes svenskarna ypperst, och liksom schweizarna drogo bort för att vinna guld, gå nutidens svenskar till utlandet för att vinna rättvisa. Utlandet har upphöjts till högsta auktoritet, och dock veta vi alla, hur grunt ett främmande öga måste betrakta vårt inre liv och särskilt de yttringar därav, som samlas i skrift och bild.

Allt sedan Lucidor har Sverige fött talanger utan att bekymra sig om deras växt, under det att vilken liten utlänning som helst överhöljs med hedersbetygelser och löjlig ära. Sverige omhuldar icke begåvningen utan stryper henne med skuggrädsla, avund och ämbetssysslor. Självunderskattandets röta breder sig vida. Det finns icke en avkrok i Europa, där fosterlandskärleken ligger så död bakom ihåliga ord som hos oss, och det finns ingen Medea, vilken har sin mördarekniv så sölad av egna söners hjärteblod som Sverige.

Svenskarnas lydnad för lagarna och deras sällsynta pliktkänsla göra dem gärna sedda, var helst de slå upp sina bopålar, och deras vördnad för ålderdomen leder tanken mot forntiden. Brist på konservatism är likväl det svenska lynnets största svaghet, liksom självkänslans slocknande är frånsidan av de mest vinnande egenskaper, så är också svenskarnas brist på konservatism frånsidan av deras mottaglighet och smidiga fattningsgåva. De sakna helt och hållet den konservatism, utan vilken ett folk aldrig kan göra en påtaglig insats i det allmänna kulturarbetat. Till och med Japan och Kina ha blott och bart genom sin oföränderlighet, åtminstone estetiskt, lämnat sin skärv. Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta. De äro den germanska rasens mest kosmopolitiska och moderniserade nation. De synas därför lika alla andra. De äro en spegel, i vilken utlänningen dunklare eller tydligare igenkänner sig själv. Den djupa obestickliga utveckling inifrån, hvilken för ett folk är lika fruktbringande som för individen och dagligen slår klingande mynt av lynnets alla möjligheter, står dem ödesdigert fjärran.

Kort och gott, söker du konservatism, så res vart dig lyster, blott icke inom Sveriges gränser. Allt, som kan kallas modernt, särskilt allt, som kan öka bekvämligheten och lyxen, tillägna sig svenskarna däremot med svindlande brådska. De äro kinkigare på tobak än paschorna i Stambul. De äro större vinkännare än provençalerna, och inga lorder kunna sakrikare bedöma en konjakssort än ett par stackars skuldsatta svenskar, som nyss lämnat föräldrahemmet.

Om denna modernitetsjakt ådagalägger brist på motståndskraft, är den, som antytt, dock så innerligt sammanvuxen med det svenska lynnets yppersta egenskaper, att icke ens den mest ingående granskning skulle mäkta att till fylles särskilja skugga och ljus. En nation, som genom sina regenter, sina långvariga krig och genom immigranter under århundraden stått i så livlig beröring med utlandet, kan icke bevara många särdrag, och påtagligen har motståndskraften likväl varit större än i förstone kan tyckas.

Hur ofta betecknas icke emellertid svenskarna såsom stillastående och konservativa! Denna villfarelse orsakas närmast av deras tillbakadragna tystlåtenhet. Svenskarna frukta nationellt offentligheten på samma sätt som denna fruktas av en bildad privatman, vilken kan tänka åtskilligt, men skyr att predika det på torget. Tidningarna äro ingalunda ett uttryck för de bildades verkliga meningar. Spörj däremot mellan fyra ögon vid taffeln våra statsmän, våra lärda, våra konstnärer och talanger inom alla riktningar, och svaret får en helt annan klang av skepsis och fördomsfri uppfattning än när det uttalas till allmänheten. Svenskarnas höga upplysning är icke offentlig utan den är en offentlig hemlighet. Detta medför en nihilism och en demoraliserande dubbelhet, som erinra om förhållanden i despotiskt regerade land, och som utmynna i likgiltighet. Vem som helst vet, att det offentliga uttalandet om en fråga, en ny bok eller en tilldragelse har föga att skaffa med det, som man i själva verket tänker. Allting blir lika bra och lika dåligt, och blott det utländska har rang. Åter se vi här ett aristokratiskt drag, och åter se vi, hur lätt ett sådant förbleknar till en svaghet, som lämnar spelrum åt den lumpnaste egennytta och feghet. Denna ömsom klandervärda, ömsom världskloka och överlägsna tystnad måste mer än något annat göra oss svårförstådda inför yngre nationer, som ännu skriva på sin Atlantica.

Ingen missteckning kan vara grövre än den, vilken framställer svenskarna som skrytsamma pratmakare. Storordiga chauvinister bullra visserligen också i Sverige, men icke bland de andligen framskjutna, som hos många andra folk, utan bland nollorna. Vill du höra en riktigt urmodig patriotisk gaskonad, res då till de stora kulturlanden! Till och med bland storhetstidens flygande fanor kännetecknas svenskarna av en viss tillbakadragen och blyg tystlåtenhet. Den trycker sin stämpel på vårt liv och våra nationella fester, som sakna poetisk djärvhet och anordnas för ämbetsmannamässigt och fantasilöst och förfela därigenom sin verkan. Vi äro för blyga för att någon bland oss skulle våga uppträda med handlingar eller förslag, vilka kunde uppfattas som ett personligt jagande efter uppmärksamhet. Därför blir allt för torrt och formelt. När Hugo jordades, stod om natten hans kista under den napoleonska triumfbågen, omgiven av brinnande fyrfat. Vi däremot vågade nyligen icke ens resa en grift i Djursholms skogsdungar eller i vår stad åt en av våra avsomnade diktare. Vilken svårighet hade det varit att insamla hundra tusen kronor och bygga hans mausoleum under lindarna i Humlegården! Varför gjorde vi det icke! Därför att vi voro för blyga. Samma skygghet breder sig över vår politik och våra reformer. Vår modernitetsiver låter ingen känsla binda oss vid det gamla och hävdvunna, men vi hållas tillbaka av vår skygghet, stundom också av vår erfarenhet och skepsis, och det sammanhänger rent av med vår tillmötesgående hövlighet att vi ej gärna slå av varandra huvudet i onödan samt att reformernas man alltid först framträder i elfte timmen. Så har det varit från Engelbrekts dagar allt intill nu, och denna långsamhet, som rymt så mycken plikttrohet och heder, men även självviskhet och gladlynt lojhet, är konservativ blott till skenet.

Den långa freden har förvandlat de krigiska svenskarna till köpmän med välståndet till mål. Välstånd, det är borgerlig epikureism. Tidningarna utvecklas mer och mer till affärsföretag, som spekulera i politiska konjunkturer. De beryktade riddarhustalen, som i sin retoriska ståt alltid buros av den svenska kärleken till det storslagna och upphöjda, ha tystnat. Adeln har blivit en borgarklass, hos vilken lyxen icke längre medför någon trängtan till intellektuella förströelser. Sverige har hemfallit åt en materialism, som, blottad på allt idéinnehåll och på varje annan känsla än egennyttan, undergrävt vår auktoritet och vår sista återstod av självkänsla. Det blir för en sådan tid ett livsvillkor att arbeta på nationalkaraktärens och den fäderneärvda odlingens förfall. Materialismen söker hos de latinska folken en motvikt i det sköna, hos de germanska och anglosachsiska i fromleri. Också se vi, att i Amerika penningemarknadens hänsynslösaste hövdingar oftast äro pietister. Varken krig, envälde eller frihetstidens subsidier ha vågat ett sådant anlopp mot vårt lynne och våra kulturella traditioner, som de senaste decenniernas förvärvstörst och fromleri. Sverige har förlorat sin blygsel inför framtiden, men det kommer en dag, då de kvarlämnade tidningspackorna brytas och historien sitter till doms, och då skall tilläventyrs en eller annan av mina herrars sonsöner icke finna någon avsevärd grund att påpeka släktskapen.

I stället för att arbeta på smakens höjande sänker sig mången tidning under publikens nivå och vidmakthåller det groll mot den inhemska konsten, som egentligen först frammanades under åttiotalets tvister, men vilket långt efter dessas bortdöende fortlever som en vana. Vill någon för närvarande kasta sig över ett konstverk med de orimligaste beskyllningar, kan han alltid räkna på ett tacksamt följe. Att vetenskapen står jämförelsevis skyddad, om också på långt när ej efter förtjänst uppskattad, beror uteslutande på dess mer ämbetsmannamässiga ställning. Visserligen har Svenska Akademien genom minnespenningar och gravstenar och genom hela sin ställning givit litteraturen en oundgänglig statslig bekräftelse och i det hänseendet varit till ett verkligt, erkännansvärt gagn, som vittnar om stiftarens blick för svenskt lynne. Samma bekräftelse har konstakademien förlänat de bildande konsterna. Lika fullt röjer sig mot alla estetiska skapelser ett skadeglatt hat, som urartar till pöbelaktig likgiltighet för allt djupare själsliv. Polemiska diktare ha beständigt mött motstånd i alla land. Garborg utropar mitt i det vittra Norge, att han icke kan leva annat än i en fjällhydda uppe vid snögränsen, och Kristiania målas av skriftställarna i färger, som icke väcka reslust. Björnson och Ibsen ha nödgats att tillbringa långa tider av sitt liv i fjärran land. Shelley, Byron och Heine dogo i landsflykt. En allvarligare inblick i det germanska och anglosachsiska sinnets hemligheter kan till och med skönja vissa sympatiska grunder för denna jungfruliga och till skuggrädsla stegrade ovilja mot våldsammare konst. Men allt detta räcker icke att förklara de närvarande förhållandena i Sverige. En sådan obeläsenhet, en sådan förkärlek för det medelmåttiga som hos våra bildade klasser återfinner man på sin höjd i det stora kulturlandet Tyskland — våra författares Kongo. Kanske återfinner man också något liknande inom många kretsar i de andra stora kulturlanden, men säkert icke hos något av våra grannfolk, och den plebejiska enfalden pryder icke förädlade germaner. Våra stora klassiska skalder ligga förgätna, Bellman lever endast på sina melodier, och nyare vitterhet och konst betraktas ungefär som en icke straffbar förbrytelse. Knappast något ådagalägger klarare än detta, med vilken hisnande snabbhet svenskarna i följd av sin brist på konservatism böjt sig under det införda dyrkandet av de materiella »intressena» och hur instinktivt dessa »intressen» frukta en återvaknande nationell självkänsla. Det nuvarande har sin närmaste förebild i frihetstiden, och liksom denna föll för en återväckt självkänsla, så skall också en gång vår tid förgöras av samma korrigerande makt.

Mörka och nedtryckande skuggor ruva över nutidens Sverige, men intet kan vara falskare än att lägga ett par decennier till grund för bedömandet av ett folk med tusenårig odling. Svenskarnas lynne är dotter av en erövrare, som tagit sin brud i främmandeland, och ögat skiftar från kallaste blågrått till den laga, som måste ha fladdrat i Aladdins lampa, när han lyfte henne ur den underjordiska nischen för att med hennes bistånd varda sagornas hjälte. Ytterligheterna slingra sig om varandra som i Kanaan öknarna och vingårdarna och som taglet och guldet i Väringarnas mantelsnodd. Snikenhet och slösaktighet, världsklokhet och överdåd, tröghet och inbillning — allt ligger där sida vid sida som i en gammal slottssamling hemförda konstverk och krigsbyten stå uppställda mitt bland stenyxor och flintspetsar från hedenhös. Du hinner knappast tillräkna svenskarna ett fel, innan du märker att det är en dygd, och knappast en förtjänst, innan du upptäcker, att den är ett lyte. Detta lynne avskuddar dock aldrig den utländska påklädseln mer än en gång och visar sig aldrig i full nationell självständighet mer än en gång: det är i karolinernas tid, och därför är denna i ännu mycket högre grad än det trettioåriga kriget förtjänt att utforskas, vördas och besjungas.

Sådant svenskarnas lynne gestaltat sig, är det Skandinaviens rikaste och intressantaste — ehuru underskattat av grannfolken och förnekat av sin egen tunga.

Sveriges förnäma och välkända altruism mot världsorons offer i skilda väderstreck har egendomligt nog inte alltid gällt utlandssvenskarna, när dessa på grund av tidens händelser har bragts i oförskyllt nödläge; man behöver inte moralisera över detta förhållande, utan det är kanske mer attraherande att kalla det ett intressant inslag i nationalkaraktären. Intressant därför att här tydligen ges ett tillfälle till en enkel och omedelbar självbespegling. En lärdom av en sådan självbespegling kunde då möjligen vara den, att svenskarna har utvecklats till att vara så föga egoistiska till sin sinnesart att de hellre hjälper vem som helst i katastrofernas värld än någon som kan befaras vara av deras eget släkte. Förklaringen är måhända subtil i överkant, och saken kan till äventyrs uttryckas på ett annat sätt, nämligen så att den allmänt filantropiska grundstämningen har blivit så överväldigande att man upphört att känna igen eller känna någonting omedelbart för de kategorier, som är att hänföra till de egna landsmännens eller stamförvanternas mera inskränkta begreppsvärld.

Önskar man objektivt diskutera detta spörsmål är naturligtvis anledningen uteslutande den att här skymtar en möjlighet till ökad svensk självkännedom. En sådan anledning kan inte betraktas som gemen, såframt man inte över huvud taget ber Gud bevara sig för bördan av ökad självkännedom. Viktigt är likväl att ett angivande av psykologiska sammanställningar och perspektiv under inga förhållanden uppfattas som anklagelser eller avsiktligt oroväckande påståenden. För resten är ett mer eller mindre fullständigt samförstånd inom räckhåll så fort det upptäckes hur mångsidigt intressant den fråga i själva verket är som man den här gången har råkat få tag på.

Intressant är att börja med hemmasvenskarnas förvåning inför återkomna utlandssvenskars varma känslor till den bygd, utanför vars gränser de dock existerat i så många år och existerat bra. Det är den gamla historien om att hemlandets realitetsvärde växer i proportion med avståndet, och där hemma har man varit alltför nära hemlandet. Nutidssvenskarnas trygghetskänsla i sitt land är så självklar och absolut att där inte finns plats för någon känslosamhet, och tårögda utlandssvenskar betraktas som ett egendomligt och fatalt fenomen.

De som nu bygger och bor i gamla Sverige skulle aldrig komma på idéen att använda just det ordet: ”gamla Sverige”; fosterlandskärleken lever kvar naturligtvis, men den har moderniserats åtskilligt och förvandlats till en tillbedjan av vad den senaste generationen åstadkommit i fråga om institutioner, privilegier, kommittéer och reformer. Vad som under sådana förhållanden återstår av det gamla Sverige är någonting som måste förbättras eller avskaffas. Utlandssvenskarna har kanske ute i världen sett ännu mer förbättrade förhållanden och ännu mer moderniserade samhällen, men när de återvänder till hemlandet faller de offer för denna ofattbara svaghetskänsla för sitt gamla Sverige. Lyckas de då inte dölja denna affekt för den hemmavarande befolkningen uppstår lätt missförstånd.

En engelsk journalist präglade en gång paradoxen att alla svenskar är utlandssvenskar, isynnerhet de hemmavarande, eftersom de är så moderna att de har avskaffat fosterlandet; det är naturligtvis en alltför tillspetsad formulering, men den kan vara beaktansvärd som iakttagelse och reflexion ur brittisk synvinkel. Från Afrika, Indien eller Kina återvändande engelsmän betraktas inte som främlingar i hemlandet, därför att detta hemland i kraft av historisk kontinuitet genom alla öden förblir det naturliga och gemensamma fosterlandet. Kan man över huvud tänka sig engelsmän som skulle falla under beteckningen ”utlandsengelsmän”; en engelsman förblir en engelsman rätt och slätt, på vilken del av jordklotet han än är verksam. Och efter hemkomsten tas hans internationella erfarenheter i anspråk av samhället och anses vara en tillgång – hans uppenbarelse förliknas inte vid en främmande fågel, som måste mötas med största skepsis.

Nu finns det naturligtvis en given gräns för jämförande konstateranden, på grund av att Sverige inte är någon kolonialmakt; ett faktum förblir dock att svenskar i alla tider haft en önskan och en förmåga att slå sig fram i främmande land, och vore man djärv nog skulle man förslå en form av ett ideellt samvälde – ett den svenska tankens och den svenska traditionens samvälde.

Värre kan man emellertid inte råka ut, ty ingentingf är så inopportunt i dagens Sverige som begreppet ”tradition”. Om det är ett överord att fosterlandet är avskaffat – fosterlandet låter inte avskaffa sig, när allt kommer omkring – så är det i alla fall en öppen sanning att traditionerna har avskaffats, så långt det bara har gått. Ett mer oengelskt förehavande kan man – som bekant – inte tänka sig; givetvis är det i grund och botten mycket osvenskt också, men åtgärden har befunnits nödvändig i samband med skapandet av ett nytt, pinfärskt, aktuellt och ytterst modernt Sverige. Med all respekt för Social-Sverige: ingen vettig människa kan helt inse varför de historiska realiteterna plötsligt måste stryka på foten. Visst kan man anklaga Gustaf Vasa för att han inte införde allmänna rösträtten och tvåkammarsystemet, medan han nu en gång var i farten för att göra sig ett namn som riksbyggare; men man kunde i alla fall ge honom erkännandet att ha varit en skatteindrivare av stora mått och sålunda en grandios föregångsman, helt up to date.

Detta är naturligtvis skämtsamt sagt och menat, men vad som en gång hände sig som ett värre skämt var när på en revyscen i huvudstaden etablerades en muntrationssketch på Stockholms blodbad. Händelsen – och den är dess värre typisk – visar att det inte finns någon gräns för den moderna spiritualiteten när den slår sig lös på allvar och mister förbindelsen med mänskligt förstånd och svenskt förnuft. Det traditionslösa blir då det pietetslösa, i ordets mest vulgära betydelse. Där ligger risken, om man gapskrattar åt allt det förflutna så storknar man i sitt eget slem.

Det är för all del en stark sak att vara mycket modern och mycket obunden av gamla regler, men om man blir så moderna att ens egna förfäder inte har annan uppgift än att vara till åtlöje, undrar man vad en kommande generation skall tänka om det här släktet. Den igångsatta utvecklingen kan leda till att de efterkommande blir ännu mer moderna och i sin tur inte ser annan råd än att dementera och avskaffa sina närmaste förfäder. Detta framtidsöde har emellertid de nu levande svårt att förlika sig med, eftersom de i enlighet med sina grundsatser betraktar sig som alla tiders toppfigurer; men saken kommer att ha sin gång och det verkligt vissa är att det uppstår ett mycket oartigt förhållande generationerna emellan.

Man kan hysa en viss respekt för den materialistiska historieuppfattningen och medge att den som arbetshypotes – låt vara ensidig – bidragit att belysa en del tidigare förbisedda faktorer i händelseschemat; men om meningen är att det inte skall finnas någon historieuppfattning alls frågar man sig hur nutiden då skall ha någon möjlighet att begripa sig själv, och någon kan tankfullt undra vart det hela över huvud skall irra hän. Om man tror det gagneligt att till fromma för ett modernt mönstersamhälle sudda ut det historiska svenskhetsbegreppet är fara för handen att man förlorar fäste i verkligheten och att de större intressena – folkets djupaste livsintressen – äventyras på grund av inre osäkerhetskänsla inför framtidens krav.

Hatten av för den allmäna välfärdens och den medborgerliga rättvisans samhälle; men vanskligt är att fatta varför alla dessa berättigade och tidsbetingade reformer – naturliga företeelser på utvecklingens väg – skall utnyttjas som mördande tillhyggen mot dem som levde och efter fattig förmåga verkade i forna dagars Sverige. Visst var de efterblivna i många stycken, och det fanns varken ombudsmän eller yrkeskvinnor; och visst är det sant, från dagens upplysta ståndpunkt, att Sveriges egentliga historia börjar med folkpensionen och sambeskattningen. Men med en smula god vilja kunde det trots allt kanske vara möjligt med ett vänligare betraktelsesätt i fråga om de förhistoriska perioder, då bland andra – för att ta ett exempel – Gustaf Adolf existerade. Ett sådant betraktelsesätt skulle, om allt går väl, kunna leda till en modernisering av själva hävderna och en därmed förbunden äreräddning av vissa hädangångna personer, vilka kunde framställas som omedvetna redskap för ett blivande, triumferande Hemma-Sverige.

Förhållandena kan ju beskrivas så att Gustaf Adolf räddade riket genom sina segrar och Carl XII genom sina nederlag; tack vare den förre fanns det något att förlora och tack vare den senare genomfördes avvecklingen så pass grundligt att resultatet blev till båtnad för kommande tider. Realisationen efter stormaktstiden avslutades definitivt av den siste Vasaättlingen och den förste Bernadotte, och genom att det inte längre förelåg några tillgodohavanden att realisera började det äntligen att skymta någon mening i hela denna historia. Meningen var att alla skulle ha det bra, och ett bättre program kan ju inte begäras, allra minst som det numera är förverkligat, i det närmaste i varje fall.

Alla skall ha det bra, med undantag för en eller annan utlandsvensk, som till följd av långvarig bortovaro ännu inte hunnit rätt sätta sig in i de nya förhållandena. Det är inte tillbörligt att ”älska” landet på det gamla naiva sättet och i största allmänhet, därför att det nu en gång är ens eget land; den politiskt medvetna medborgaren utvecklar sin fosterlandskärlek på grundvalen av statsmakternas och sitt eget välbefinnande. Visserligen heter det i en gammal svensk sång: ”Till detta arma land ändå vår längtan skulle stå”. Vad det är för ett land som härmed noga taget avses må lämnas därhän, men den på svenska avfattade texten gör det angeläget att upphovsmannen efterlyses. Litteraturforskningen vet att ge besked: Runeberg. Detta säger allt. Kanske en diktare, men i så fall en typisk utlandssvensk diktare.

Aktiebolaget Sverige.

Utkast på en bit papper åt Jörgen.


Om nationalitet är en ras eller stam, så är Sverige ingen nation. Om ett bolag är en förening av intressen, så är Sverige ett bolag.

Verkställande direktören, kungen, är fransman, stundom också norrman, och i vardagslag svensk, samt kan dessutom vara anställd i preussisk och rysk krigstjänst, såsom hedersöverste. Direktrisen tyska. (Talar hon svenska verkligen?) Sveriges störste man är finne (Nordenskiöld). Sveriges rikaste man är skotte (Dickson). Sveriges främste statsman är wallon (Louis de Geer). Sveriges förste skald är polack (Snoilsky). Sveriges finaste historieskrivare är österrikare (Geijer). Sveriges lärdaste fruntimmer är ryska (Kovalewsky).

Stockholms stads polismästare är palestinesare, Stockholms slottsintendent d: o, Skandinaviska bankens direktörer d: o, professorn i teckning vid målareakademien d: o, de två docenterna i Svensk litteraturhistoria vid Uppsala universitet d: o, d: o, o. s. v.

Tre fjärdedelar av svenska adeln äro tyskar. Landet regeras för närvarande av danskar (skånska lantmännen). För övrigt äro alla bönder och rikets övriga innevånare tyska, som lära hava invandrat under en berlinare, som hette Oden.

För tre hundra år sen voro alla präster romerska undersåter. Men Sveriges mest ryktbara, nu levande svenskar äro fosterlandsförrädare: John Ericsson är amerikan och Christina Nilsson fransyska. En bland våra mest berömda fosterlandsförrädare var sångaren Labatt. Född av tyska föräldrar, bördiga från Palestina, tog han introduktion i Sverige. Därpå övergav han sitt tredje fosterland och reste till sitt andra, Tyskland. Men hemlängtan bragte honom tillbaka till Sverige. Sedan var jag inte med längre.

Jag är själv en illa beryktad fosterlandsförrädare.

Och du, som efter mycket fosterlandsförräderi, föredragit att stanna hemma, som patriot, har bestämt inte tio droppar svenskt blod i dina ådror, om man får tro din fysiognomi.

Men Sveriges konungar ha däremot icke varit fosterlandsförrädare, utan internationaler. Den störste internatiorialen var Karl XIV Johan. Han var palestinesare, fransman, svensk, norsk och en liten tid finne. Det är detta höga föredöme, som givit upphov åt den röda internationalen, vilken i våra dagar omfattats med så mycken sympati av alla bildade.

Vad är drottning Sofia skyldig sitt fosterland Nassau? Och vad gör hon för sitt av Preussen annekterade land? Jo, hon ingår allians med Preussen och låter stockholmarne hurra för sitt fosterlands erövrare, samt hotar sitt tredje fosterland Norge med en preussisk flotta - om man får tro elaka människor och tidningar. Men det skall man inte.

Och prinsessan Viktoria?

Att vara svensk är icke sämre än att vara något annat, men icke bättre heller.

Det är ganska billigt att bli svensk! Det kostar bara lösen för svenskt medborgarbrev. Men att vara svensk är dyrt. Det kostar - - - Ja, ni kan se efter på debetsedeln. (Men tull- och brännvinsmedel och charta sigillatamedlen, se ni inte där. Och de äro mångfaldigt större.)


Jörgens Stockholmsbrev, 6. 3. 1886.