Ursprungligen postat av Maktens redskap
För det fjärde finns det en intressant grupp människor som i sina ansträngningar att rädda Sverige undan kommunismen har kommit att ägna sig åt något som är eller gränsar till olovlig kårverksamhet, ett brott som i värsta fall kan rendera förövaren två års fängelse. När man studerar säkerhetsarbetet ute på fältet blir man delvis stimulerad och upphetsad. Man träffar upprepade gånger figurer som inte kan klämmas in i det hederliga ämbetsmannaschemat. Det kan vara en pundig gangster, en tuff matrona (stor moder) eller en ivrig skönhet. Den som normalt verkar bland skrivbord och länsstolar blir imponerad av sådana karaktärer, särskilt som de förlenar en Bondsk atmosfär åt huvudstaden. Dessa personer berättar fascinerande och ibland skrämmande historier om sina bedrifter i Säpo:s och fosterlandets tjänst. Inte sällan innehåller berättelserna anspelningar på våldsamheter med för rikets fiender förödande utgång. Man drar då, sedan man samlat sig, den naturliga slutsatsen att man återigen har blivit infångad av en mytoman, en patetisk figur som i beskäftig iver brukar plåga säkerhetsavdelningen med icke efterfrågad information. Men problemet har sina intressanta och allvarliga aspekter. Det finns gott om vapen i dessa kretsar, säregna dokument cirkulerar och märkliga aktioner företas.
Ledare för en grupp personer på denna nivå är en kvinna som vi kallar för Barbro. Hennes fullständiga namn ska inte avslöjas här, eftersom det är möjligt att gruppmedlemmarna kommer att åtalas för sin verksamhet. Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism eller kommunism. Hon ser med stor skepsis på det moderna samhället. Hon anser att de subversiva tendenserna inte hålls i schack. Myndigheterna är alltför oskickliga och släpphänta. Grundfelet är att landet sedan decennier styrs av socialistiska politiker. Sådana människor är opålitliga. Alla människor är förresten opålitliga, men socialisterna har nått längst. I det läget måste kraftfulla människor vara beredda att gripa in och ta saken i egna händer. Barbro arbetade tidigare på FRA, försvarets radioanstalt, en av hörnpelarna i totalförsvaret. Sedan hon lämnat FRA har hon varit verksam i FRO, alltså den frivilliga radioorganisationen. FRO är indelad i kretsar som motsvarar försvarsområdena och har ungefär 1700 medlemmar. FRO:s huvuduppgift är att utbilda och träna radiosignalister för totalförsvaret. Blir det krig kan FRO ställa radiosignalister till försvarets förfogande. (Det finns ett tjugotal frivilliga försvarsorganisationer i Sverige. Förutom FRO är det organisationer som Centralförbundet för befälsutbildning (CFB), frivilliga skytterörelsen, blå stjärnan, lottakårerna m. fl.)
Barbro märkte vid några tillfällen under sextiotalet att viss materiel stals från den plats där hon var verksam. Narkotika var inblandad i sammanhanget. Barbro blev allvarligt oroad av detta. För att bidra till lösningen av det svenska narkotikaproblemet samlade hon en grupp på ett tiotal personer kring sig. Dessa personer har sedan dess spanat efter narkomaner och langare och rapporterat sina upptäckter till polisen, dels narkotikapolisen, dels säkerhetspolisen. Barbro har till en del valt tämligen kuriösa medarbetare. Man vet inte om man skall kalla dem blomkvistare, mytomaner eller fantaster. Somliga individer skulle förmodligen ha utsikter att få ett sjukintyg av en psykiater, de flesta har en romantisk dragning till vapen, uniformer och krigsmakt. Gruppen har alltså huvudsakligen spanat efter narkomaner och langare. I ett första stadium kastas några snabba anteckningar ner på ett papper vilket som helst. En medlem i gruppen observerade t. ex. fredagen den 30 april 1971 en ”tämligen djupt intoxikerad” flicka på Stockholms central. Han antecknade hennes signalement med ett uppbåd av detaljer. Han beskrev hennes hår, ögon, ansiktsform, hy, kroppsbyggnad och klädsel, han levererade på lappen också hennes öknamn. Sådana lappar bildar basen för ett register. Två medlemmar i gruppen har försökt skaffa dels polisens formulär för signalementsupptagning, dels det s.k. personbladet. De misslyckades och konstruerade då sitt eget formulär. Det återges här. (Min anm. sid 76-77 återger formuläret).
De rapporter som har kommit från gruppen betecknas inom polisen som ointressanta. Inte i något fall har en rapport från grupp Barbro lett till ett gripande, uppges det. Det finns heller inget som tyder på att gruppen skulle ha polisens stöd. Den har tillkommit på privat initiativ, den finansieras inte genom något bidrag från polisen och kvalitén på gruppmedlemmarna är sådan att arbetsresultatet säkert är diskutabelt. Till det kommer förstås det allvarliga: gruppmedlemmarna rör sig på eller över gränsen till det brottsliga. Att flera av dem har gjort sig skyldiga till olaga vapeninnehav är klart. Vidare har en del av informationsinsamlingen skett med illegala metoder. Flera källor har bekräftat att några gruppmedlemmar t ex vid ett tillfälle bröt sig in i ett hus för att stjäla en viss personförteckning. Hösten 1971 prövar SÄPO frågan om gruppen gjort sig skyldig till olovlig kårverksamhet. Sådan föreligger om någon ”bildar eller deltar i sammanslutning” som ”lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka” (Brottsbalken 18:4). En av medlemmarna i Barbros grupp uppger att det finns fler grupper än den som Barbro leder. Åtskilliga tiotal personer – eller flera hundratal – skulle enligt denna källa vara involverade i den här sortens verksamhet. Tiden har inte tillåtit kontroll av den uppgiften. Verksamhetens delvis illegala karaktär har ett särskilt intresse. Det ska senare hävdas att den svenska polisledningen är laglydig. Det betyder med andra ord t. ex. att det i Sverige inte torde förekomma någon telefonavlyssning vid sidan av lagens bestämmelser med polisledningens vetskap. Det problemet skall senare belysas i detalj. Men vad man inte vet är hur de nu berörda gruppmedlemmarna beter sig. Det uppges att det bland dem finns personer som vet hur ”man ordnar en avlyssning”. Den legala avlyssningen i landet sker genom att den telefon som ska kontrolleras kopplas till polisens avlyssningscentral. Uppkopplingen sker i Televerkets korskopplingar. Men en illegal avlyssning kan ske i boxar i gatan eller i ett hus eller med ”buggar” av olika slag. Slutsatsen av det som har sagts i detta avsnitt blir alltså att det i den svenska säkerhetstjänsten inte finns någon ”illegal” del, som opererar med stöd av polisledningen. De ledande polismännen har bedömts som tillförlitligare källor än gruppmedlemmarna.
