Gudshypotesen och modern filosofisk koncensus?

Var står den moderna akademiska filosofin i avseendet Gudshypotesen resonerad utifrån en ståndpunkt som ej utgår ifrån att gud existerar? (nb: ej heller utgår från att Gud ej existerar)

(kanske får reducera till vetenskapsfolosofi)

Vad menar du?

De flesta moderna akademiska filosofer som inte specifikt sysslar med religionsfilosofi intar nog en blaserad inställning till resonemang kring Guds existens. Det finns en del skrivet med utgångspunkt från Wittgenstein kring det religiösa språket, på vilket sätt en sats som "Gud existerar" får sin mening.
Man kanske också kan nämna att den enda filosofen, från föregående sekel, om vilken vi redan nu kan säga kommer att gå till historien gjorde ett eget gudsbevis.
Men jag är alls inte insatt i ämnet egentligen, så det kanske finns en hel rad moderna akademiska filosofer som skrivet en mängd artiklar om Gudshypotesen?

Tror inte detta räknas till vetenskapsfilosofi, även om det verkar som om alla vetenskapsmän är religiösa.

Att diskutera i termer av "hypoteser" när det gäller Gud ( eller gudarna ) är blasfemi. Vår personliga övertygelser är inget man placerar på en pedastal och resonerar kring i filosofiska kretsar: vi för resonemang och man kan visst resonerar kring gudarnas existens. Materialisterna har ju alltid resonerat som så att om gudarna kan vi inget veta. Andra med mer sunda tankar håller tyst om gudarna och accepterar dom för säkerhets skull, andra åter igen dyrkar dom.

Om det som ligger utanför vår värld kan vi inte ha någon kunskap. Därmed hamnar frågan i metafysiken och ontologin.
Epistemologin, och med den vetenskapsfilosofin, har inget att tillföra i Gudsfrågan.

Huruvida vi kan ha kunskap eller inte rörande det abstrakta är en omtvistad fråga. Den här tråden hör hemma i religionsfilosofin, och som du säger i metafysiken som numera ligger under värdefilosofin, som källa hänvisar jag till Lars Bergströms bok Värdeteori. Så alltså till frågan: finns någon sådan inriktning som har som utgångspunkt en indifferent syn på Guds existens?

En värdeteori som gör sig oberoende av huruvida det finns en bakomliggande mening med den värld vi känner eller ej.

Intressant fråga. Någon värdeteoretiker som har något att tillföra?

Jag tror vi får gå till vår gamle vän David Hume och fråga vad han skulle säga om saken. Han var själv något av en religös skeptiker så alltså är hans utgångspunkt inte objektiv i frågan, men av det kommer ju inte att vi inte kan låna hans välciterade text som beskriver Humes Lag.

"In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remark'd, that the author proceeds for some time in the ordinary way of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when of a sudden I am surpriz'd to find, that instead of the usual copulations of propositions is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. „
— David Hume i A Treatise of Human Nature, III:I:I [10]
(källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Hume)

Hume menar att av att saker är på ett visst sätt går det inte att få ut av det att de bör vara så.
Av detta skulle det alltså gå att tolka som att: för att Guds existens inte bör går att verifiera så, är det inte så att Guds existens inte är verifierbar. Det motsatta skulle också kontrasternade gå att skriva som att: för att Guds existens bör verifieras, så betyder det inte att Guds existens är verifierbar. Vi kan rekonstruera argumentet som följande:

Att x är verifierbar, är inte samma som att x bör vara verifierbar
Att -x (inte x) är verifierbar, är inte samma som att -x bör vara verifierbar

Om vi utgår ifrån att Gud varken är eller inte är verklig, så följer det alltså inte att Gud inte bör vara verklig för det. Med det sagt också att om Gud bör vara verklig så följer inte att Gud är verklig. Kommer vi längre än så?

Jag tänker mer så här:
Då världen inte är ett axiomatiskt system och empiri inte står till buds, så kan vi, på rent principiella grunder, aldrig veta något om Guds existens.
Ur ett epistemologiskt perspektiv saknar då frågan rent av mening.
Man kan försöka med Pascals metod, att väga för och emot, men moraliskt är det en tvivelaktig väg då en omniscient Gud inte går att lura.
Jag lutar nog mot att frågan om Guds existens inte har någon plats inom filosofin annat än som exempel på frågor filosofin inte kan behandla.

Man måste väl se det ur ett rationalistiskt perspektiv. Vad är mest förnuftigt? Att det finns en gud eller inte?
Men först måste man definiera vad som av ses med Gud? Om man utgår från en panteistisk gudsbild anser i alla fall jag att det är mer rimligt att det stämmer att allt är ett enda medvetande, eller många små som hänger ihop. Det finns inget som talar för att det inte skulle vara så

Men världen består av massor av axoimatiskt system, detta går såklart att argumentera mot men är isåfall en fråga av semantisk betydels, och inte av ontologisk art.
jag vill nog mer se detta som en metafysisk fråga.
Om gud varken existerar eller inte existerar så skulle vi få följande argument, som jag rekonstruerar så att Q betyder Gud:


1. -Q
2. Q
_
3. -Q och Q

Om premiss 1 är att Gud inte existerar (inteGud), och premiss 2 är att Gud existerar så blir slutsatsen att Gud både existerar och inte gör det. Dock kan båda inte vara sanna. Men båda kan vara rationella för olika personer omm. personens totala evidens understödjer påståendet. Ingen av dessa premisser går väl att rent objektivt förkasta? Så därav är det väl som Nietsche sa relativt.