"Sverge, det djävla nästet" - hundra år av Sverigehat i litteraturen

Talking apparently never ceases to be a problem for the swedes: a lean across an abyss. Every time a conversation starts, you can feel the physical tension mount between the speakers.

Who wouldn't be misanthropic, if one's personal relations were habitually stifled, loaded with anxiety, experienced as coercive. For most Swedes, human 'contact' is always, at least initially, a problem - though in many cases, the problem can be solved, the distance bridged. Being with people feels like work for them, far more than it does like nourishment.

Så har vår lärdoms natt dock hunnit bli förliden,
Och man ser ändtlig slut på gamla mörka tiden!
Mitt kära Fosterland, jag önskar, att du må
Din egen lycka blott med allvar tänka på;
Så kan du så i språk, som uti smak och seder,
Nu mer hvad dag du vill bli kändt för verldens heder.
Ack, sälla Tidehvarf! jag dig i tankan ser,
Då Svenska prakten åt all utländsk grannlåt ler:
Då folket i Paris från Stockholm sig förskrifva
De dockor, som dem mode på deras kläder gifva:
Då man kan gudlöst snack på Svenska läsa få,
Och ej en Atheist måst’ föras utifrå:
Då man komedier kan med egen afvel spela
Och slippa sådan vinst med andra folkslag dela:
Då våra sprättar sig den mödan täckas ge,
Att sina kärleksstrek af trycket låta se:
Då Svenska jungfrun ej af tvång och blygsel skrämmes,
Att med sig dölja det, för hvilket pigan skämmes;
Men dristigt om sig sjelf bekänner hvad hon vill.
Ja, kom, du ädla tid! kom, medan jag är till!

Latin och Grekska jag då ej vill läsa mera;
Men idel Memoires uti mitt språk studera.
Hvad gäller, innan kort jag ock skall bli så lärd,
Att uti mina nät en skönhet blifver snärd?
Då kan jag hvad jag vill i fosterlandet vara,
Och dock med heder ut till andra länder fara:
Man genast mig som Svensk på alla ställen tål:
Och jag Professor blir uti mitt Modersmål.
Jag får förnäma barn, att deri undervisa,
Får kläda mig i guld och uppå silfver spisa:
Lät vara, att jag for från Sver’ge passlig karl,
Jag mig ett adligt namn af gammal stämma tar:
Och fast min födkrok var på torgen hästar byta,
Af mina stora gods jag dock kan dristigt skryta;
Men frågas, hvarför jag då ej blef hemma qvar,
En blott point d’honneur min landsflykt verkat har.
Af andras mat jag då så makligt mig kan göda;
Oeh fritt dock skämma ut det folk, som mig ger föda;
Ty allt, hvad jag ej Svenskt uti dess seder ser,
Jag kallar dumt och groft, och bittert deråt ler.

Vid allt mitt Svenska nit jag derför mig förpliktat,
Att på allt möjligt sätt vårt usla språk få riktadt.
Det gamla ändras bör, det låter allt för hårdt,
Är äfven väl för folk ur andra länder svårt.
Hur hör man ej en Tysk sin arma tunga bråka,
Och likväl kan han ej vårt rätta uttal råka:
Ja, Frans, som utomlands blott några veckor var,
Nog svårt att tala med sin Svenska Pelle har.
Fransyska glosor så uti hans hjerna hänga,
Att de sig derutur nödvändigt måste tränga:
Ett äple är ej mer ett äple; nej, en pomme.
Är Frans då ärlig karl? Nej, han är honette homme.

För Svenska kyrkan han ej något tycke äger,
Ty näpplig han förstår ett ord hvad presten säger.
Och mer: han har ju rest oeh lärt hvad gudstjenst är;
Ett ledsamt tidsfördrif, som pöbel bruka plär.
Han heldre med en vän då sköter sina brickor,
Så framt han ej går dit, att mönstra stadens flickor.
Den saken ändtlig är så mycken båtnad i,
Att han vill derför klädd till klockan elfva bli.

Har Frans då intet rätt? Å jo, det har ej fara;
Han bör som honettes gens från pack ju skilder vara.
Hvad skulle andre om hans resor hafva dömt,
Om han ej uppå dem sitt modersmål förglömt?
Hur skull’ han drista sig för Doris ögon träda,
Orn han ej hade lärt Fransyska visor qväda?
Hur ville skicka sig, att fordra namn af nett,
Och ej af grund förstå en utländsk Pirouette?
Att vilja heta den, som rätt förstår sin värja,
Och ej i flera språk, än Svenskan, kunna svärja;
Det voro ju, att strax bli känd för en barbar,
Och en som smak utaf vår fordna grofhet har?
Nej, granna tidehvarf! dig lemnas bör den heder,
Att du med osmak ser din förtids sträfva seder.
Med mina fäders fel jag borde öfverse;
Men, som förnuftig karl, jag nödgas åt dem le.

J Gamle! mig ej bryr er mat och klädebonad;
Men eder Talekonst jag ej vill hafva skonad.
Den, som i farfars rock till heders kunde gå,
Var tvifvels utan nog, att farfars språk förstå.
Ett tarfligt lefnadssätt J höllen för en ära;
Ty kunde ock ert land tillräckligt eder nära.
Den blir af litet mätt, som kräslig smak ej har;
Hvad under då, att ock er handel liten var!

Med ljusgrå vallmarsrock en bonde lät sig nöja;
Oeh hustrun kyrk-klädd var i hemmaväfven tröja.
För så enfaldigt folk väl lika mycket var,
Hvad tyg man utomlands i sina kläder bar;
Och om en väf af tåg, som silkesmasken sätter,
Blef kallad Triumphant, Broeader ell' Drojetter:
Man i ett Kungabref ju ser så litet krus,
Att också en Fabrique der nämnes Handtverkshus.
Besök hos vänner var i ställe för Visiter;
Hos er blott gafs Förtjenst, mot det vi ha Meriter;
Ett handslag var ej då en naken Compliment;
Men gällde mer, än nu båd ed och Document.
J kunden krusa hår, men icke coëffera;
Väl kläda eder nett, men intet ajustera.
Det var en hjelm hos er, som är hos oss en Casque,
Oeh skråpuk kallade er buttra tid en Masque.
Er såg man ofta gå; oss endast promenera.
J åkten uti vagn; vi en carosse roulera.
Den är hos oss Laquaj, som var hos er en dräng.
Och om J mådden väl; så må dock vi fort bien.
Man kunde af ert tal en gång ej skilnad lära,
På dem som bruka Plumes och dem som fjädrar bära:
Nu vet man, gamla Trulls i hatten fjädrar drar,
Men Vips, som dem har gjort, plumage till märke har.
Vill man ock noga se, så lär man ännu minnas,
Hvad laster gafs hos er, som hos oss näpplig finnas;
Och tänk, hvad än är mer! jag dristigt säga tör,
Vår språkförbättring blott för detta tackas bör.

Hvem får väl h . . se i våra gränsor trifvas?
Nej, bort med pack! hos oss Maitresser endast gifvas.
Månn’ väl en fyllebult i Stockholm var så rar,
Som se’n till Bon vivant han sig förvandlat har?
Man af Bedragare ej heller mer får höra,
Se’n man har hunnit dem till Banquerouteurer göra.
Ja, Grimmer varit då båd’ ockrare och skälm,
Som i en hyfsad verld blott är Procentenhjelm.
Man tyckte sig ha fog den tiden att beklaga,
Det dumma sprättars hop förmycket skull’ tilltaga:
Nu deremot man ej en enda sådan ser,
Se’n tiden velat dem ge namn af Cavalier.
Hvar bodde vishet då? Jag menar hos de gamla;
Nu kan man pundtals det af våra pojkar samla.
Hvad kan då gossen sjelf? En Herr De la Mettrie,
Tre band af Memoires och en Volume d’Esprit.
Hvad hade fordom en Minister ej att göra,
För att bli mogen nog att Rikets värf utföra?
Men hvilken finnes nu, som läser en Gazette,
Och ej af grund förstår allt folks Regeringssätt?

Men, ädla Qvinnokön! månn’ jag väl dig får glömma?
Nej, främsta rummet jag åt dig med fog kan dömma,
Bland dem vårt folkslags glans med allvar tänka på
Och i belefvenhet oss manfolk föregå.
Hvad snille fordras ej, för Doris läckra öra,
Att föra sina ord och talet smakligt göra!
Hon, som så hemma är i tidernas lecture:
Comedier, Lettres, Stances, Essais och Avantures.
Begrepet om ett ting jag väl får henne lemna;
Men likväl i mitt språk jag tinget ej får nämna.
Jag säger, hon har särk: hon högt på axeln drar:
Jag har förtalat mig; chemise hon endast har.


Nog hela verlden vet, att manfolk böxor draga;
Men hvem törs nämna det, som könet vill behaga?
Att både smak och språk på en gång riktas må,
De måste i Culottes oeh Permissioner gå.
Hvad skulle af min gunst hos lilla Iris blifva,
Om jag skull’ henne namn af Jungfru vilja gifva?
Nej, tid, dig vare tack! du visst berömmas bör,
Som våra Jungfrur till Mademoiseller gör.
Af ifver blodet kan i flickans ådrar svalla,
Om jag dess silkesspets har glömt att Blonder kalla.
Ett pennefoder blir hos henne Etui,
Och skorpan smakar ej, är hon ej biscuit.
Den fordna verldens mör man såg i kappor vandra;
Nu mer kan en Salope sig pryda med den andra.
Och Phaëthon, som förr sägs jorden illa bränt,
Sig lyckligt till en skärm mot solens eld förvändt.
En enda Sappho gafs bland Grekelands Coquetter,
Som kunde roa folk med qvicka amouretter;
Men med sitt nya språk nu Norden vunnit har,
Att icke der en gång en Dame Sçavante är rar.
Ja, kunde en af dem upp ur sin aska träda,
Som fordom haft för sed att könet djerft försmäda ,
Han skulle som en narr, en öfvermage stå,
Och från sin fordna sats med ringa heder gå.
All gammal visdom han på båten skulle gifva,
För att en ämnesven vid Cloris fötter blifva:
Och all Apollos gunst, jag tryggt försäkra tör,
Han sålde mot en tråd ur hennes Tire-Coeur.
Mer vett han skulle se i Iris papillotter,
Än fordom säges bott hos Jovis hjernas dotter.
En äkta Pegasus skull’ lilla Moppa bli,
Oeh hennes skål den brunn, som Skalder läppja i.
Men si! de ligga der, och af vår glans ej veta,
Vår ålder, som med skäl bör Silfveråldren heta,
Vid hvilkens snara slut de glada dar jag spår,
Att ödet visar fram de rätta gyldne år.

Upp, Landsmän, då med mig, att på vårt Språk arbeta!
Ur glömskans mörka djup vi glosor vilje leta;
Vi ge dem burskap strax; men om de ej förslå,
Ur andra tungomål vi lättlig fyllnad få.
Men att ej någon må oss derför kunna skylla,
Att vi med stulit guld vårt armod tänkt förgylla;
Bör allt, hvad vi till läns af andra kunne få,
Med bokstafvering strax till sin förvandling gå.

Praktiker vinnas då i ställe för Practiquer,
Ok ha vi nu Critique, så få vi då Kritiker:
Collats ok gästebud förvandlas till kalas,
Ok Språket bringas så uti dess rätta ras.
Deraf jag våra barn med skäl mig dristar låfa
Ett redigt stafningssätt ok ymnig tale-gåfa:
En verklig rikedom uti ett fattigt land,
Som strax väl ikke syns, dok skönjes efter hand:
Ett svärd, som utomlands ej annat kan än fruktas,
När Vexelkursen sjelf kan med detsamma tuktas.
Bör ej en Filosof då öfa sig deri,
Att hjelpa upp en sund ok rätt Ortografi?
Får Språkets barbari först öferhanden taga,
Så lär allt annat godt okk snart ifrån oss draga.

Man till det minsta får en vakker minskning se
Uppå de Snillens verk, som os Kritiker ge.
För Lärda äfen ej kan större nöge gifas,
Än att arbeta på hur’ orden böra skrifas;
Att väga deras ljud ok mäta deras skikk.
Ja, grannska hvarje strek, in till den minsta prikk.
Det är att vara Mann, det är att stor sig göra,
Ok bland Grammatici en Påfisk skepter föra.

En sak blott återstår, som mig oroa plär:
Hur man skall finna på det sätt som rättast är
Att bruka, när man vill en riktig Svenska skrifva!
Jag önskar ock att hon ej oafgjord må blifva.
Akk ljuva Ennighet! Du Samfunnds störrsta väl,
Komm hit åg börja på, att rota ut allt gräl.
Giv att ej Tvädrägt må bland Sver’kes Lärde trivas,
Då de arbeta på, hur’ orden rätt bör’ skrivas:
Menn att mot Språkets fel de rigta all sin nit,
Fast vanan Bårjarrätt de samma hos oss gi’t.
Lär dem, på Kodrus’s vis, all ennskilljdt ro försaka,
För att vid Helikon till allmänn nytta vaka.
Enn Svennsk bör vara Svennsk, ej blott i Bardalek,
Men okk i andre värv ta’ seger’n af enn Gräk.
Enn Sisero jag ser vårt Språk av nöden hava,
Som till enn början kann oss rigtigt lära stava;
Uppväkk, jag derför’ be’r, bland oss enn sådan mann
Vältaligheten sed’n väl kommer när hon kann.
Du alldrig där i mot skall här otakkad bliva.
Nej; boktals kvikka Tal vi dig som offer giva:
Åg folket äfter oss så högt deri skall gå,
Att enn på slutet ej den andre skall förstå.
Enn Äreståd mann skall till ditt beröm uppresa ,
På vilken ho som kann i klara ord får lesa,
Att sällrik Ennighet ha’r mörkert drivit av,
Då hon vårt Svennska Språk sit värde återgav.

Jag gerna visst en slant i fattigbössan lade,
Allenast tretti år jag nu tillbaka hade,
Oeh såleds redan fick i hoppet deråt le,
Att en gång detta allt i sin fullbordan se.
Men åldren mig förut väl bort ur tiden drifver;
Min Efterverld jag då som testamente gifver:
"Arbeten, kära Barn, i samma smak som vi,
"J torden annars af vår dårskap kloke bli."

Ja, visst verkar det underligt att sitta och läsa Sundbärgs stora bok om åsikter, som man själf förfäktat och gjort till en lifssak, och så bli så rasibus öfverkorsad, att man inte ens får nåden att finna sitt namn i uppräkningen af de lefvande författare, som anses befrämja samma åsikter. (Brev till Fredrik Böök den 15 augusti 1911, citerat efter Staffan Björcks Heidenstam och sekelskiftets Sverige)

Vad som förekommer av bildverk [i svensk förhistoria] är mestadels utfört av krigsfångar som gjorts till trälar eller i enstaka fall av andra främlingar som stannat hos stora hövdingar med värdighet av gunstlingar eller blivit oumbärliga genom sina spelande själsgåvor. Jag vågar fem mot ett på att de berömda stenristarna Ypper och Balin, såframt de verkligen funnits, voro utlänningar. Jag vill knappt säga det, men jag är säker om att skalderna som stämma upp det dånande hjältekvädet äro lika svarthåriga som Tessin och Fröding, och att de harpospelare som så underbart låta fingrarna spela och dansa på strängarna, äro kortskallar och något småväxta.

Vem kunde då spå, att Nordens segaste krigarfolk ändå till sist skulle bli det första, som vigde in nya tider med en hundraårig Frodefrid! /.../ Förtälj, hur du kan trycka ditt öra till en lur och höra en annan tala på flera dagsresors avstånd eller urskilja ett sorl av spridda ord och ljud från olika städer och gårdar, liksom om människorna beständigt flyttade varandra närmre och mer och mer förenades till ett enda stort väsen. Berätta, hur vi dag efter dag bygga vidare på samhället, låta det föråldrade falla och resa nya spiror, så att det hela i sin fulländning blir många gånger märkvärdigare än alla de byggen, som skogens bin forma med sin flit.

- Har ni något riktigt uruselt hem att visa mig? frågade jag.

Läkaren och kommunalgubbarna tittade på varandra och rådslogo ett tag.

- Jo, sa en av dem, jag har ett inte långt därfrån jag bor.

- Nå, har ni något absolut nytt industriarbetarhem? frågade jag vidare.

- Ja, inte tio minuter därifrån med bil.

Vi körde. Vet herrskapet, vad jag ville se? "Flickan som trampade på..." från Blekingekusten. Hon, som enligt hälsovårdsnämndens ordförandes ord, gått "från dasset till dansbanan och avlat av sig som ett svin, utan att se sig för, vare sig på det ena stället eller på det andra". Jag ville se, om inte det glada och tanklösa språnget från dasset till dansbanan hade resulterat i en tung, en mycket tung och allt mera krokig och böjd och släpande vandring från dansbanan tillbaka till dasset.

Det hade.

På hela resan såg jag inte ett smutsigare, bedrövligare, hopplösare, mer hjärtskärande hem. Inte ens finrummet fanns. Ett kök, som bestod av en gammal farstu utan riktiga fönster ens. Bara två rutor på var sin sida om dörren, såsom i förstugor brukas. En spismur, som mest liknade en smeds svarta, sotiga ässja, och så en samling små rum, där det inte ens fanns gardiner, där de potatisgroddsbleka, myllrande sju småttingarna krälade i smuts, lump och matrester. De hostade hela högen, så att det värkte i ens egna lungor. Man brukar tala om krigets kanonmat. Detta var Lort-Sveriges kanonmat. Dessa barn skulle bli billig statarkraft i den lägst stående ambulerande lantarbetararmén, om vilken läkarn talat. Och lukten! Stanken! Och modern-flickan, som trampat på...! Med sitt gröna ansikte, sina förgråtna ögon, som inte längre ville se utåt livet utan sågo baklänges inåt, med sina ruttna tänder, sina magra, skinnötta händer och smutsiga kartnaglar, med sina benrangelsarmar, som hade den sista rörelsen av liv kvar, då hon tryckte den minsta potatisgrodden till sitt platta, urmjölkade bröst.

Detta var demokratins nya underklass, som måste bort. I hela landet.

- Kör vidare! sa jag.

Det som tillkom var en lukt. En underlig, en nästan synlig lukt, så kompakt och genomträngande var den, men samtidigt en hart när obeskrivlig lukt. Dock samlades alla dess spektral-lukter i ett enda prisma, ett enda ord: snusk. Och luktens kvalitet samlades också i ett enda ord: stank. Jag förstod först inte riktigt, vad det var. Denna stank hade nämligen samma underliga egenskap som liklukt att så att säga smyga sig fram och liksom långsamt, gradvis underminera luften. Den kom inte, som till exempel biffsteksos, frejdigt och rakt på sak. Nej! Först skickade den fram en liten rekognosceringspatrull, sen en lite större förbindelsepatrull, sen ett litet avantgarde och sen kom hela huvudstyrkan vältrande som tyska invasionsarmén i Belgien år 1914. Först nosade man till ett tag, så blev näsan lite orolig, så vaknade medvetandet av att man hade nånting fientligt omkring sig, och så med ens kände man, att man var hopplöst omringad. Denna stank stod gärna på lur i lä av en knut, och det var, när man rundade den, som proceduren började.

Vad var den sammansatt utav? En mängd olika vapenslag. Det var gödsel, solstekt och färsk, torr och lagrad, urin, människoexkrementer, sedan årtionden, kanske århundraden uringenompyrd jord, uringenompyrt murbruk, uringenompyrt trä, det var lukt av djurkroppar, av seltyg, av människoutdunstning. Det luktade häst, ko, får, svin, höns, anka, gås, människa, det luktade lite spannmål, lite gammalt mjöl, lite kli, en hel del "melass", alltså avfall från sockerfabrikerna, det var en lukt, som på en gång var söt, fet, sur och kväljande.

Detta var en andedräkt som ur underjordiska grottor eller ur jordkulor.

Och vad jag nu fick se och träda in i var i själva verket en blandning av grotta och jordkula. I en lägenhet om ett rum, finrum och kök bodde ett par gamla pensionärer under slottet, en gubbe och gumma, bägge i sjuttioårsåldern. Jag anslår kökets djup från tröskeln till en och en halv meter, dess längd till två meter. Dess takhöjd till 1,80 meter. Innanför detta kök en kammare, cirka två meter bred och tre och en halv å fyra meter lång. Och lika låg.

Inget vindfång, ingen förstuga. Man steg ur luften eller stanken ute direkt och oförmedlat över till stanken inne. Köksgolvet var kantställda tegelstenar, belysningen kom från dörren och ett fönster, cirka en fot brett och en och en halv fot högt. Mitt för dörren en svart spismur som i en gammal smedja, till vänster om den en vanlig stege upp till en vind, svartgrå väggar av murbruk, golvet nästan jordfärgat av smuts, några obeskrivliga köksattiraljer, en diskho, absolut lik en mindre svinho, en kolhög på golvet. Det var köket.

Kammaren hade ett fönster, något större än det i köket, och det var knappt att ljus kunde tränga genom dessa gröngrå, nersotade, nerflottade, nerdammade kvintaglas och smutsiga gardiner till golvet, jag minns inte nu om av trä eller tegelsten men lika ingrott med smuts som köksgolvet, en möbelinteriör, närmast påminnande om en gamla tiders skomakarverkstad: litet lågt bord vid fönstret, låga stolar, lump överallt. Och hela rummet mörkt som under jorden. På en säng, överdragen med en järngrytsgrå filt, förmodligen en gammal hästfilt, låg på rygg en utmagrad gubbe med skinnet, rödflammigt och i kaviteterna grönt, smetat till kraniet, munnen ett svart hål, det glesa, grå håret i testar smetat till en febervåt huvudsvål och ögonen glasartade och vidöppna som på en död eller en döende på ett fältlasarett efter ett gasanfall i krig.

Vid fönsterbordet en liten, liten hopsjunken tandlös gumma i smutsig schalett, ett ansikte som en gammal bortkastad, nerskrynklad brun påse, två små bölder i stället för ögon. Brunsvarta fingrar som av råttor avgnagda rötter.

Lukten inne var en sammansättning av de förut beskrivna skånska andedräkten, tillsatt med fotsvett, kolos, matos och skarp medicin, närmast bly- eller mässingsvatten. Ett stängt, mörkt finrum fullbordade det hela.

Det var något, som i denna gränsbygd närmade sig ett, låt vara omedvetet, landsförräderi! Frågan var, om icke hela denna växande arbetsolust landet runt var en och samma sak och om inte den dag kunde komma, då Sverige måste öppnas för utländsk arbetskraft. Vad skulle Sverige då bli? Så småningom befolkat av en annan folkstam? Vilka var det, som åstadkommit ett sådant sakernas läge? Dessa, som icke ville arbeta. Det var det enda svar, som stod att ge på frågan.